Min dag som statist - "Tom of Finland" i verkligheten

För att en film ska bli verklighet krävs mycket arbete och många människor: manusförfattare, regissör, skådespelare, klippare, kostymör, och så vidare. En stor del av ensemblen består utav statister, människorna som rör sig i bakgrund och förgrund och ger gator, torg och restauranger liv. De har inga repliker men utgör ändå en viktig del av produktionen. Vad hade exempelvis "Jurassic World" varit utan Margaritamannen?

Själv har jag varit statist ett flertal gånger, oftast utan att synas i bild. Om man kollar noga kan man se min högerhand skymta förbi i "En man som heter Ove", knappast någon större bravad. Det lättaste sättet att hitta uppdrag är att ta en betald prenumeration på någon hemsida, t.ex. Statist.se eller Filmcafé. Ibland finns också annonser på Arbetsförmedlingen. Där fångade "Tom of Finland" min uppmärksamhet. Filmen handlar om den finske konstnären Tuoko Laaksonens liv, om konsten och att leva som homosexuell under en tid då det fortfarande var olagligt. Hans konst består utav homoerotiska teckningar av muskulösa män, i uniform eller nästan inget alls. De ger en bild av en frihet som inte riktigt fanns och pseudonymen Tom of Finland har blivit rätt känd genom åren. 2014 kunde några av bilderna synas på finska frimärken. Jag skickade snabbt ett mejl till den statistansvarige, som snart ringde upp, alldeles uppe i varv för att min frisyr var "tidsenlig". Någon vecka senare tog jag tåget till Göteborg.

Det är en kylig morgon i februari, solen får mig att kisa när jag försöker knäppa en bild av någon borgliknande byggnad. Jag är där alldeles för tidigt, har varit uppe sedan halv sju. Håret är nytvättat och fönat, ansiktet osminkat. Scenen vi ska spela in utspelar sig någon gång på 40-50-talet, och vi ska sminkas och kläs. De flesta har redan varit inne på ett kostymprov.

Inne i huset står och sitter ett tiotal människor runt ett bord, en tjej som verkar arbeta där delar ut papper vi ska skriva under. Hon ursäktar sig när hon ser oss, kanske fyra nya ansikten, komma in genom dörren. Stolarna är slut. Jag och två andra nya stackare masar oss uppför en trapp och sätter oss i några skrivbordsstolar, säkert tusen gånger skönare än pinnstolarna på nedre plan. De är inte heller bara sköna, de bryter isen. Snart pratar vi om allt möjligt.

Innan du bestämmer dig för att vara statist bör du fundera på om du är en rastlös person. Har du svårt att sitta still? Är de där fem sekunderna innan du kan titta på ett YouTube-klipp veckans största pina? Då kanske statist inte är något för dig. Väntan utgör säkert 75% av en statists arbetsdag. På att bli sminkad. På att bli klädd. På att äta, få åka till inspelningsplatsen, på mer mat, på att bli placerad bland kameror och rekvisita. På att få åka hem. Med det sagt behöver dagen inte vara tråkig. Ta med dig något att arbeta med, lyssna på eller läsa så kommer det gå galant.

Mina nyfunna stolskamrater visar sig vara riktigt trevliga och plötsligt hemtama bildar vi tillsammans en liten grupp, de tre musketörerna. Vi väntar, och väntar, och väntar tillsammans hela dagen. Vi försvinner en efter en in till smink och kostym, och återvänder, tidsresande från ett annat århundrade. Kläderna är tjocka och varma, sminket diskret. Vi är ganska många statister och hade inte rummet varit fyllt med mobiltelefoner och datorer skulle det känts rätt overkligt. Nu blir det någon slags udda blandning av nytt och gammalt. Stämningen är god, folk sitter och stickar, läser eller pratar. Magar kurrar. 

När någon kommer med thaimat har vi varit där länge, och pratat om mat i säkert en timme. I en plötslig rush av energi rusar vi upp, drar isär bord och dit stolar. Någon som jobbar delar ut förkläden i plast, de ser lite ut som såna ponchos folk har på Allsång på Skansen eller Liseberg. Där sitter vi, ett 20-tal uppklädda, utsvultna statister med blå plastsäckar över 40-talskläderna och med galet hungriga blickar. Vi måste ha sett helt tokiga ut. Men gott var det.

Det dröjer innan vi har hunnit lastats in i bilar och skickats vidare till inspelningsplatsen. Väl där får vi fortsätta med det vi gör bäst: vänta. Vi pratar om vegetarisk mat och konspirationsteorier. Jag ger undermåliga boktips och klassas som opålitlig källa som inte läst Murakami. Statistansvarige ger instruktioner och läser upp en bit ur manuset. Sen är det dags. Vi ordnar upp oss på led och travar in på själva inspelningsplatsen. Jag försöker ta in så mycket som möjligt av den innan jag blir placerad; kameror, sladdar, högt i tak, statister och kameramän överallt. När jag fått min plats i rummet, efter att ha flyttats säkert 3, 4 gånger tar jag av mig glasögonen som dömts för moderna och får inte många fler synintryck. 

När kameran väl börjar rulla är klockan någonstans runt 18. Vi ska spendera två, tre timmar i rummet, med det vi är här för att göra. Alla får en specifik uppgift, allt från att sitta still och låtsas prata (mima, inga ljud) till att servera drinkar, förflytta sig över golvet eller kanske bläddra i en boktrave. De ropar ut kommandon och när det är din tur gör du det du ska. Om och om igen, tills sista tagningen är klar. I rummet hörs en blandning av engelska, svenska, finska och kanske danska. Regissören, Dome Karukoski, ropar ibland om någon ändring, någon justerar rekvisitan, kameran glider över golvet. När vi är klara för dagen skyndar vi därifrån, trötta men glada. Av det vi sett ser filmen ut att bli bra. Kanske till och med riktigt bra.

Att vara statist är inte något glamouröst åtagande. Du sitter still större delen av dagen, kanske måste du ha på dig obekväma kläder och när dagen är slut tjänar du inte mer än några hundringar. För den som vill träffa kända skådespelare är detta heller inte rätt forum, oftast håller de till åtskilda från statisterna. Ändå måste jag säga att det är värt det. Om man inte redan är aktiv inom filmbranschen, utan som jag bara är obotligt nyfiken, är titten bakom kulisserna guld värd. Att få se hur arbetet går till och senare slutresultatet på en bioduk ger betydligt mer än en vanlig filmupplevelse. Har man tur kanske man träffar lika trevliga människor som jag gjorde under dagen. Det är rätt fantastiskt hur mycket man hinner prata om på 10 timmar.