För precis som skådespelarna i filmen så spelar musiken alltid olika roller helt beroende på vilken funktion den för tillfället har. Jag blev nyligen ombedd av en elev på en högskola med inriktning filmmusik att ge lite allmänna tips på hur man kan tänka när man ska göra musik till film. Följande artikel är mitt svar till eleven i en omarbetad artikel-version.
Jag kommer att ge en liten inblick i hur jag själv tänker när jag skriver musik till filmproduktioner, det finns självklart andra sätt att se på det hela och artikeln gör inte anspråk på att vara någon typ av sannings-skrift. Se det som möjlig inspiration om du själv håller på med musik till film, funderar på att börja eller bara en inblick i hur det kan vara att göra musik till film.
Börja med att se filmen minst en gång utan att ens tänka musik. Försök att se den som om du vore en dramatiker snarare än en musiker. Och försök ta in filmens dramatik och struktur på ett så öppet och nyanserat sätt du bara kan. Men sträva efter att hålla de musikaliska termerna borta. Jag vet att det är svårt om du håller på mycket med musik. Men försök! Detta gör att du kan koncentrera dig mer på filmens kärna och vad den egentligen handlar om.
När du har sett filmen och fått klart för dig vad den handlar om och går ut på och förhoppningsvis hittat filmens struktur så börja med att leta upp delar i filmen där musik INTE behövs.
Ja det stämmer. Jag tycker att det är lättare att börja på detta sättet eftersom musik aldrig är neutral. Musiken tillför alltid något. Det neutrala är tystnaden. Musiken är alltid på ett eller annat sätt något partiskt, det går inte att komma ifrån. Därför: leta upp delar av filmen där du känner att musik skulle ha skrivit tittarna på näsan eller delar där musik hade varit överflödig. Det kommer att göra att du lättare kan hitta de ställen i filmen som faktiskt behöver musik.
Men genom att se icke-musiken som en slags grund - ja ett slags 0-värde - så måste du hela tiden motivera för dig själv varför musiken behövs och var dess existensberättigande ligger och detta ser jag som det viktigaste i hela filmmusiksproduktionen: du måste alltid ha klart för dig varför musiken behövs och vad det är den ska försöka göra. Jag säger inte att en bra film har så lite musik som möjligt. Det kan mycket väl bli så att filmen du gör musik till kommer att ha musik hela vägen rakt igenom. Men varje del måste bevisa sin existens genom att du har klart för dig dessa två saker, alltså: varför existerar musiken alls och vilken roll spelar den. Hittar man inget syfte till musiken så är det förmodligen med största sannolikhet bättre att scenen inte har någon musik. Och en scen med musik som inte vet sitt syfte blir alltid överflödig. Den sämsta filmmusiken som finns är den som bara finns där för att det ska finnas musik i filmen eller scenen.
Jag brukar alltid försöka ha klart för mig vilken av följande tre roller som musiken ska ha till varje specifikt tillfälle såsom scen eller en del av en scen:
* spela med en karaktär och dess karaktärsdrag eller dess inre känslor
* spela med en situation
* spela med vad som komma skall eller vad som skulle kunna komma skall
Innan du faktiskt börjar skriva på musiken så se till att du vet vad du vill göra. Vilka delar ska betonas och vilka ska det inte. Var ska saker hända? Var ska saker inte hända? Försök markera ut så mycket som möjligt på förhand innan du börjar skriva någon egentlig musik.
När du väl börjar ha klart för dig vad musiken ska göra är det mycket lättare att veta vilken typ av musik som passar till scenen. Du kan använda musiken som ett sätt att förstärka känslor, du kan också använda den som ett sätt att förminska känslor eller ge en helt annan känsla än den som filmen i övrigt ger för att skapa en motstridig känsla. Allt beror på vad du vill att musiken ska spela för roll.
En tillsynes glad människa i bild kanske för tittarna signalerar ren lycka. Sanningen kanske dock är att hon innerst inne är rent olycklig. Där har musiken en närmast unik möjlighet att för tittarna presentera detta. Musiken kan komplettera det vi ser i bild och ge oss ledtrådar som bilden inte alltid kan. Musiken bör alltid på ett eller annat sätt tillföra det där lilla (eller stora) extra.
Jag brukar själv oftast bygga musiken väldigt enkelt i början. Kanske endast ett piano som får stå för alla stämmorna själv för att se vad som fungerar och vad som inte gör det. Och ibland blir det heller inte mer än piano. Men oavsett så är det ett bra sätt att lägga grunden. Ska det vara större arrangemang så portionerar jag ofta ut de olika stämmorna till andra instrument senare när jag väl har låst grunden i rätt tempo och var allt ska ligga någonstans.
När jag började försöka göra musik till film en gång i tiden så gjorde jag det sämsta jag tror att man kan göra:
Jag satte mig ner framför filmen och spelade fritt till det jag såg. Det blev inte allt för bra resultat. Snarare ganska värdelöst. Det blev att varje ton helt enkelt svarade på något som hände och dessutom hela tiden lite försent. Jag tror aldrig det blir bra. Man bör alltid veta vad man vill göra och varför. Därmed inte sagt att man inte kan lägga till en del detaljer i musiken i realtid. Men grunden bör byggas mer noggrant än så.
Det finns hur många olika sätt som helst att jobba med musik till film och endast ens egen fantasi sätter gränserna... dock inte riktigt sant eftersom ofta regissörer har ganska klara uppfattningar om vad dem vill ha och inte ha. Vilket kan vara lite själsdödande för en kreativ musiker men det finns ändå ofta plats för egna kreativa infall. Och gör det inte det så kan man alltid försöka att övertyga regissören och då underlättar det verkligen om man har klart för sig varför ens egna idé fungerar bättre än regissörens ursprungliga idé.
Är ni intresserade av att läsa vidare i detta mycket intressanta ämne så kan jag rekommendera boken ”On The Track: A Guide to Contemporary Film Scoring” (2004) eller min egna uppsats ”Att måla känslor med musikens färger” (2013).
Zebastian Carlson
Musikproducent, låtskrivare & filmkompositör. Just nu aktuell med originalmusik till TV-serien ”Spegelvänd”.
