Ett tvivel som "Harry Potter and The Cursed Child" satte punkt för en gång för alla

Visst kan man påstå att det fanns nog med anledning för Rowling och hennes medförfattare Jack Thorne att skriva in Snape som en kär cameo i ren fan service, men jag vill nog satsa en galleon på att det också var en respons från författaren på läsarnas tioåriga debatt huruvida Snape verkligen var en hjälte efter slutet på "Dödsrelikerna". Karlen brukade vara en Dödsätare, men riskerade sin egen säkerhet genom ett dubbelagentliv åt Dumbledores Fenixordern för att skydda Harry. Men bara sedan han fick reda på att den profetia som han hade hjälpt Voldemort att få tag i, i själva verket syftade på Lily Potters barn, vilket betydde att han precis hade skickat sitt livs kärlek till en dödsdom. Det är därför lätt att hävda att Snapes motivation att hjälpa den goda sidan grundade sig i djupt egoistiska skäl och att han egentligen aldrig höll med om den goda sidans värderingar. Tills nu!

Vad den mörkaste av alla tidslinjer i "The Cursed Child" avslöjade var att Snape skulle ha fortsatt att slåss för Lilys värderingar långt efter att Harry var förlorad och allt hopp var borta. I en värld där Voldemort har tagit över fullständigt och dementorer, tortyr och terror är vardag på Hogwarts, jobbar Snape trots allt ihop med Ron och Hermione för att på något sätt återställa världen till det bättre. Han hade trots allt kunnat gå tillbaka till sin lovande karriär som Dödsätare i Voldemorts tjänst. Detta är inte bara någon pliktskyldighet eller autopilot, vilket framgår tydligt i vad Snape säger till Scorpius.

- Det krävs bara en person. Jag kunde inte rädda Harry åt Lily. Men istället ägnar jag mitt liv åt den dröm hon hade. Och det är möjligt att jag under resans gång började tro på den själv.

Att Snape fortsatte att slåss för den goda sidan årtionden efter att han redan misslyckats med att beskydda Harry, visar tydligt Snapes sanna kärlek för Lily, men det val som Snape står inför i den här tidslinjen säger mer än så. I ett val mellan sitt eget liv och den ljusare tidslinje som vi känner igen från "Dödsrelikerna", väljer Snape att offra sig själv för en bättre framtid som han själv inte får vara del av. Ett val som raderar alla tvivel om att Snape styrdes av egenintresse. Det är inte ens en död i ordets vanliga bemärkelse han går med på, utan ett öde "Fången från Azkaban" lärde oss är värre än så: han får sin själ utsugen av dementorerna.

Även om han kanske inte behövde bevisa något efter sina avgörande insatser i slaget mot Voldemort, cementerar "The Cursed Child" en gång för alla att Snape var en essentiell hjälte i kriget mot Voldemort och sätter punkt för alla tvivel kring den godhet och det mod han har hyllats för enda sedan sin död i "Dödsrelikerna" för tio år sedan. Som en vis trollkarl en gång sa: 

- Det är våra val som verkligen visar vilka vi är, Harry. Långt mer än våra förmågor.

Den nya boken knöt också ihop säcken kring ett ämne läsarna har funderat på länge: vad Snape hade tyckt om att Harry döpte sin förstfödde son efter honom. Dumbledore tyckte att det var orättvisa förväntningar som föll på Albus Potter utsätts för med ett sådant förnamn och Snape reagerade så här när han hörde om pojkens andranamn:

- Hälsa Albus - hälsa Albus Severus - att jag är stolt över att han bär mitt namn. Gå nu. Gå!

Snyft.

Önskar bara att vi hade fått reda på hur James Potter hade reagerat om han visste att hans barnbarn var uppkallat efter hans största pojkrivalitet "Snorgärsen".