11 filmer med liten budget och stort hjärta

Visst finns det ett överflöd av sjaskiga filmer med blygsamt produktionsvärde som aldrig har inträtt rampljuset helt enkelt för att de inte förtjänar det. Likväl så finns det stort finansierade projekt som också lämnat oss likgiltiga.

Det är svårt att sätta ord på varför, men på något sätt graviterar jag hellre mot lågbudget-filmer som blir succéer än filmer med tusentals inblandade personer, påkostade effekter och storslagna scener. Kanske är det för att jag instinktivt tar underhuggarens parti, eller så är det för att lågbudget-filmer ofta lägger tyngd på mer klassiska medel för att åstadkomma något sevärt. Jag påstår inte rakt av att det var bättre för, men känner ändå att det är det någonting som jag ibland föredrar. Och när jag ser på en riktigt bra lågbudget-film så känns det oftast som ett kärt återseende av en bortglömd konstform.

Nedan följer en lista med filmer av detta slag som ligger mig varmt om hjärtat.

 

 

 

Sam Raimis "Evil Dead" är en fantastisk - om än lite oslipad - manifestation av atmosfär och terror. En utstuderad mardröm som utspelar sig mer eller mindre i realtid. Med relativt få medel till hands spelar Raimi på alla möjliga strängar som förstärker obehaget och intensiteten av filmen. Det var den här filmen som först skakade om mig, lämnade mig sömnlös, samt helt och hållet fascinerade mig; den definitiva inträdesbiljetten till lågbudget-världen.  

Den icke ont-anande Ash (Bruce Campbell) beger sig ut i skogen med sina vänner för att övernatta i en sliten gammal stuga. Väl där hittar de en inspelning av en tidigare besökare, och råkar framkalla blodtörstiga demoner när rösten på bandet reciterar ett passage ur en uråldrig skrift, som råkar vara skriven i blod och bunden i mänskligt kött - nämligen "The Necronomicon". Under kvällens gång blir personerna besata av demonerna, en efter en, tills endast Ash är kvar och måste bekämpa ondskan själv.

Ett av Raimis trumfkort ÄR hans kameraföring och hans utnyttjande av vinklar. Speciellt när den stora ondskan i skogen gestaltas genom kameraåkningar som klyver träd i tu när den jagar efter den stackars Ash. De besatta offren skrattar och gormar i en slags mental tortyr, endast för att hugga till när det minst anas. Man är på helspänn genom hela filmen och älskar varje sekund av det. Vissa av effekterna må vara stop-motion, och sminket ibland i överkant, men det klaffar likväl som pusselbitar med resten av filmen.

 

 

 

Från amerikanska demoner till japanska zombies, "Versus" är en blandning av action, skräck och splatter i ett sjuhelsikes tempo. Den är fylld med bisarra bad-guys, snyggt koreograferade kung fu-fighter, en story som sträcker sig över tid och rum och en stor portion självdistans. Den har kul med formatet och presenterar nya vinklar som sammanför flera genrer under ett tak.

Handlingen är som följer: ett gäng förrymda brottslingar i skogen inväntar sina gangsterkompanjoner som ska eskortera dem till säkerhet. Men istället för att hjälpa fångarna så väljer gangstrarna att förråda dem. En blodig kamp bryter ut. Men snart nog så märker de att en ny fara väntar; de döda återuppstår och hungrar efter människokött.

Den största styrkan i filmen är att man inte har en enda tråkig stund. Den är konsekvent underhållande och tåls att se om mer än en gång. Ryûhei Kitamura lyfte på många ögonbryn med denna kabaré av våld och blod, och gick vidare till att regissera den japanska storfilmen "Azumi" (2003) och bland annat den amerikanska skräckfilmen "The Midnight Meat Train" från 2008 med Bradley Cooper i huvudrollen.

 

 

 

Ett mellanting av skräck, science-fiction och psykologisk thriller, "Cube" jonglerar många bollar i luften. En av mina absoluta favoritfilmer från Amerikas grannland Kanada. Det är ett unikt och spännande koncept, kompletterat med en rad egendomliga och intressanta karaktärer. 

Sex främlingar vaknar upp i ett futuristiskt rum med sex stycken dörrar, en för varje sida av rummet. De känner inte varandra och vet heller inte hur de har kommit dit. När de så småningom börjar utforska miljön märker de snart att bakom vissa av dessa dörrar väntar hemskheter de inte kunnat föreställa sig.

Det här är en klaustrofobisk sci-fi-mardröm utan dess like, och en tungviktare av en långfilmsdebut från Vincenzo Natali. Något som han själv hittills i sin karriär inte kunnat toppa. Att göra en så intressant film med ett så pass enkelt recept är få förkunnat. Det skulle lätt kunna bli monotont och repetitivt, men när man tittar på filmen kräver man att veta vad som väntar bakom nästa dörr. En fantastisk kamp mot klockan som omöjligt kan lämna en otillfredsställd. 

 

 

 

Åh denna Jim Jarmusch! Man kan knappt nämna smala dramafilmer utan att inkludera honom i diskussionen. Ett självklarare val är svårt att hitta. Problemet ligger i vilken av hans filmer man ska välja. Jag har gottat och frossat i hans filmer mer gånger än jag själv vill erkänna, och även fast "Stranger Than Paradise" inte är hans bästa verk enligt mig, så är det fortfarande en fantastisk upplevelse med en speciellt blygsam budget.

Vi får följa New York-bon Willie som till en början motvilligt måste ge husrum åt sin utländska kusin, Eva. Ju längre det går desto mer börjar han att uppskatta hennes sällskap. När hon till slut måste åka hem står Willie inför ett kval; ska han stanna i New York eller följa med henne? Med sin pålitliga kamrat Eddie vid hans sida så beslutar han till slut att följa med sin kusin till Ungern.

Jarmusch har en tendens att hitta det väldigt mänskliga i sina karaktärer och konsekvent framkalla överväldigande känslor av empati. Kulturkrockar är en återkommande signatur i hans filmer och den här väldigt besynnerliga, roliga och berörande film är inget undantag. En solid introduktion till filmskaparens opus, med så många andra titlar kvar att avnjuta.

 

 

 

Det var kanske givet att produktionsbolaget Troma skulle dyka upp i den här listan - om inte oundvikligt. Men det blir varken "Toxic Avenger" eller "Class of Nuke 'Em High", utan istället en absurt rolig och grotesk musikal, signerat Trey Parker och Matt Stone - skaparna av bland annat "South Park".

Den tafatta cowboyen Alfred Packer, gestaltad av Parker, råkar av en händelse snubbla in i rollen som guide, och får i uppdrag att leda ett gäng guldletare genom en vidsträckt vildmark. Någonting som han inte har en aning om hur man gör. Som en följd av detta tar han dem på ett ofrivilligt äventyr där de träffar bland annat en japansk indianstam, en cyklops och några riktigt elaka pälsjägare. Men inget av detta kan jämföras med det öde som väntar dem i naturen, utan vatten och mat.

Innan hans kommande kändisskap ens var på tapeten så skrev, regisserade och agerade Parker i denna paradoxala western-musikal om vänskap, drömmar och kannibalism. Stone fick inte lika mycket att göra och tog endast på sig ansvaret som producent och en utav huvudrollerna. Löst baserad på den sanna berättelsen om Alfred Packer, "Cannibal! The Musical" är så mycket roligare, intressantare och bättre än Tromas andra produktioner.

 

 

 

Quentin Tarantinos debutfilm må vara en av de dyraste produktionerna på den här listan, men när man har i åtanke att den hade nästan 7 gånger mindre budget än "Pulp Fiction", och just för att den är så förbaskat bra, så blir det svårt att ignorera den. Den har också produktionsaspekter av en klassisk lågbudget-film då större delen av den utspelar sig i en och samma lokal.

De flesta av er känner förmodligen redan till handlingen; ett hårdkokt gäng av tjuvar bärandes täcknamn och svarta kostymer ska utföra ett rån. När saker går snett samlas de i en övergiven lagerlokal för att gå till botten av vad som hände, och försöka reda ut vem av dem som inte är vad han utger sig att vara.

Det är replikerna som är en av de viktigaste huvudingrediensen i filmen; rappa, häftiga och mästerligt levererade. Stundtals cool men också mänskligt nära och brutal, Tarantinos första film är så nära ett dialog-baserat mästerverk man kan komma. Lägg till i receptet en samling fantastiska skådisar och snyggt bildspråk så får du en svårslagen kombination. Vissa filmskapare har helt enkelt stinget från första början. Tarantino tillhör bevisligen den gruppen.

 

 

 

Från en mästare av dialog till en annan. Kevin Smiths "Clerks" hade en mikrobudget på strax över 27 000 dollar, som säkert kort och gott täckte utrustningen. Under majoriteten av filmen var Smith till och med tvungen att filma produktionen på natten, även fast den utspelar under dagtid, för att den verklige föreståndaren av butiken var tvungen att passa kassan. Skådespelet lider också stundtals av de nätta finanserna, då många av rollerna spelades av Smiths egna vänner. Men allt detta gör ingenting, för filmen är trots detta riktigt bra.

Huvudkaraktären Dante är fast i ett monotont nio-till-fem-jobb i en affär, till synes utan några förutsättningar eller ambition att göra något åt det. Vid sin sida - eller rättare sagt i butiken bredvid - jobbar hans kompis Randal, som också hatar sitt arbete. Vi får inblick i deras vardag, relationer, möten med besvärliga kunder och reflektioner över livet.

Det låter kanske inte så jätteroligt? Men det är det. Smith lägger tyngden inte bara på dialog utan också på humor. Att en så blek premiss - som förövrigt också är fångat på svartvit film - kan locka så många skratt innebär tillräckligt med pondus för att han ska få sin beskärda plats på den här listan. Vi ser själv Smith i rollen som den fåordige Silent Bob tillsammans med sin uppkäftiga vapenbroder Jay, gestaltad av Jason Mewes. Detta filmiska radarpar återkommer i många av Smiths produktioner, och fick faktiskt en helt egen film i "Jay and Silent Bob Strike Back" (2001).

 

 

 

Vad sägs om en lågbudget-film som handlar om en inspelning av en mikrobudget-film? "Living in Oblivion" vinner inte bara poäng för att den driver med sig själv, utan också för att den är helt enkelt är bra.

Steve Buscemi spelar Nick Reve, en regissör kämpar med utmaningen att filma sin genombrottsfilm på en väldigt snäv budget. Till råga på detta så verkar allt gå fel, och uppdraget visar sig snart vara omöjligt.

Filmen är ett experiment i berättarkonsten och fascinerar med alla nya intryck man får ta del av medan filmen sjunker djupare i absurditet ju längre man tittar. Det är intressant från första scenen och släpper inte intresset förrän eftertexterna rullar. Som sig bör, så briljerar Buscemi likväl regissören och manusförfattaren Tom DiCillo. Ska man se en udda dramakomedi står den här högt i kurs, även i jämförelse med andra produktioner med betydligt större budget.

 

 

 

Tobe Hoopers debutfilm inom skräckgenren har en titel som kanske jagar iväg blivande åskådare i jakt på någonting som istället verkar utlova välskrivna karaktärer, en intressant story och effektiv atmosfär. Sanningen är att "Motorsågsmassakern" innehåller allt detta. Hooper levererar i dessa bemärkelser och mer därtill. Filmen är heller inte så bloddrypande som titeln kanske antyder - visst, det går inte att undkomma temat, men det är långt ifrån en splatterfilm.

Handlingen är enkel nog; ett syskonpar tillsammans med deras vänner är på resande fot i Texas. De väljer att plocka upp en liftare, som snart visar sig vara minst sagt instabil och attackerar än av ungdomarna med en kniv. Efter att tvingat ut honom ur deras van tar dom för givet att det värsta är över. Dock får bilen soppatorsk vilket gör att de blir tvungna att stanna i området och spendera natten i ett familjehus som tillhör en av ungdomarna. Och det är då de börjar försvinna, en efter en.

Hooper levererar en skräckfilm som är välgjord, engagerande och spännande. Om man ska kalla denna filmen för en slasher, så prioriterar jag den högt ovanför till exempel "Fredagen den 13:e". Tyvärr fick den ett dåligt mottagande av en rad olika länder - bland annat Sverige - och blev således förbjuden under en tid. Kanske om den hade haft en mindre anmärkningsvärd titel, och att folk som fattade besluten inte avfärdade den för någonting den fullt ut inte var, så hade den blivit en större internationell succé. Det hindrade dock inte den från att gå till historien som en av de bästa amerikanska lågbudget-skräckisarna någonsin; iallafall i mitt tycke.

 

 

 

David Lynch har en tendens att vända och vrida på saker ur ett helt annorlunda perspektiv, och på något sätt ändå få med sig en relativt stor publik. Möjligen är han kanske ändå till en början något svårbegriplig, men när man väl har fått blodad tand så är det svårt att släppa taget om Lynch fantastiska fantasi.

"Eraserhead" är ett mellanting av en konstverk, en absurd skräckfilm, en dystopi och ett slags drömland. Den centrerar kring huvudpersonen Henry Spencer och den mardrömslika vardag han måste uthärda, där han försöker ta hand om sitt deformerade barn som vägrar äta, behärska sin illvilliga flickvän och kämpa vidare i fabriken.

Filmen är en slags genre i sig själv, och jag naglas fast från den första scenen. Det är på något sätt som att beskåda en frontalkrock, man vill ibland bara titta bort, men av ren morbid fascination drar den ändå blicken till sig. Bildspråket är allt utom groteskt dock; det är hellre på ett sätt så vackert att det överskrider konventionella medel och blir ett helt eget uttryck. Om du vill bekanta dig med Lynch, börja då för all del i denna ände.

 

 

 

"Once" rundar av listan som en av de mest vackra lågbudget-filmerna, med en stor dos realism och underbar musik. Ett drama om kärlek, kultur och konsten att uttrycka sig konstnärligt. För regin och manus står John Carney, som också hade framgångar med musikfilmerna "Sånger från Manhattan" (2013) och "Sing Street" (2016). 

Glen Hansard spelar en gatumusiker i Dublins innerstad. Av en händelse kommer han i kontakt med en blomsterförsäljare, gestaltad av Markéta Irglová, som även hon har musikaliska aspirationer. De börjar således lära känna varandra och skriva musik tillsammans. Så småningom utvecklar Hansards karaktär känslor för den unga kvinnan, men frågan kvarstår om dom är besvarade eller inte.

Den här filmen värnar jag om. Den är både sentimental och vemodig. Den brer dock inte på med romantiska inslag, utan uttrycker sig hellre subtilt och oforcerat, vilket gör att man blir hänförd och berörd på ett väldigt äkta sätt. Det bjuds rikligt på fina stunder och autentiska skildringar av mötet mellan människor. Grädden på moset är låten "Falling Slowly", skriven och framförd av Hansard och Irglová.