Conte, eller Don Salvatore som han mer respektfullt kallas, har allt mer tagit en framskjuten roll i serien. Från att ha varit katalysatorn som satte igång första säsongens intriger, har han nu klivit upp och tagit huvudrollen på Neapels smutsiga bakgator. Det är inte utan att man börjar gilla den pinnsmale, sfinxlike och hästsvansprydde mafioson en aning. Till skillnad från Gennys okontrollerbara raseri och pappa Savastanos patriarkala besserwisser är Don Salvatore ofta ödmjuk och inlyssnande. I alla fall på ytan.
I säsongens tredje avsnitt får vi följa Salvatores stilla vardag. Han träffar sin tjej, hånglar med hennes transexuelle syster, går i kyrkan och äter pasta med sin mamma. Allt det här skildras med sävligt lugn. Ingen brådska här inte. Det blir nästan för långsamt emellanåt, men sen är det som om manusförfattarna kommer på sig och ökar insatsen. För allt är inte lugnt i Don Salvatores knarkimperium. Langarna är missnöjda med priserna, Salvatore är missnöjd med langarna och Ciro intrigerar som vanligt för fullt. En schism börjar ta form. På ena sidan: Don Salvatore och hans lojala underhuggare, på den andra langarbossarna med Ciro i spetsen.
Men innan konflikten når sin kulmen är det dags för avsnittets bästa scen. En lång och utdragen festmiddag till Don Salvatores ära. Han fyller år och alla som är något i Neapels knarkvärld är där för att visa sin respekt. Det hela kulminerar i en en förolämpning som Conte inte kan tolerera, varpå han prompt sticker tårtkniven i handen på en underhuggare. Hela scenen är i klass med De Niros klassiska baseballscen från “De omutbara”. Snyggt gjort.
Men naturligtvis börjar det gå åt pipan för Don Salvatore därefter. När det ser ut som han äntligen har sett igenom Ciros intrigerande och bestämmer sig för att göra av sig med honom en gång för all kommer den där tårtincidenten tillbaka och ställer till det. Det hela slutar med att Ciro lyckas vända en omöjlig situation till sin fördel, igen. Don Salvatore blir nesligt mördad av sina egna män i kyrkan och plötsligt är Neapels knarkmarknad öppen igen.
Ett bra avsnitt med festscenen som en höjdpunkt. Dock börjar Ciros förmåga att överleva precis allt likna plot immunity vilket inte känns riktigt schysst.
I avsnitt fyra får vi följa den kvinnliga knarkbossen Scianel som hittills bara varit en ganska ointressant bifigur. Den kedjerökande, kortspelande knarkmamman kör med sin svärdotter, besöker odågan till son i fängelset och intrigerar mot sina kumpaner. Men när hon blir rånad av några smågangsters beslutar hon sig för att hämnas mafioso-style. Hon lyckas snart hitta den ansvarige och beslutar sig för att tortera den stackars saten till döds. Men Ciro har andra planer, han vill ta reda på vem som ligger bakom rånet och på så sätt försöker så split mellan knarkbossarna i området. Det visar sig vara… pappa Don Savastano som härmed gör storstilad comeback.
I övrigt händer det inte särskilt mycket här. Mest får vi följa vardagen i Don Savastanos småsunkiga gömställe och hans nya passopp, den unga Patricia som inte direkt är överförtjust i sitt nya jobb. Det är alltid lite jobbigt att se oskyldiga personer introduceras i serien för allt som oftast kommer de inom kort möta ett blodigt slut. Det är inte utan att man hoppas att Patricia lyckas ta sig ut ur sin påtvingade roll som hjälpreda till knarkpappan.
På det hela taget är det fjärde avsnittet säsongens kanske svagaste hittills. Nu säger det inte så värst mycket med tanke på den genomgående höga nivån som seriens andra säsong hållit. Men i nästa avsnitt hoppas jag att insaterna höjs ytterligare.
