Att konsumera en tv-serie genom ett avsnitt i veckan känns lite gammalmodigt, men om det är någon serie som faktiskt fungerar, är det just "Fear the Walking Dead". Även om seriens historia och karaktärer faktiskt utvecklas under seriens gång, så fungerar varje avsnitt som en liten novell.
Denna veckas avsnitt fungerar till och med som liten Shakespeare-novell, med sina bombastiska repliker, hemsökande minnen och yviga händelser.
Splittringen inleds
Den mexikanska gårdens överhuvud, mamma Celia, fortsätter att vara obehaglig. Hon sätter sina klor i den splittrade och osäkra Nick, som verkar vara den enda som förstått att man kan maskera sig i dödas blod för att oupptäckt kunna röra sig bland zombies. För henne spelar det ingen roll om folk är zombies eller inte. Hon verkar anse att alla har lika värde, eller, som hon själv dramatiskt uttrycker det: "Det här är vår start. Slutet på själva döden. Livet... evigt." Och Nick, som alltid varit en pålitlig karaktär, fattar tycke.
De starka lämnar
Seriens andra klippa, Daniel, blir inspärrad i källaren av Celia, på väldigt oklara grunder. Kan det vara för att han börjat prata med sin döda fru eller mår allmänt dåligt på grunden av sina minnen som pojke? Tokig eller inte, också Daniel har varit en pålitlig karaktär, en som alltid tagit smarta beslut. I och med att Daniel väljer att bränna sig själv inne, har serien förlorat två starka karaktärer. Eller?
Därefter väljer Travis, den tredje klippan av fyra, att äntligen hantera sin aggressiva son, Chris. Gruppen som till slut återvänder till Abigail består av Victor, Madison, Alicia och Ofelia. I den gruppen återstår bara en klippa; Madison.
Kommer vi att återse Travis, Nick och Daniel? Och vart ska Abigail segla nu? Att gissa är omöjligt, varför jag ändå, trots brist på cliffhangers, ser fram emot fortsättningen som kommer i augusti.
