Emotionell explosion när ”Tunna blå linjen” återvänder med ny säsong

I ett vintrigt Malmö ställs poliserna Sara (Amanda Jansson), Magnus (Oscar Töringe), Leah (Gizem Erdogan), Jesse (Per Larsson), Faye (Anna Sise), Danni (Sandra Stoljijkovic) och nytillskotten Fanny (Malou Marnfeldt) och Khalid (Mustafa Al-Mashhadani) inför nya hårda utmaningar, både yrkes- och känslomässigt. Fångat med en träffsäkert, tung realistiska skärpa får vi följa deras inre och yttre världar brytas ned och byggas upp igen.

 

Det är en fortsatt oglamorös porträttering av polisyrket där relationer och karaktärernas individuella resor står i fokus. Första avsnittet håller väldigt högt tempo och är en intensiv känslostorm, något ojämn men klart en maxad adrenalintripp. 

 

 

 

Andra säsongens tema är parallella verkligheter och verklighetsuppfattningar. Det kan ta sig formen av en dement äldre farbror som glömt bort att hans älskare dött, ett gäng spirituella kallbadare som insisterar på att ta lagen i egna händer eller papperslösa matbud. Serien fokuserar på människor vars verklighet skiljer sig från genomsnittets. En observation av samtiden som är högst aktuell, men som i serien mellan varven snubblar in på otippat onyanserad lyteskomik.

 

Samtidigt bjuder temat också på fösta avsnittets starkaste scen där Leah och Sara ställs inför en fruktansvärd stress då det börjar brinna i en industribyggnad som visar sig vara fullt befolkad och låst från utsidan.

 

 

 

Att ständigt utsättas för våld, oavsett om det är riktat mot en själv, mot andra eller mot omvärlden är extremt tärande. Något vi alla upplever, men inte i den utsträckning som poliskåren i ”Tunna blå linjen” tvingas uthärda. För att balansera upp den råa verkligheten söker karaktärerna också tröst i varandra. Genom oväntade samtal, nätta handstrykningar, förväntansfulla kramar och förstående blickar.

 

Det finns en intressant dubbelbotten också i hur poliserna diskuterar fullmånens potentiella påverkan på människans psyke och dödens frånvaro i den vanliga människans vardag samtidigt som det skrattas åt de som badar nakna för att blotta sin själ. En dualism som det ska bli spännande att se vart den bär.

 

 

 

Det var från början inte tänkt att placera berättelsen i Malmö, men som Skåning är jag ytterst tacksam över att det blev så. Det kan vara en av Sveriges intressantaste städer med representation från 183 olika länder. Under säsongen lär de ha filmat på över 400 olika platser och de har verkligen lyckats fånga stadens mångfacetterade charm. Också skönt att få ta del av en stad som inte är direkt överrepresenterad inom svensk film- och tv-serieindustri.

Att det är ett emotionellt första avsnitt tydliggörs då Gizem Erdogan efter visningen noterar att en i publiken gråter och spontant uttrycker sin förtjusning av biorummet där upplevelsen förstärks av att våra hjärtan synkar. En vacker anledning till varför vi ska fortsätta uppleva berättelser tillsammans.