Stämningen mellan June och Mrs. Waterford fortsätter att åka bergochdalbana.
För att mot slutet av avsnittet gå tillbaka till att vara rejält ansträng ser den i de inledande scenerna ut att mjukna något. June får titta på ultraljudsbilder av barnet som växer i henne, och blir rörd. Hon får en rumsuppgradering, från vindsskyffet till det rikligt utsmyckade vardagsrummet.
Tillsammans med frun i huset ser hon med glädje tillbaka på små fina minnen av livet innan Gilead. Triviala saker som det där caféet med de goda pannkakorna. Men när June börjar prata om sina minnen av dottern Hannah får det nostalgiska myset ett abrupt slut, och Offred skickas upp på vinden igen.
”Jag trodde att hon kunde bete sig anständigt”, suckar June besviket till Nick.
I den första säsongen fick vi veta lite om fru Waterfords bakgrund. Selena Joy, som hon heter, hade varit djupt involverad i den fanatiska rörelse som nu styr landet. En ideologisk tänkare och politisk agitator vars bok – som förespråkade levnadssättet i Gilead – ironiskt förbjöds i den nya regimen, eftersom den var författad av en kvinna.
I nya tillbakablickar blir det än mer tydligt att det var hon som brukade vara stjärnan i paret Waterford, inte hennes make – som nu tillhör landets ledning.
I detta, det sjätte avsnittet i säsong 2, får vi se hur hon – peppad av sin man, men utbuad av studenterna i publiken – ska hålla ett tal på ett universitet. Ilskan mot henne är dock så stor att det får ställas in, efter att ett föremål har kastats mot scenen och glåpord som ”nazistfitta” överöst henne. "Resist", ett slagord vi känner igen från anti-Trump-rörelsen i USA, syns på en av protestskyltarna.
”Hon har rätt att tala”, säger hennes man medan Selena förs bort. ”Det här är Amerika”.
Är det en kommentar från serieskaparna kring hur polarisering och ett infekterat debattklimat hotar göda extremister? Eller en referens till hur antidemokrater gärna hänvisar till friheter de själva egentligen vill avskaffa?
”Få dem att lyssna”, uppmuntrar maken Waterford på vägen ut ur universitetet. Selena gör som han säger, men efter att ha skrikit för sin sak över de protesterande massorna i entrén blir hon skjuten i höften på väg in i sin bil.
Senare får vi se hur denna ”terrorist” får sitt straff. Ett öga för ett öga. Och lite därtill. Herr Waterford avrättar skyttens flickvän framför hans ögon.
Ett öga för ett öga, en tunga för en tunga.
Tillbaka i nutiden, vid invigningen av ett nytt ”Rakel och Lea”-center vandrar Ofglen, som tidigare har fått sin tunga utskuren för att ha protesterat mot steningen av Janine, plötsligt iväg från raden av ”ödmjuka” tjänarinnor. Lugnt promenerar hon in i salen där högt uppsatta män i Gilead har samlats, och där inne avslöjas hennes intentioner: I sin hand har hon en avtryckare.
Hon pressar dess knapp med sin tumme och rusar i ursinne mot talaren vid podiet, Herr Waterford. Ett dåd som utan tvekan kommer stämplas som illasinnad terrorism av regimen, men som lika säkert påhejas med entusiasm som modig frihetskamp av oss som tittar. Det är de mest thrilling sekunderna hittills i säsong 2, i det kanske mest intressanta avsnittet so far.
Utomhusbilderna som visar hur det nybyggda centret sprängs i luften följs av punkbandet X-Ray Spex ”Oh Bondage Up Yours”. BOOM!
Vad tyckte ni om avsnitt 6? Vad tror ni att serieskaparna vill säga om vår tids politiska klimat och ideologiska polarisering? Vad tror ni kommer att hända i Gilead nu?
