En krönika om farliga kvinnor och män som räds dem

”Basic Instinct” handlar om den bisexuella författaren och psykologen Catherine Tramell (Sharon Stone), som blir anklagad för att med en ishacka ha slagit ihjäl sin manlige älskare. Polisen Nick Curran (Michael Douglas) betvivlar inledningsvis inte på hennes skuld, men dras ändå in i en livsfarlig lek, som han förlorar kontrollen över.

 

Detta är en klassisk pusseldeckare av whodunnit-stil, men den är också en av förra seklets mest raffinerade erotiska utspel. I dessa tider när erotiska thrillers stavas ”365 Days” och suger rutten rövböld i både stil och utförande, är det en sann glädje att kunna titta tillbaka på när svettiga nakna kroppar faktiskt osade lite glöd genom rutan.

 

”Basic Instinct” var banbrytande och en av de mest populära filmerna året 1992. Men den var också en milstolpe inom feministisk film, även om alla inte delade den uppfattningen.

 

Kontroverserna som följde var många och viss kritik är absolut befogad och några scener väl problematiska. Men samtidigt bar filmen med sig i sitt sköte, väldigt mycket gott vad gäller representation och hur antagonistkvinnan skildrades. För även om hon ofta är avklädd och således initialt målet för hans blick, så är det hon, den betraktade, som i slutändan vänder the male gaze som ett vapen mot honom själv.

 

 

 

Kampen mellan man och kvinna har alltid varit ett populärt tema i film. Inte nödvändigtvis en kamp på liv och död, lika mycket som ändå ett konkurrensförhållande med sexuella undertoner. Farliga och lockande kvinnor har genom historien undergrävt patriarkatet och därför orsakat både panik, men också lust hos män.

 

En femme fatale utmålas ofta som en stereotyp av en vacker kvinna. Hon använder sin charm och sexualitet för att snärja och locka mannen på villovägar. Hon saknar moral och empati och driver honom till besatthet, så att han mister förmågan att fatta egna rationella beslut. Hon lurar på, och fångar sedan som en spindel in den olycksalige hjälten i nätet, ur vilket han inte kommer loss.

 

Även om själva termen femme fatale är relativt ny, och att karaktären i sig blev som mest populär inom stilen film noir på 1940-talet, så härstammar figuren och hennes arketypiska personlighetsdrag från mycket tidigare.

 

I många äldre skrifter finns kvinnor beskrivna som lockande och farliga, kvinnor som förför och förgör allt och alla i sin väg, och en av dem är Lilith.

 

Hon dyker upp i arabiska, sumeriska och judiska myter och förekommer antagligen för första gången i dödahavsrullarna daterade till strax innan Jesu födelse. Hon är synonym med uttalad manlig rädsla för kvinnor och beskrivs som mänsklighetens första och riktiga förmodern, Adams förlupna fru. Hon kom före revbenskvinnan Eva i Bibelns skapelseberättelse, och benämns i olika texter som maka till dödens ängel Samael, ibland till Satan själv och enligt gamla Kabbalaskrifter var hon till och med Guds älskarinna under en tid. Hon påstås vara ett hot mot mannen, hans potens och fertilitet. På nätterna sägs hon ligga med honom mot hans vilja och ta hans säd, medan den äkta makan ligger bredvid.

 

Lilith, Catherine Tramells föregångare, var alltså, redan innan ishackans tid, en ond och envis kvinna som angrep inte bara mannen, utan hela hans kärnfamiljsvurm.

 

 

 

I kölvattnet av andra världskriget och som en reaktion mot kvinnors ökade inflytande i samhället, kom femme fatale, så som vi är bekanta med henne, till liv i film noir. Om så förvisso oftast bara för att dö. Eller åtminstone mot slutet bli påtvingad den roll som hela hennes väsen från början ämnat överge. Barbara Stanwyck, Bette Davies, Gene Tierney och Rita Hayworth är kvinnor som gjorde särskilt förföriska avtryck i denna period. Och som sedan, inte sällan, fick sätta livet till.

 

Efter att noirstilen mer eller mindre gick i graven i slutet av 50-talet var det många som trodde att det också var tack och adjö till femme fatale som symbol för hotet mot ordningen och den manliga lusten. Det faktum applåderades på 1970-talet av feministiska filmkritiker som var trötta på objektifieringen av kvinnokroppen, och den ondsint bystiga kvinnan som det ständiga målet för hans blick.

 

I slutet av 70- talet och en bit framåt fick vi istället bekanta oss med de starka och modiga kvinnorna, hjältinnorna. Ripley i ”Alien” (1979) lät inget stoppa henne, Clarise trotsade alla rädslor i ”När lammen tystnar” (1991) och Sarah Connor krossade motståndet i ”Terminator 2”, samtidigt som Thelma och Louise (1991) gasade på och lämnade skiten bakom sig. Men det var inte bara den fysiskt och psykiskt kompetenta kvinnan som tog plats under senare postmodern era, även psykopaten vässade sina klor och beredde sig för attack.

 

 

 

”Basic Instinct” var stilbildande för nittiotalets postmoderna noirer i Hollywood. Kvinnan var numera inte bara självständig, utan började även gestaltas som våldsutövare och som ett starkt fysiskt hot mot mannen och familjen, som ju var kärnan i det rådande republikanska samhället. Vi möter flera mordiska kvinnor i filmen, och målet för samtligas aggression var just män, familjer och traditionella värderingar. I förlängningen attackerades alltså den patriarkala maktordningen och förtrycket orsakat av det. Mord var för kvinnorna motiverat, då det handlade om ett slags förebyggande självförsvar.

 

Några år tidigare hade vi i ”Farlig förbindelse” (1987) sett galenpannan Alex i Glenn Close briljanta gestaltning koka kanin. Och året 1992 hade även thrillers som ”Handen som gungar vaggan” och ”Ensam ung kvinna söker” sina premiärer. Alla dessa filmer handlar om kvinnor som angriper familjer och andra kvinnor. De hotar de goda kvinnorna, mödrarna och fruarna, inte helt olikt narrativet i gamla noirer.

 

Den stora skillnaden mellan dessa och just ”Basic Instinct” är att hon i den senare styr berättandet, trots att han är huvudpersonen. Kommissarie Nick Curran är navet, men det är Catherine Tramell som bokstavligen skriver historien, och hon behöver aldrig kompromissa med någon eller något i den. I de tre andra filmerna är det farliga kvinnor som nästlar sig in i hemmen och utgör en fara för tryggheten, ur hans perspektiv. Den onda kvinnliga arketypen slåss mot den goda, inte otippat, om mannens gunst, och i slutändan vinner hon, den goda, och med henne – han.

 

Ur ett filmhistoriskt perspektiv är det därför smått revolutionerande att Tramell i ”Basic Instinct” faktiskt överlever. Filmen innebar en vändpunkt för representationen av kön, makt och våld. Men den är också en postmodern hyllning till den klassiska film noiren från tidigare årtionden.

 

Musiken är suggestiv och den visuella stilen bekant. Det är rökigt, ljuset dovt och pessimismen konstant rådande. Ljusstrålar letar sig igenom persienner och fotot från låga vinklar manar fram en kuslig stämning. Men till skillnad från sina föregångare på 40- och 50-talen är det alltså hon som hela tiden håller i tyglarna här. Hon hotar kärnfamiljen och attackerar manligheten på välkänt manér, bildligt och bokstavligt, passande nog med ett avlångt och, med lite fantasi, fallos-format vapen i handen.

 

 

 

I boken ”Basic Instinct” (Stevie Simkin, 2012) kan man läsa om ett antal alternativa slut som diskuterades. Bland annat fanns tydligen en tanke på att Nick skulle döda Catherine, när hon försöker ha ihjäl honom, och hade man gått på denna klassiska linje, och klichéartat eliminerat hotet mot manligheten, hade mycket av filmens storhet gått förlorad. Genom att låta femme fatalen, inte bara överleva, utan också segra, bryter man viktig mark.

 

Och trots att Catherine inte på något sätt bör ses som en feministisk förebild i sig, är hon ändå symbol för en betydande förändring av hur könsrollerna skildrades på film. Hon lyfts från sin traditionella plats i botten av hierarkin och placeras på toppen, där hon får en mer självklar position. Catherine Tramell representerar där den frigjorda kvinnan som vägrar låta sig tämjas, underkuvas eller besegras. Hon innehar till sista bildrutan en maktposition, som innan henne var få farliga kvinnor på film förunnat.

 

“Basic Instinct” innebar således en reformering av femme fatalen som karaktär. Hon gick från att bara vara ett hot mot sociala normer, till att faktiskt blir en självständig figur som ägde berättandet. Borta var den fogliga faran från 40-talet och fram klev kvinnan som inte längre lät sig tystas eller styras av patriarkatet. Mord ska givetvis på inget sätt glorifieras. Dock fungerar våldet i filmen i sin absurda brutalitet, som en slags frigörelse för den normöverskridande kvinnan, och hennes tidigare bakbundna position som det andra könet.

 

Det har idag gått 30 år sedan Sharon Stone som Catherine Tramell satt på den där stolen och tog plats. Det är således 30 år sedan hon överlevde och gav filmens farliga kvinnor deras hett efterlängtade revansch.