Eftersnack: Orcher, kungar och nya mysterier i "Maktens ringar"

Efter det något svalare andra avsnittet av "Sagan om ringen: Maktens ringar" får vi lära känna en hel drös med både nya och bekanta ansikten, se mer av orcherna och lära oss mer om Midgård i det tredje avsnittet. Visst känns det lite som att serien siktar på att landa i kriget där Sauron besegras och förlorar ringen?

 

Det här avsnittet är helt klart bättre än det första, men det är fortfarande något ofokuserat och långsamt. När drar serien igång på allvar egentligen?

 

 

 

 

Efter att ha hamnat i en storm plockas Galadriel och hennes nya polare Halbrand upp av ett skepp som tar dem till ön Numenor, en plats bortanför Midgård med mycket historia både innan och troligtvis även under framtida säsonger av "Maktens ringar". 

 

Här får vi träffa väldigt många nya karaktärer, vilket är lite oroväckande med tanke på att det redan känns som att vi inte har hunnit lära känna de allra viktigaste tillräckligt mycket ännu. De viktigaste är helt klart Elendil (Lloyd Owen) och hans son Isildur (Maxim Baldry). Den sistnämnda har ju en riktigt stor roll i "Sagan om ringen", då det är han som till slut besegrar Sauron och tar hans ring långt innan Frodo får tag på den.

 

Isildur gör egentligen inte särskilt mycket mer i avsnittet än att höra röster och trotsa sin far, medan Erendil (som betyder "alvvän" på alviska) blir en ny kompis till Galadriel. När hon försöker fly från den alvhatande staden blir hon istället visad till ett bibliotek, där ett brev med Saurons tecken finns. Där inser hon att tecknet är en karta och att Sauron har en plan att skapa sig ett alldeles eget rike (Mordor?). Är det dock inte lite märkligt att märket har tidigare under seriens gång, som på svärdet som pojken Theo har?

 

Nåväl! Samtidigt som allt det här försiggår försöker Halbrand hitta en plats i den fina staden, men hamnar istället i bråk med lokalbefolkningen. Han spöar dem, men blir tagen av vakter och hamnar i finkan. I biblioteket har Galadriel även fått veta att han är den rättmätiga kungen över Söderländerna (påminner om en viss Aragorn, eller hur?), samma plats där Sauron planerar att bygga sin bas.

 

 

 

Bland harfootarna försöker Nori fortfarande att gömma den mystiska skäggmannen (Gandalf, Saruman eller någon helt annan?), vilket hennes kompis Poppy är väldigt tveksam till. Under en fin scen där gruppen samlats kvällen innan de ska migrera vidare och har en minnesstund för alla de förlorat under tidigare vandringar, börjar han pilla med en stjärnkarta och sätter eld på den. Tumult uppstår.

 

Under en något fånig scen blir han upptäckt och alla får reda på att Nori har gömt en främling bland gruppen. Som straff får hon och hennes familj gå längst bak i karavanen, vilket är ett problem med tanke på att hennes pappa har skadat foten. Likt en herrelös hund har skäggis gömt sig i deras vagn och erbjuder sig att hjälpa till.

 

En smal referens kanske, men jag tycker att det hela påminner en hel del om den tredje säsongen av "Twin Peaks", där agenten Dale Cooper lallar runt som en förvirrad dåre i hela 18 avsnitt. Vid det här laget förväntar jag mig faktiskt inte att vi ska få veta vem skäggfrämlingen är förrän i slutet av den första säsongen, troligtvis som en rejält irriterande cliffhanger. I övrigt är dock allt som har att göra med harfootarna fortsatt oerhört mysigt. Finns fick man Fylke-vibbar?

 

 

 

Efter att ha blivit överfallen har alven Arondir blivit slav åt orcherna, som bygger tunnlar under marken för att gömma sig från solljuset och verkar etablera någon sorts bas åt Sauron. Mordor? Det återstår att se. Något som är säkert är i alla fall att orcherna ser riktigt bra ut! De har satsat på att ge dem olika utseenden och personligheter, precis som i "Sagan om ringen"-trilogin, vilket återigen är ett stort lyft från skräporcherna i "The Hobbit".

 

När slavarna försöker fly visar orcherna hur hänsynslösa de är och börjar slå och piska dem. Till slut ger sig Arondir, som får i uppdrag att hugga ner ett stort träd, vilket måste vara jobbigt för en alv. När de försöker fly en sista gång släpper orcherna ut en warg, som vi känner igen från slaget utanför Rohan i "Sagan om de två tornen". En vild kamp utbryter, där en av Arondirs gamla kollegor blir dödad. När dammet har lagt sig blir han ledd till orchernas ledare, Adar.

 

Det är lite komiskt att det här är tredje gången som ett avsnitt slutar med en otydlig bild på en okänd person, som den här gången ser ut som en alv med ondskefulla kläder. Karaktären Adar har ingen historia i böckerna, utan är skapad för serien. Vi vet från förhandssnack att han spels av Joseph Mawle, som vi känner igen som Benjen Stark i "Game of Thrones".

 

 

 

Som jag nämnde tidigare här känns det verkligen som att "Maktens ringar" långsamt bygger upp till att eskalera i det stora slaget mellan invånarna i Midgård och den onda härskaren Sauron som vi ser i början av "Sagan om ringen", efter att han har lurat de olika folkslagen med sina ringar. Om Amazon Prime Video kommer lyckas med det här återstår att se, men än så länge är jag något kluven kring serien.

 

Hur mycket serien följer kronologin i Tolkiens verk som "Silmarillion" och andra böcker bryr jag mig inte nämnvärt om, men nu efter tre avsnitt känns serien en aning rörig. Det är som sagt som att den försöker låna konceptet från "Game of Thrones", där en rad olika karaktärer befinner sig på olika platser och gör helt orelaterade saker – men resultatet här är att det mest blir ofokuserat, så att vi knappt hinner lära känna de karaktärer som finns innan nya presenteras. Den här veckan vi till exempel inte inte ens träffa dvärgarna, Elrond eller Bronwyn och hennes son Theo.

 

"Maktens ringar" är utan tvekan underhållande, påkostad och erbjuder en hel del "Sagan om ringen"-känslor, men den har fortfarande mycket att bevisa.