Kuslig atmosfär och härliga strider - vi har testat nya "Elden Ring"-expansionen!

Gravesite Plains är mörkt, kusligt och väldigt, väldigt inbjudande. Ett dunkelt landskap under en dunkel himmel, i skuggan av det gigantiska Erdtree som spretar ut sig uppe i skyn. Överallt på marken finns spöklika gravstenar som jag rider rätt igenom på min trogna häst Torrent, längre bort tornar mäktiga stenbyggnader upp sig, kolossala monument som för tankarna till Minas Tirith i ”Sagan om ringen”. Här börjar The Land of Shadow, där den kommande ”Elden Ring”-expansionen äger rum.

 

Detta är en parallell värld, en helt ny karta jämfört med The Lands Between som det två år gamla originalspelet utspelade sig i, men du kommer sömlöst kunna hoppa fram och tillbaka mellan de båda världarna. Tja, så fort du tagit dig tillräckligt långt i huvudspelet alltså, det krävs att du kommit en bra bit in i ”Elden Ring” för att du ska kunna lämna The Lands Between och bege dig till det nya landskapet. Tipset är att spela dig fram till slutet av ”Elden Ring” innan du ger dig i kast med expansionen, men undvik att klara sista bossen för om du kör New Game+ blir utmaningarna i ”Shadow of the Erdtree” mycket värre.

 

 

Efter en kort presentation från spelets producenter, får jag och 23 andra spelskribenter slå oss ner framför varsin skärm och försöka hinna med så mycket vi bara kan i det område som presenteras idag: inledningen till ”Elden Ring: Shadow of the Erdtree”. Detta ska enligt utsago vara FromSoftwares största expansion hittills, och när min styrkebaserade Warrior-karaktär sätter fart över de nya, stämningsfulla slätterna tvivlar jag inte på det. Allt är lika enormt som det är enormt lockande, hela tiden med löftet om ”YOU DIED”-skärmen ifall jag inte koncentrerar mig.

 

Rakt framför mig stapplar en gigantisk, levande fackla runt över marken och lyser upp tillvaron med sitt brinnande huvud och sin skräckinjagande storlek. Jag tar en jäkligt lång omväg för att inte bli ihjältrampad av denna ofantliga hemskhet, samtidigt som jag snurrar på kameran för att kunna njuta lite till av dess uppenbarelse. Ingen annan spelstudio designar sina fiender på ett lika vackert och läskigt, eller läskigt vackert, sätt.

 

 

 

Som vanligt förstår jag inte ett smack av själva berättelsen, men det är ju inte heller den som gör FromSoftware-spelen så bra. Istället är det känslan av verkligt världsbygge som gör mig sugen på att utforska, där alla storslagna ruiner, kringvandrande fiender och mystiska NPC-karaktärer på något sätt passar så perfekt i dessa spel. Dessutom behöver jag inte annat än att blicka upp mot det stora fortet norrut, för att veta att det är precis dit jag ska bege mig om jag vill avancera framåt. Vilket jag givetvis vill, särskilt nu när klockan tickar och vi bara har tre timmar på oss att ta oss till, och eventuellt besegra, det här områdets två bossar.

 

Jag kommer fram till Belurat, en i sammanhanget ljus fästning med kringelkrokiga stentrappor i storlek ”Supersize Me”. Jag säger ljus, men i själva verket är stenen smutsgrå och miljöerna totalt ogästvänliga, inte minst med tanke på de äckliga skorpioner som hälsar mig välkommen redan vid ingången. Shelob-stora kryp klapprar emot mig på sina sex vidriga ben och jag kan inte minnas att denna ohyra fanns i originalspelet. Till skillnad från den gigantiska facklan jag red förbi ute på fältet, ger jag mig bokstavligen i kast med att ha ihjäl skorpionerna.

 

 

I min hand håller jag nämligen den sprillans nya yxan Smithscript Axe, vilken med en kraftfull R2-attack kastas mot fienden. Jag skapar lite distans till skorpionerna och sedan kastar jag yxa efter yxa (oändlig ammunition!) mot deras glänsande skal, hungriga gripklor. En styrkebaserad karaktär som äntligen kan göra skada på håll? Sign me up! Det tar dock lite tid att ladda upp inför varje kast, och snart är skorpionjävlarna på mig ändå.

 

Med ett knapptryck byter jag till nästa nyhet i arsenalen: Red Bear's Claw, En Wolverine-aktig handske som är långt mycket snabbare än kastyxan, perfekt att använda i närstrid. Den gör dock inte lika stor skada som yxan och trots att jag får bukt med några av de jättelika monstren, inser jag snabbt att detta inte är tidseffektivt. Jag vill hinna slåss mot åtminstone en av bossarna, så jag lägger benen på ryggen och springer vidare upp genom fortet, i jakt på nästa Site of Grace - spelets checkpoints där jag får starta om när jag dör.

 

Den någorlunda upplysta fästningen kryllar av läbbiga fiender (nya som gamla), hemliga vrår att hitta föremål i och halvsvåra passager över taktopparna där jag måste tajma mina hopp för att inte trilla ner och dö. Det krävs flera försök, men för varje omstart vid Site of Grace kommer jag förbi allt fler av det patrullerande patrasket i Belurat. Snart når jag fram till en ny viloplats, utanför en illavarslande rökridå...

 

(Här vill jag helt skrytigt passa på att tillägga att personen som spelade på skärmen intill, fortfarande tragglade med skorpionerna i första rummet!)

 

Jag ser en Summon Sign utanför, vilken jag kan använda mig av för att kalla på förstärkning i form av en AI-styrd medhjälpare, men jag vill prova själv först.

 

Jag kliver igenom rökväggen och möts av en videosekvens. Inne i det nya rummet, väntar ett monstruöst lejon som likt en haj har flera lager tänder. Det är dock inte bara vassa sådana, utan ena tandraden är närmast människolik: spikraka och vita, inte helt olikt det uppstoppade och mycket obehagliga lejonet på Gripsholms slott i min gamla hemstad Mariefred.

 

Sa jag att ingen designar fiender på samma sätt som FromSoftware? Helt skakis av lejonets Hollywood-leende, blir jag givetvis dödad ganska snabbt.

 

 

Jag bestämmer mig för att jag inte längre vill prova själv, och tar skamlöst hjälp av Summon Sign-karaktären istället. Medan AI-kompanjonen tar all närstrid och blir attackerad av lejonets blixtrande magi, springer jag själv omkring en bra bit bort och kastar min yxa på håll. Fegt? Javisst! Lejonets livmätare sjunker sakta mot noll och lyckan är total när bossen slutligen faller död. Det krävs all min återhållsamhet för att jag inte ska rusa ut till den nya plats som väntar bakom nästa port, men eftersom vi fått strikta instruktioner om att hålla oss inom detta första område, vänder jag istället på klacken och beger mig mot Castle Ensis.

 

Här är det svårare att komma fram till bossen, eftersom det är en lång väg från det kolsvarta slottets entré till nästa Site of Grace. Först måste jag ta en knepig omväg via ett vattenfall, och på vägen möter jag en massa aggressiva vargar, armborstskyttar och en drös magiker – för att i slutändan stöta på en skitstörig Carian Knight som dödar mig med ett par snabba hugg. Jahapp, bara att börja om...

 

Klockan tickar och jag ser inte skymten av bossrummet, men snart har jag lärt mig var alla ondingar kommer dyka upp och hur de kommer gå till attack. Med nöd och näppe lyckas jag efter många försök sprinta förbi dem allihop, bara slåss mot de absolut nödvändigaste, slingra mig undan från Carian Knight och ta mig hela vägen fram till bossdörren.

 

Jag har vid det här laget ingen aning om hur lång tid jag har kvar att spela eftersom jag varit så totalt uppslukad av ”Shadow of the Erdtree” att jag glömt att kolla på klockan, så denna gång använder jag Summon Sign på en gång i hopp om att hinna klara även denna boss. Det går hyfsat bra när jag kutar runt och återigen kastar yxa efter yxa samtidigt som AI-medhjälparen slåss mer hedervärt, men sedan gör Twin Moon Knight Rellana (härligt namn!) någon slags magi-attack där tre stycken månar exploderar och jag är totalt jävla rökt. Jag dör, dör och dör av denna helvetesattack, sliter mitt obefintliga hår (jag blev tunnhårig som 23-åring!) och känner hur tiden rinner iväg. Det GÅR alltså inte att klara Rellana? Vad är det här för skit!?

 

Men så slår det mig: skölden!

 

Tydligen har jag blivit så förälskad i kastyxan att jag helt glömt bort att använda skölden, så när de förhatliga månattackerna väl kommer greppar jag L1 för glatta livet och ber en stilla bön till Erdtree att detta ska hjälpa. Skadan är fortfarande stor, men inte dödsbringande! Jag dricker några hälsodrycker och gör slut på Rellana, känner en hand på axeln från en av spelets producenter som säger ”easier with the shield, huh?” och sedan får jag reda på att jag tydligen varit snabbast i hela rummet med att besegra bägge bossarna. Jag tackar kastyxan för det, samt valet att inte stanna upp och slåss alltför länge mot de vanliga fienderna i båda slotten.

 

 

Med den dryga timme jag har tillgodo, rider jag runt och utforskar mer av kartan. I norr stöter jag på en slumrande drake, som visar sig vara relativt enkel att besegra efter att ha kämpat mot både lejonet med de spikraka tänderna och Rellana med de vidriga månattackerna. Jag gör också mitt bästa för att få en liten skymt av de landskap som ligger bortom det område vi fått lov att besöka idag.

 

Efter att ha klättrat upp i ett högt torn i utkanten av Gravesite Plains, kan jag speja ut över omgivningarna som väntar. Där är slingriga klippväggar med en kyrka på toppen, stora fästningar som troligen är bebodda av nya faror, pampiga vyer överallt. Medan jag beundrar utsikten greppar längtan tag om mig på riktigt, men det är först när jag vänder blicken tillbaka ner mot Gravesite Plains som det verkligen slår mig vilken massiv expansion ”Shadow of the Erdtree” kommer bli: långt där borta, nere bland alla spöklika gravar där jag startade dagens äventyr, klampar en liten, levande fackla omkring... Här uppifrån ser den nästan ofarlig ut.

 

”Elden Ring: Shadow of the Erdtree” har tagit över två år att utveckla. Efter dessa tre inledande timmar börjar jag förstå varför. Expansionen släpps den 21 juni.