Eftersnack: Stark öppning för Showtimes senaste alster "Billions"

Serien är skapad av New York Times-journalisten Andrew Ross Sorkin, som har skrivit bok om finanskrisen och Leman Brothers fall, ”Too Big Too Fail” (som det också blev TV-film av 2011) och kan Wall Street utan och innan. Tillsammans med den luttrade författarduon Brian Koppelman och David Levin, som ligger bakom ”Ocean's Thirteen” och ”Rounders”, har han skapat ”Billions” som är ett politiskt maktspel i New York. 

”Billions” verkar bli ännu en i raden av starka serier som Showtime producerat de senaste åren. ”Homeland”, ”The Affair”, ”Ray Donavan”, ”Penny Dreadful”, ”Masters of Sex” med flera är bara de senaste succéerna med kvalitetsstämpel som visat att Showtime står i paritet med HBO. Av första avsnittet att döma verkar ”Billions” inte vara ett undantag.

Här har ni fem anledningar till varför pilotavsnittet var bra (och bådar gott för framtiden):

Paul Giamatti, Damian Lewis, Malin Åkerman, Maggie Siff (”Sons of Anarchy”, ”Mad Men”), Toby Leonard Moore (”John Wick”, ”The Pacific”), David Costabile (”Suits, ”Breaking Bad), Stephen Kunken (”The Affair”), Showtime har lyckats samla en cast av hög klass. Alla skådespelarna är kompetenta (inte minst Paul Giamatti är alltid solid) men det är framförallt Lewis som sticker ut och får visa upp ett brett register. Hans Bobby är en riktig hal karaktär och liksom ”Homeland”-Brody känns han spännande och både beräknande och oförutsägbar, men där slutar likheterna. Det är nog framförallt samspelet mellan Lewis och Giamatti som kommer vara en av seriens stora styrkor vilket vi fick ta del av i slutet av avsnittet. 

Det är oklart utifrån första avsnittet hur stor roll Malin Åkerman kommer ha men hon passar bra som Lewis hustru Lara och har åtminstone en skön scen som ger en bild om vad hon är för en slags människa. När hon samtalar med änkan till mannens före detta kollega visar hon att hon, liksom sin man, har andra avsikter än vad hon ger sken av och inte är så blid som vid första anblick. Maggie Siff verkar ha den största kvinnorollen och är väldigt innästlad i båda huvudpersonernas liv. Hon är Chucks fru och samtidigt anställd på Bobbys firma som någon slags motiveringsguru för de anställda. Siff visar verkligen vilken lysande skådespelare hon är och det ska bli kul att följa hennes Wendy.

Det är framförallt fokus på två människor i denna serie.

I den ena boxningsringen har vi Bobby ”Ax” Axelrod (Lewis), ett finansgeni som vet exakt hur, när och vad man bör investera i och har som enda mål att bli så rik som bara möjligt. Hans ursprungliga bolagspartners omkom i 9/11-attackerna och han är allmänt aktad i New York för sina välgörenhetsdonationer och sitt stöd för polisen och brandkåren. Det är en medveten taktik för att försvåra för myndigheterna att ge sig på honom och hans skumraskaffärer. De bästa scenerna i serien är med just Bobby, som exempelvis när han håller ett inställsamt tal och mässar för sin publik och när han på kontoret kommer på en gammal anställd att förråda honom. 

På andra sidan har vi Chuck Roades (Giamatti), amerikansk federal åklagare som valt bort de feta lönekuverten för arbete med att förbättra sitt land genom att ställa brottslingar, framförallt i den finansiella sektorn, inför rätta. Chuck är politiskt driven och ger ifrån sig ett nobelt sken, men även han har hemliga, fula sidor som serien kommer utforska. När han avskedar sin pappas vän, som har varit trogen sitt jobb hela sitt liv, och får höra att han sedan har tagit sitt liv säger han utan omsvep till sina kollegor ”vårt jobb får konsekvenser men det är en del av jobbet”. Liksom Bobby är han beredd att gå över lik och verkar ha ett lika stort ego (även om han försöker dölja det så gott det går). 

Frågor: Hur ska Chuck gå tillväga för att sätta dit Bobby och hur kommer relationen med hans fru påverkas? Går det att få sympati för någon av dessa män? Det är svårt att avgöra redan nu men liksom Walter i ”Breaking Bad”, Don i ”Mad Men” och inte minst Frank i ”House of Cards” är det ju ofta män med mindre smickrande drag som tittare fascineras av. Jag blir inte förvånad om vi kommer hysa en slags hatkärlek för dessa skenheliga jävlar under seriens gång. 

Upplägget för ”Billions” är en klassisk katt och råtta-lek med höga insatser. En spännande och underhållande maktkamp mellan New Yorks högdjur inom den politiska och ekonomiska sfären. Historien är tillräckligt smart för att kännas imponerande men ändå enkel för att tittarna utan svårighet ska hänga med. Det höga tempot, den rappa dialogen och humorn (mycket sarkasm och ironi) känns igen från nämnda ”Ocean´s Thirteen”. ”Billions” lyckas både vara drama och thriller och innehålla romantik och komiska scener. Samtidigt är det en serie som verkligen vilar på sina skådespelare, med några andra än Giamatti och Lewis i de bärande rollerna hade nog vissa repliker inte känts lika självklara. 

Det ska inte stickas under stol med att det är frestande att se glimtar från en värld som en ytterst liten del av världens befolkning lever i med sjukt stora lyxkåkar på stranden, typiskt vackra New York-hem och pampiga, sterila kontorsbyggnader. Dessa otroligt häftiga miljöer och det snygga fotot är en annan anledning till att intresset hålls vid liv. 

Den politiska historien, överklassmiljöerna och det trevliga svinet ger en känsla av ”House of Cards”, även om det är svårt att redan nu säga om det finns djupare belägg för det. Men helt klart påminner Chuck och framförallt Bobby om Frank och Malin Åkermans Lara är Claire-light, en annan detalj är att Franks livvakt Edward Meechum (Nathan Darrow) syns i piloten.

Det är som sagt en stark cast med bra skådespeleri men det är också en väldigt homogen grupp som nästan uteslutande består av vita män. Tv är ju annars i framkant när det kommer till att visa upp en bredd där tittarna ska kunna känna identifikation med personerna de följer. Här är det tydligt att det är den vita mannens historia som ska berättas, även om det förekommer kvinnor är det en man mot man-historia. Men jag tror framförallt på Maggie Stiffs Wendy i fortsättningen, hon kommer förhoppningsvis få en ännu mer intrikat position som katalysator mellan de två antagonisterna. Det återstår också att se om serien lyckas kombinera alla genrer (drama, thriller, romantik, komedi) och om den lyckas hålla sig borta från såpopera-stråket som den stundtals snuddar vid.