En guide genom Rikets hemsökta korridorer

 

Året var 1994. Danmarks Radio ville ha en serie. En av männen som skulle göra den var den hyllade regissören Lars von Trier. Han hade sin Europatrilogi bestående av filmerna "The Element of Crime", "Epidemia" och "Europa" samt en tv-version av "Medea" på meritlistan. Den sistnämnda var producerad av just Danmarks Radio.

 

Von Trier var redan känd för sin visuellt experimentella stil. Fyra år tidigare hade regissören David Lynch konstnärligt revolutionerat hur man gör en tv-serie med sin "Twin Peaks". Von Trier har hävdat att han när han såg den serien blev imponerad av hur den var gjord "med vänsterhanden". Med det menade han att man gör något på ett sätt man är ovan vid och då kommer saker fram som man inte trodde skulle komma fram. Då blir det triviala något mycket mer intressant. "Det var principen för seriens skapelse", sa von Trier om "Riket".

 

Sett genom ett sepiafärgat och medvetet grynigt filter fästat på en ofta skakig kamera som filmar i lika ofta skeva vinklar tar vi del av en spökhistoria på Rigshospitalet i Köpenhamn, eller Riket som byggnaden också kallas. Till mixen lades intriger i såpoperastil med för sådana produktioner typiska kärleksförvecklingar och maktkamp. Allt kompletterades med bitvis hjärtskärande drama. Blandningen skruvades till med svart och absurd humor på ett vansinnigt underhållande sätt. Kameravinklarna skapade psykologisk otrygghet hos tittaren. "Riket" liknade inte något som setts på tv tidigare.

 

 

På sjukhuset fanns en extremt excentrisk samling läkare och patienter. Persongalleriet innefattade såväl människor som astrala existenser. I inledningen förkunnas att "Ingen levande vet det än men porten till Riket har börjat öppna sig igen". Sedan tar den mörkt medryckande temamusiken med mässande kör i sataniskt tonfall över. Domedagskänsla är bara förnamnet.

 

Den första säsongens fyra avsnitt jobbar mycket med att skapa atmosfär och att etablera platsen i sig. Ändå är berättartempot högt. Under de första tio minuterna av inledningsavsnittet presenteras alla de intriger som serien kommer att bygga på på ett effektivt sätt.

 

Grundpremissen att för mycket av vetenskapens högmod och det ständiga förnekandet av det andliga upprör andarna och att hospitalets grund börjar ge vika på grund av det skildras visuellt i öppningsekvensen på ett enormt ödesmättat sätt. Den och hela serien i övrigt är en välbalanserad blandning av klassisk känsla och nyskapande grepp. Kombinationen underbygger seriens budskap perfekt. Von Trier undviker specialeffekter som ser moderna ut. Andarna visualiseras i stil med hur dessa såg ut exempelvis i filmklassikern "Körkarlen" från 1921.

 

 

 

I centrum för dramat står den vresige svenske överläkaren Stig Helmer, briljant spelad av Ernst Hugo Järegård. Han får doktor House att framstå som en mysfarbror med sitt djupgående danskhat. I varje avsnitt får han utropa "Danskjävlar" från sjukhusets tak med längtande blickar mot sitt älskade hemland på andra sidan Öresund.

 

Hans främsta hatobjekt är biträdande underläkare Jørgen Krogshøj. Denne spelas med träffsäker arrogans av Søren Pilmark. Maktkampen mellan de två männen är ett genomgående tema i hela serien. Helmers andra hatobjekt är patienten Sigrid Drusse. Hon är en simulant som mer eller mindre har sjukhuset som hem. Hon är dessutom medial och den som är huvudperson i seriens spökintrig. Kirsten Rolffes spelar rollen med excentisk värme. 

 

Det vidare rika birollsgalleriet består även av Rikets administrativa överläkare Einar Moesgaard vars ledarstil väl bäst kan beskrivas som totalt utan auktoritet. Hans hjärteprojekt Operation Morgonluft går ut på att alla ska trivas och att ingen är viktigare än någon annan oavsett om man har chefstitel eller inte. Givetvis retar det gallfeber på stackars disciplinbesatta Helmer. Holger Juul Hansen är väldigt rolig i den minst sagt flummiga rollen.

 

Vi får även möta patologen Palle Bondo som är besatt av sin forskning kring tumörtypen Hepatosarkom. Baard Owe är gravallvarlig i rollen och får ge ett tydligt ansikte till den fixering vid vetenskap som orsakar andarnas uppror.

 

Helmer har sin älskade i läkaren Rigmor som är den enda på sjukhuset som ständigt underbygger hans hybris med smicker. Hon spelas av en fantastisk Ghita Nørby. Krogshøj älskar sköterskan och forskaren Judith som är närapå den enda normala karaktären i serien. Ändå lyckas Birgitte Raaberg göra henne intressant i en störd omgivning. Den mest tragiska levande karaktären i serien är flickan Mona som i en misslyckad operation fått hjärnan skadad av Helmer. Han förnekar givetvis iskallt all skuld och blir rentav förolämpad av att en överläkare kan ens antydas göra minsta fel. Laura Christensen gör ett plågsamt starkt porträtt av Mona.

 

För att lägga till mer tragik driver sexåriga osaliga spökflickan Mary gråtande runt i korridorerna och bönar Drusse om att hjälpa henne. Annevig Schelde Ebbe är med sitt uttrycksfulla ansikte ett fynd i rollen. Allt kommenteras av två diskare med Downs Syndrom spelade med oemotståndlig charm av Morten Rotne Leffers och Vita Jensen.

 

Kultskådespelaren Udo Kier är vi vana vid att se i von Triers filmer. Här har han fått dubbla roller som Marys far tillika mördare Åge Kruger i återblickar till 1919 och som tv-historiens mest groteska bebis.

 

 

 

Första säsongens intrig följer till största delen Drusses sökande efter sanningen kring Marys död. Helmer kämpar desperat med att mörklägga det som han gjort mot Mona med en anmälan mot sig som kan innebära slutet på hans karriär om han blir fälld i disciplinnämnden. Bondo tar till metoder som kan innebära hans egen död för att få tag i levern från en döende patient med ett stort Hepatosarkom. Judith är gravid med ett barn som växer abnormt snabbt samtidigt som det står klart att hennes graviditet har med spökerierna att göra. Hon föder barnet som senare ska få namnet Lillebror i en blodig final där den nyfödde spelas av Kiers huvud.

 

Det som börjar som en relativt rakt och konventionellt berättad historia övergår mot säsongens slut i kaos. Den excentriska humor som sedan skulle komma att dominera i den andra säsongen kopplar greppet. Det roligaste exemplet på det är när Danmarks hälsovårdsminister kommer på besök till Riget för att se hur Operation Morgonluft har positivt påverkat stämningen på sjukhuset. Han hittar under sin rundtur en Moesgaard med minst sagt suspekt beteende, andeutdrivning i källaren, en hemlig levertransplantation, en etiskt tveksam abort och sex på sömnlaboratoriet. När porten till Riget öppnas alltmer så börjar människorna sannerligen tappa förståndet. Kaoset skulle även det starkt komma att prägla säsong två. 

 

Redan från första stund i andra säsongen från 1997 märks en tydlig skillnad i tonfallet. Mystiken från första säsongen är utbytt mot mer galna infall än en rak berättelse. Visuellt sett är det mer gult än sepia. Det är också mycket mindre grynigt.

 

Under den ljusare bildytan är det dock betydligt mörkare och mer demoniskt än tidigare. Ondskan är påträngande och den förklär sig till humor som lätt kan uppfattas som tramsig. Det är dock tydligt uttryckt i dialogen att "i tramset finns det onda" och det känns exakt så.

 

Bland de komiska höjdpunkterna finns att Helmer nu studerar sin avföring och skanderar sitt "Danskjävlar" ner i en toalett. Andra hysteriskt roliga inslag är Moesgaards besök hos den nya karaktären Ole. Denne är en psykolog med urspårade alternativa behandlingsmetoder som är i uppenbart behov av terapi själv. Erik Wedersøe glänser i rollen. Även Moesgaards återupptagande av sin hobby pornografi är sanslöst kul. Det känns dessutom väldigt von Trier.

 

 

 

Händelserna i den andra säsongen tar vid där den första slutade. Mary har fått frid på andra sidan, men den övernaturliga verksamheten på Rigshospitalet är inte över. Snarare är det tvärtom.

 

Drusse fortsätter söka svar och kommer till sist satansdyrkande aktiviteter på spåren. Dessutom finns där en demon. Helmer fortsätter att försöka undkomma straff för sin felbehandling av Mona. Nu är läget skarpt då åklagarmyndigheten kopplats in. Judith tar hand om sitt nyfödda barn. Det må vara monstruöst missbildat, men hon älskar det som en sann mor. Bondo fortsätter offra sig för vetenskapen genom att bära en lever med en tumör i sin kropp.

 

I den mycket öppna avslutningen släpps helvetet löst. Drusse sitter i sin jakt på en djävulsdyrkare fast i en hiss som obönhörligt störtar ner i underjorden. Helmer har i sin desperation för att inte sanningen ska komma fram kidnappat, men tappat bort, en livrädd Mona. Judith har i seriens mest emotionellt hårdslående scen dödat Lillebror. Tre viktiga karaktärer är med om en fruktansvärd bilolycka.

 

Den största sjukhuskatastrofen i modern tid är några sekunder bort på grund av ett strömavbrott som har stängt av mängder av patienters livsuppehållande maskiner. Över allt detta vakar ett ondskefullt öga som färgar allt vi ser genom det hotfullt grönt. Vi lämnas med ångest, sorg och skräck när säsongens fram till dess absurt humoristiska tonfall slår tillbaka mot oss med djävulsk kraft.

 

 

 

En sådan final lämnar givetvis frågor. De kommer förhoppningsvis besvaras senare i år när von Trier återvänder till de marker där han blev folklig för en stund.

 

Det var "Riket" som blev hans genombrott till den stora publiken. Han har inte gjort publikfriande film sedan dess. Nu är han en av världens mest provocerande och kontroversiella regissörer. Med filmer som "Nymphomaniac" med sina många pornografiska scener och den sadistiskt våldsamma "The House That Jack Built" som senaste alster är det en helt annan filmskapare än för 25 år sedan som nu avslutar det en ung von Trier påbörjade. Det ska bli väldigt spännande att se var det här tar vägen i säsong tre med den tunga titeln "Riket: Exodus".

 

Om vi ser tillbaka på serien som helhet så har den ett antal inslag som bidragit till dess ikoniska status. Det handlar om de små, men udda, detaljerna som folk minns när en film eller en serie råkar bli kultförklarad. Järegårds nämnda utrop av "Danskjävlar" är något som man väntade på i varje avsnitt och som citerades av tittarna till vardags. De två diskarnas lika poetiska som teatralt dramatiska kommentarer gav säregen stämning och trollband publiken.

 

Det mest citatvänliga inslaget genom båda säsongerna var dock von Triers eget uppdykande i varje avsnitts eftertexter med en torrt sarkastiskt och ironisk monolog som kommenterade det vi nyss sett. Framför allt avslutningen på alla monologerna citerades ofta; "Önskar ni tillbringa tid med oss igen så var beredda att ta det goda med det onda". Jag antar att vi får ta med oss det rådet även in i den nya säsongen.

 

Vi får även se vilka ikoniska inslag som bevarats. Vågar man hoppas på att få höra Mikael Persbrandt i rollen som Stig Helmer Jr. i från sin far ärvt danskhat skrika "Danskjävlar"?