Eftersnack: Alla bitarna faller på plats i "Big Little Lies"-finalen

När det är tio minuter kvar av finalen är jag lika förvirrad, förtvivlad och ovetandes som jag var när jag såg det första avsnittet. Jag har under seriens gång varit skeptisk till dess stundvisa seghet och utfyllnadsscener, men måste erkänna att den definitivt är en bidragande faktor till finalens briljans. Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge.

Att Perry i vanlig ordning är en skitstövel överraskar inte speciellt, men när han har Celeste liggandes i fosterställning blir jag direkt övertygad om att serien kommer sluta med hennes död. Men ganska snabbt påminns vi om att han inte är den enda med onda intentioner. Madeleines vänsterprassel som försöker kräva ägarrätt över henne samt Renatas man som hotar Jane klättrar båda upp på listan över misstänkta förövare under avsnittets gång. Att lösa trådar knyts ihop, är jag absolut för, men att låta oss vänta på ett slut känns lite som ett overkill. Varför skulle Madeleines vänsterprassels flamma stalka henne? Möjligheterna tar aldrig slut och vi slängs mellan tänkbara offer som förövare och avsnittet får mig att ändra uppfattning i samma takt som scener klippts ihop.

Det dröjer inte länge innan jag är på paus-knappen igen. När man vet att upprinnelsen är nära, vill man verkligen spara på varje ögonblick. Det ligger ett tjockt svart moln över hela avsnittet, ett ösregn av känslor och spänningen byggs stadigt upp till kvällens storm. Varje gång jag mentalt förberett mig för vad som kommer hända, sker det något oförutsett. Väntandet på upplösningen bygger, trots sin stundvisa irrelevans (sånguppträdanden, någon?), upp den perfekta stämningen.

 

 

När Perry scannar av rummet och sveper whisky är jag fortfarande övertygad att han kommer skada henne så fort han får chansen. Speciellt efter han fått reda på att Celeste kommer lämna honom. Att alla karaktärerna på samma gång just råkar befinna sig vid trappan är smått långsökt, men vi får inte glömma att detta även är en historia om vänskap, hur de alla trots drama, intriger och olikheter samlas och håller ihop. Det är sekunden Perry kliver in i känslostormen kvinnorna skapat där vid trappan, jag förstod att det är han som kommer dö.

Samma sekund som det går upp för Jane att Perry är Ziggys far tillika hennes våldtäktsman var en pausning inte längre ett val utan en nödvändighet. För precis när jag trodde att serien hade svikit oss, erbjuds vi istället en riktigt snygg avslutning med en stor dos ”OMGHERREJÄVLARWHAT”-chock som på riktigt fick mig att sluta andas i några sekunder. Och så kom den, insikten att Jane och Perry inte delat en enda scen. Och även de minsta detaljerna faller på plats, även hur det just är Celestes barn som skadade Harry the Hippo. Snacka om en himla oförutsägbar och alldeles fantastisk tittarupplevelse.

Det har ju inte varit svårt att missa att i Monterey snackar alla om alla, vilket också gör själva slutscenen även den smått genial. Tolkningarna lämnas lika öppna som invånarnas ögon som ständigt letar efter nästa grej att gotta sig i och skvallra om. Samma ögon som i första avsnittet frenetiskt tittade ut över brottsplatsen, tittar nu på familjernas lek vid stranden.

Kan vi dessutom bara ta en sekund och uppskatta scenen där Celeste sitter och gråter i soffan, där man på bordet kan ana en byggmanual för Ikea-möbeln ”Svärta”. De små detaljerna är seriens absoluta höjdpunkt.

Självklart kan jag ha önskat mer av slutet, sannolikheten att Perry bara skulle råka bo dit Jane flyttar är i princip noll. Att Ziggy och tvillingarna hamnar i samma klass, är ännu lägre. Och att det är Bonnie som utdelar den dödliga knuffen? Hon var ju inte ens med på radarn?!

De tio minuterna som läggs på upplösningen, ger den inte riktigt ett värdigt slut. Men det värsta? Jag kommer nog aldrig se på Alexander Skarsgård med samma ögon igen.