Välkomna tillbaka till den institution som är MovieZines eftersnack på ”The Wheel of Time” säsong 3! Den här veckan tar vi oss an säsongens näst sista avsnitt, nummer sju, i vilket Loial inleder en kortlivad karriär som rivningsarbetare, Padan Fain visar varför han är mörkrets employee of the month, och Two Rivers-borna tar grannsamverkan till nästa nivå. Dessutom bjuder jag på oanade mängder ”Game of Thrones”-referenser. Häng med nedan så går vi igenom avsnittet, som består av säsongens stora batalj.
Det är Perrins tur att stå i rampljuset
På samma vis som avsnitt fyra av säsongen endast fokuserade på Rands storyline så får vi i avsnitt 7 bara följa Perrin Aybara och hans polare när de försvarar Two Rivers mot såväl trollocs som Whitecloaks. Det fungerar väl okej, men blir tyvärr inte bättre än så. Marcus Rutherford är inte dålig som Perrin, men han blir ändå en ganska blek figur, och är långt ifrån på samma nivå av imponerande som Josha Stradowski var i avsnitt fyra.
Till stor del tror jag att det beror på att Perrin, trots att avsnittet kretsar kring honom, egentligen inte har så mycket att göra. Mycket av det han brottas med i böckerna är av intern natur, och rör bland annat hans relation till vargarna (vilken dumt nog varit helt frånvarande den här säsongen av oklara anledningar) och hans funderingar kring våld och pacifism. Det senare hade man kunnat göra något med när de pacifistiska Tinkers nu dyker upp, men istället får Perrin bara visa sig duktig genom att hålla ett diplomatiskt tal om våld som alla närvarande kan skriva under på.
Jag tror att ett problem här är att Perrin inte får växa och utvecklas alls under säsongen: han anländer till Two Rivers som en rättrådig och modig hjälte som inte vill leda men motvilligt gör det iallafall, och när allt nu kulminerar är han fortfarande en rättrådig och modig hjälte som inte vill leda men motvilligt gör det iallafall. Resultatet blir en ganska platt karaktär, som tyvärr förlorat mycket av den nyans han hade i böckerna.
Det påminner nästan lite om Jon Snow som i de sista säsongerna av ”Game of Thrones” inte hade mycket annat att göra än att knata runt, muttra ”I don’t want it” och vara allmänt hedervärd. Att göra genomgoda hjältar intressanta är alltid svårt, och Perrin blir därmed en klurigare karaktär att adaptera än säg, Rand eller Mat. Att man i det läget skjuter sig i foten genom att strunta i att adaptera allt som faktiskt gör honom i intressant i böckerna är bortom märkligt.
Hur fungerar striden då?
Perrin är inte ensam om att inte riktigt imponera i avsnittet. Försvaret av Two Rivers tråkar förvisso aldrig ut, men det blir aldrig riktigt spännande heller. Till stor del för att det bara inte känns särskilt genomtänkt. Folk närapå teleporterar sig mellan bergspasset och byn, Padan Fain vänder sig mot Bornhald så fort att varken tittarna eller Bornhald själv hinner förstå vad som händer, och var angriparna befinner sig i relation till försvararna är stundtals oklart (vem var det till exempel som kastade ett spjut genom Alanna och sedan bara försvann?).
Men credit where credit is due: man lyckas ducka ”Game of Thrones”-fällan med dålig ljussättning och får till en strid som går att se trots att den utspelar sig i mörker. Se och lär, HBO.
Jag måste också få framföra en generell kritik mot striderna den här säsongen: folk blir dödligt sårade och överlever alldeles för ofta. Ja, helande magi är sjukt OP i böckerna också, men när man i vartannat avsnitt låter någon få halva överkroppen spetsad av bautavapen och må finfint fem minuter senare så rinner en del av spänningen ut i sanden. Alanna (Priyanka Bose) är den här säsongens största syndare på området: hon blir skadad oftare än Zlatan i slutet av fotbollskarriären, och helas hela tiden.
Med det sagt så är det faktiskt inte alla som överlever dagens avsnitt…
Läs också: Prime Videos ”God of War” är redan klar för en andra säsong
Läs också: Hollywood slåss om Josef Fares nya spelsuccé – ska ”Split Fiction” bli film?
In memoriam: Loial
Ett av mina mindre charmiga drag är att jag gärna ser att folk dör i fantasyserier (jag skyller detta på George R.R. Martin). Om man ständigt har stora slag och folk som blir jagade av mardrömslika monster så måste någon förr heller senare gå åt. ”The Wheel of Time” har en tendens att inte riktigt tillmötesgå mina önskemål på den fronten, men här gör man ett avsteg från böckerna och låter en central och godhjärtad karaktär trilla av pinn: vila i frid Loial.
Den vänlige ogiern, som spelats av Hammed Animashaun, offrar i avsnittets klimax sitt liv för att förstöra den Waygate som Padan Fains förstärkningar planerar att skutta fram ur, och faller ner i ett evigt mörker tillsammans med porten och en mängd stenbumlingar. Det är ingen dålig dödsscen, och lär överraska en del. Allra mest överraskade blir nog de som läst böckerna, där det här nämligen inte händer. Tvärtom så (spoiler för bokserien) klarar sig Loial helskinnad genom samtliga fjorton volymer av Robert Jordans epos. Varför dör han då i serien?
Min gissning är att någon (sannolikt seriens showrunner Rafe Judkins) insett att man måste börja klippa och korta ner saker: serien kan ju inte bli fjorton säsonger lång. Dessutom har ”The Wheel of Time” fler karaktärer än den hinner med, och jag kan avslöja att de lär bli ännu fler om serien förnyas för fler säsonger (de kan ju trots allt inte klippa bort Birgitte, Taim, Bashere, Demandred, Semirhage, Graendal, Cadsuane med flera). Summa summarum: fiktiva huvuden måste rulla, och någon som Loial, som i det stora hela kan undvaras, får därmed dö i förtid. Räkna dock med att det här kommer få en del bokfans att surna till ordentligt.
In memoriam: Valda
Loial är inte ensam om att stryka med i avsnitt sju. Vi får även säga farväl till seriens designerade pyroman, den härligt osympatiske Eamon Valda (Abdul Salis). Han blir (ironiskt nog) grillad levande av Mats systrar. Det här är dock ett märkligare dödsfall än Loials, trots att Valda är mer av en bifigur än vad han var.
Valda gör nämligen ett par rätt viktiga saker i bokserien, och har inte hunnit göra någon av dem ännu i TV-serien. Varför man överhuvudtaget introducerat honom om han aldrig ska få vara den han var i böckerna är något av en gåta. Kanske är det ett tecken på att man tänker skära ner på Whitecloak-storyn, men med tanke på att Perrin låter sig gripas av Bornhald (ytterligare en sak som inte händer i böckerna) så tvivlar jag på det. Kanske ersätter man honom med en ny elak Whitecloak (Pedron Niall eller Rhadam Asunawa?) i nästa säsong?
Avslutningsvis, några lösa kommentarer
Dain Bornhald ändrar sig och kommer till Two Rivers räddning till slut. Det här är ytterligare än i den långa raden ändringar från böckerna, och nog den jag gillar mest. Det är fint att se att hans mänskliga sida övervinner hämnden och hatet, och det skiljer honom från någon som Padan Fain.
På tal om Padan Fain så måste han vara The Dark Ones employee of the month. Medan alla andra i hans läger utan undantag ägnar sig åt en illa dold ”herre-på-täppan”-uppgörelse så gör Fain precis som han blir tillsagd (tills Perrin hotar honom till livet med en yxa, men någon slags självbevarelsedrift måste väl stackars Fain få ha?).
Vart sjutton är Tam? Var Michael McElhatton upptagen med en reunion med ”Game of Thrones”-casten eller nåt?
Faile pratar om sin pappa en hel del. Det är inte utan skäl: han heter Davram Bashere, är en skitcool general och en av de coolaste karaktärerna i böckerna. Fingers crossed att vi får se honom på våra skärmar förr eller senare.
Lord Luc (Michael Lindall) som i avsnittet sitter och håller käften bredvid Bornhald när han förhandlar med Perrin innan striden, borde om man följt böckerna haft en större roll att spela i avsnittet. Eftersom de inkluderat honom antar jag att de gör något med honom förr eller senare: han är tro det eller ej rätt viktig, trots att han än så länge bara varit statist.
Tack ni som hängt med även denna vecka! Nästa vecka vankas den stora säsongsfinalen. Förhoppningsvis är tittarsiffrorna okej, annars är väl risken att avsnittet blir seriefinal också (nej!). Hursomhelst: hjulet snurrar vidare, vi ses på skärtorsdagen!
Läs också: Eftersnack: ”The Wheel of Time” är tillbaka – och bättre än någonsin
Läs också: Eftersnack: Teknisk briljans i ett galet ”The Wheel of Time”-avsnitt
Läs också: Eftersnack: Äntligen! ”The Wheel of Time” introducerar ett av böckernas viktigaste koncept
Läs också: Eftersnack: Det suger att vara skurk i ”The Wheel of Time”
