Klockan var en bra bit efter midnatt när jag insåg att mitt snus var slut. Jag satt och skrev på min nya kortfilm. En historia med fokus på identitet som vi ska spela in i skogarna utanför Nynäshamn. Filmen handlar om en man som tappat kontrollen över sitt liv. Han flyr till familjens sommarhus för att göra upp med sig själv och sitt ego. Hans enda val nu är att hitta en ny väg i livet eller gå under för alltid.
Det brukar alltid finnas en snusgömma hemma. Oftast är den omedveten, lite som att hitta en 100-lapp i ett par byxor som hängt i garderoben i en evighet sen senast det var kalas. Det fanns inget snus där. Inte heller i lådan i köket. Eller under madrassen i sovrummet. Eller i någon av alla väskor som jag hittade i lägenheten.
Panik. Försökte hitta en kvällsöppen butik men fastnade istället i trådar om Corona-virusets påverkan på ekonomin och kulturen. Antalet smittade ökar stadigt. Världen stänger ner. Plötsligt mullrade det under golvet och ett av barnen skrek från sovrummet.
Kombinationen fick mig att tänka på katastroffilmer. De börjar alltid med att något litet skevar. En mamma och ett barn bestämmer sig trots allt för att åka till mormor. Några ungdomar festar på en strand. Människor är på väg till jobbet i storstaden. Då plötsligt flyger en fågel in i en ruta, en sten kommer singlande genom luften, en våg krusar sig på havet. Sen – pang.
Bilder från hela världen i ett virrvarr. Situationen blir snabbt värre. Fler och fler dokumenterar och postar i sociala medier. Tusentals kortfilmer berättar lika många historier. Krisen är total och klippen fyller oss med fasa och förundran.
Då kliver hjältarna fram. Fulla med brister och fel, och kunskap som kan rädda världen. Scener för miljontals dollar avlöser varandra men det som drar in oss är de små ögonblicken. Komplexiteten mellan yta och insida. Det där vi kan identifiera oss med, som får oss att känna något. Scenen när hjälten sitter på en sten i rymden och måste välja mellan att rädda världen eller att få återse sin dotter igen.
Brukar min snuskille på Folkungagatan ha nattöppet?
Det brukar alltid finnas en snusgömma hemma. Oftast är den omedveten, lite som att hitta en 100-lapp i ett par byxor som hängt i garderoben i en evighet sen senast det var kalas. Det fanns inget snus där. Inte heller i lådan i köket. Eller under madrassen i sovrummet. Eller i någon av alla väskor som jag hittade i lägenheten.
Panik. Försökte hitta en kvällsöppen butik men fastnade istället i trådar om Corona-virusets påverkan på ekonomin och kulturen. Antalet smittade ökar stadigt. Världen stänger ner. Plötsligt mullrade det under golvet och ett av barnen skrek från sovrummet.
Kombinationen fick mig att tänka på katastroffilmer. De börjar alltid med att något litet skevar. En mamma och ett barn bestämmer sig trots allt för att åka till mormor. Några ungdomar festar på en strand. Människor är på väg till jobbet i storstaden. Då plötsligt flyger en fågel in i en ruta, en sten kommer singlande genom luften, en våg krusar sig på havet. Sen – pang.
Bilder från hela världen i ett virrvarr. Situationen blir snabbt värre. Fler och fler dokumenterar och postar i sociala medier. Tusentals kortfilmer berättar lika många historier. Krisen är total och klippen fyller oss med fasa och förundran.
Då kliver hjältarna fram. Fulla med brister och fel, och kunskap som kan rädda världen. Scener för miljontals dollar avlöser varandra men det som drar in oss är de små ögonblicken. Komplexiteten mellan yta och insida. Det där vi kan identifiera oss med, som får oss att känna något. Scenen när hjälten sitter på en sten i rymden och måste välja mellan att rädda världen eller att få återse sin dotter igen.
Brukar min snuskille på Folkungagatan ha nattöppet?
Det specifika ögonblicket fyllt av sorg, glädje, rädsla eller humor. För mig är det storheten med kortfilm. För när tiden är knapp måste vi koka ner historien och nagla fast tittarna vid den där speciella känslan. Den där konflikten som får det att hissna inombords. De måste känna med vår historia. Det är vår uppgift.
Själv är jag oerhört fascinerad av det enkla, av vardagen. Av vardagsrealism. De små ögonblicken i livet som ofta får stora konsekvenser. Det är en ständig inspiration.
Ett sorts Armageddon i miniatyr.
Och mest av allt är jag fascinerad av identitet. Berättelsen om vilka vi är och vilka vi vill vara. En inbyggd konflikt vi alla bär på. En kamp för att synas, för att bli bekräftad och för att få vara en del av något. Vår vardag helt enkelt.
Det var så min kortfilm "Dimmiga dar" kom till. En historia med tydliga spår från mitt och mina vänners liv. Den tar avstamp i det där ögonblicket när allt sätts på spel.
Peter vill bli älskad. Clara vill ha världen. De ligger i hennes säng. Clara frågar, ”tror du att du kommer träffa någon någon gång, alltså någon på riktigt?”
Filmen utforskar bekräftelsebehov och vad som händer om vi bara bryr oss om oss själva. Mitt första filmiska försök att på riktigt undersöka kraften i identitet. Filmen gräver i publikens minne av tillfällen då vi satsat högt och spelat bort kärleken som vi egentligen alltid drömt om. Ett lyckat försök har det sagts.
Det kanske finaste med kortfilm är att den är till för alla. Den som är modig nog kan, t.ex., skriva av sig och sen filma ihop den finaste lilla historia med enkla medel. Men det jag förförs mest av allt är den stolthet och passion för berättandet som jag upplevt. Den där känslan när en grupp sluter upp kring en specifik idé de tror på. När fokus och skapande hittar sina vägar utan fokus på pengar, när vi slutar räkna timmar och sedan länge struntat i om SFI eller Hollywood givit sin like.
Skapande handlar om en identitet. En gemensam identitet. Att vara en del av något större än oss själva. Att berätta just det där vi vill föra vidare.
Jag drog på mig stövlarna. Gatorna utanför var tomma, kalla och regnblöta. Vi lever i en pandemi som saknar motstycke. Det som började som en parantes i nyhetsflödet är nu ett verklighetens Armageddon. Kortfilmer fyllda med dramatiska ögonblick postas nu över hela världen.
I gathörnet mullrar det igen. De spränger för en ny tunnel. Tobaksaffären är öppen. Mannen med de vänliga ögonen jobbar. Jag frågar hur länge han har öppet. Han svarar, ”bror, jag finns här när du behöver”, och skrattar hest. Av någon anledning la jag det ögonblicket på minnet och nu letade det sig in här.
Själv är jag oerhört fascinerad av det enkla, av vardagen. Av vardagsrealism. De små ögonblicken i livet som ofta får stora konsekvenser. Det är en ständig inspiration.
Ett sorts Armageddon i miniatyr.
Och mest av allt är jag fascinerad av identitet. Berättelsen om vilka vi är och vilka vi vill vara. En inbyggd konflikt vi alla bär på. En kamp för att synas, för att bli bekräftad och för att få vara en del av något. Vår vardag helt enkelt.
Det var så min kortfilm "Dimmiga dar" kom till. En historia med tydliga spår från mitt och mina vänners liv. Den tar avstamp i det där ögonblicket när allt sätts på spel.
Peter vill bli älskad. Clara vill ha världen. De ligger i hennes säng. Clara frågar, ”tror du att du kommer träffa någon någon gång, alltså någon på riktigt?”
Filmen utforskar bekräftelsebehov och vad som händer om vi bara bryr oss om oss själva. Mitt första filmiska försök att på riktigt undersöka kraften i identitet. Filmen gräver i publikens minne av tillfällen då vi satsat högt och spelat bort kärleken som vi egentligen alltid drömt om. Ett lyckat försök har det sagts.
Det kanske finaste med kortfilm är att den är till för alla. Den som är modig nog kan, t.ex., skriva av sig och sen filma ihop den finaste lilla historia med enkla medel. Men det jag förförs mest av allt är den stolthet och passion för berättandet som jag upplevt. Den där känslan när en grupp sluter upp kring en specifik idé de tror på. När fokus och skapande hittar sina vägar utan fokus på pengar, när vi slutar räkna timmar och sedan länge struntat i om SFI eller Hollywood givit sin like.
Skapande handlar om en identitet. En gemensam identitet. Att vara en del av något större än oss själva. Att berätta just det där vi vill föra vidare.
Jag drog på mig stövlarna. Gatorna utanför var tomma, kalla och regnblöta. Vi lever i en pandemi som saknar motstycke. Det som började som en parantes i nyhetsflödet är nu ett verklighetens Armageddon. Kortfilmer fyllda med dramatiska ögonblick postas nu över hela världen.
I gathörnet mullrar det igen. De spränger för en ny tunnel. Tobaksaffären är öppen. Mannen med de vänliga ögonen jobbar. Jag frågar hur länge han har öppet. Han svarar, ”bror, jag finns här när du behöver”, och skrattar hest. Av någon anledning la jag det ögonblicket på minnet och nu letade det sig in här.
Martin Sandin
Storyteller, regissör och manusförfattare. Har regisserat kortfilm, dokumentär och reklam samt långfilmen "Mad Dog" (2016).