Flera framstående regissörer är kända för hur de använder musik för att skapa känslor och sätta en viss prägel på sina filmer. Quentin Tarantino är kanske mest känd för sin ”needle-drop”, en filmisk teknik där man använder populärmusik istället för traditionell filmmusik för att stärka handlingsförloppet. Filmer som ”Reservoir Dogs” och ”Pulp Fiction” har blivit så starkt associerade med sina soundtrack att det är svårt att inte föreställa sig John Travolta och Uma Thurman dansa när man hör Chuck Berrys ”You Never Can Tell”, eller se tortyrscenen från ”Reservoir Dogs” framför sig när ”Stuck in The Middle With You” spelas.
"Fargo" på HBO Nordic kanske inte är lika lätt att associera till en specifik låt, men serien drivs många gånger framåt genom ett smart och passande musikval. Man har lyckats hitta den perfekta blandningen av låtar för att skapa den tragikomiska stämningen som varar genom hela serien.
Det är även intressant hur serien fokuserat på en mix av låtar med olika ursprung och från olika årtionden. Ofta används filmmusik för att förstärka scenen och sätta tonen för vilken situation och tidsepok som akten utspelar sig i. Öppningsscenen i en film som utspelar sig på 70-talet kan exempelvis ackompanjeras av Bee Gees, medan en modern college-film ofta använder sig av moderna radiohits. Denna användning av populärmusik är ofta effektiv, men kan göra att man tröttnar på den likartade musiken.
Precis som låtar som spelas i reklamer ofta starkt associeras med reklamens varumärke, blir musiken som ständigt används för att måla upp samma typ av scen, lätt kopplad till en viss typ av film och därmed urvattnad. "Fargo" undviker denna fälla genom att använda annorlunda och någorlunda okänd musik. Detta känns mindre tröttsamt och mer relevant för seriens handling och utveckling. Istället för att stärka en scen med situationsbaserad musik för specifika tillfällen, använder man låtar som förhöjer essensen och bygger en konsekvent känsla genom alla avsnitt.
"Fargo" på HBO Nordic kanske inte är lika lätt att associera till en specifik låt, men serien drivs många gånger framåt genom ett smart och passande musikval. Man har lyckats hitta den perfekta blandningen av låtar för att skapa den tragikomiska stämningen som varar genom hela serien.
Det är även intressant hur serien fokuserat på en mix av låtar med olika ursprung och från olika årtionden. Ofta används filmmusik för att förstärka scenen och sätta tonen för vilken situation och tidsepok som akten utspelar sig i. Öppningsscenen i en film som utspelar sig på 70-talet kan exempelvis ackompanjeras av Bee Gees, medan en modern college-film ofta använder sig av moderna radiohits. Denna användning av populärmusik är ofta effektiv, men kan göra att man tröttnar på den likartade musiken.
Precis som låtar som spelas i reklamer ofta starkt associeras med reklamens varumärke, blir musiken som ständigt används för att måla upp samma typ av scen, lätt kopplad till en viss typ av film och därmed urvattnad. "Fargo" undviker denna fälla genom att använda annorlunda och någorlunda okänd musik. Detta känns mindre tröttsamt och mer relevant för seriens handling och utveckling. Istället för att stärka en scen med situationsbaserad musik för specifika tillfällen, använder man låtar som förhöjer essensen och bygger en konsekvent känsla genom alla avsnitt.
Ser man tillbaka på några av "Fargos" hittills starkaste scener, är det lätt att förstå hur stor roll musiken spelar för att göra dessa scener så starka. När den obehagliga V.M. Varga glider in på Stussy-parkeringen för att dumpa en lastbil med okänt innehåll, hör vi det ukrainska folkbandet "DakhaBrakha" spelas i bakgrunden. Ukrainsk folkmusik är kanske inget man vanligtvis lyssnar på, men de annorlunda harmonierna förstärker Vargas underliga karaktär på ett förträffligt sätt. Karaktärens obehagliga leende går tvärt emot musikens glada toner och skapar samma motstridiga effekt som den glada Chuck Berry-musiken i den tidigare nämnda tortyrscenen från "Reservoir Dogs".
En annan scen där musiken har en viktig roll, är montaget av drogprover som Ray övervakar i sin yrkesroll. Här får vi se flera tillfällen där Ray tar emot koppar till bredden fyllda med urin, en del av yrket han knappast ser ut att njuta av. Samtidigt får vi höra den härliga bluesdängan "Moanin'". Den melodiska och lugnande musiken balanserar mot den förödmjukande situationen på samma sätt som i den tidigare nämnda scenen med V.M. Varga. Att vi dessutom får se broderns företagslogga i bakgrunden, ökar på den nedsättande stämningen och framhäver Rays avundsjuka.
Denna användning av musik som går tvärt emot känslorna som framhävs i scenen, är en viktig del av "Fargos" DNA. Serien bygger i mångt och mycket på motstridigheter, likt många andra tragikomiska serier och dessa motstridigheter förstärks på ett utmärkt sätt av musiken.
Om du känner att dina Spotify-spellistor börjar bli uttjatade och du behöver lite mer "Fargo"-känsla i vardagen, lägg till denna spellista och dröm dig bort till idylliska Minnesota.
En annan scen där musiken har en viktig roll, är montaget av drogprover som Ray övervakar i sin yrkesroll. Här får vi se flera tillfällen där Ray tar emot koppar till bredden fyllda med urin, en del av yrket han knappast ser ut att njuta av. Samtidigt får vi höra den härliga bluesdängan "Moanin'". Den melodiska och lugnande musiken balanserar mot den förödmjukande situationen på samma sätt som i den tidigare nämnda scenen med V.M. Varga. Att vi dessutom får se broderns företagslogga i bakgrunden, ökar på den nedsättande stämningen och framhäver Rays avundsjuka.
Denna användning av musik som går tvärt emot känslorna som framhävs i scenen, är en viktig del av "Fargos" DNA. Serien bygger i mångt och mycket på motstridigheter, likt många andra tragikomiska serier och dessa motstridigheter förstärks på ett utmärkt sätt av musiken.
Om du känner att dina Spotify-spellistor börjar bli uttjatade och du behöver lite mer "Fargo"-känsla i vardagen, lägg till denna spellista och dröm dig bort till idylliska Minnesota.
