Exklusiva smygtitten av "Dune" på IMAX - så här var den

Bortsett från hågkomsten om David Lynchs kultiga men något obskyra filmatisering av Frank Herberts hyllade roman och bilden av ändlösa ökenvidder var ”Dune” aldrig något jag dök ner i. Texten nedan är alltså skriven utan spår av tidigare erfarenheter, nostalgi eller nördig partiskhet. Kan jag bli frälst av en förhandstitt?

Ja tydligen.
Efter den 30 minuter långa förhandsvisningen på Filmstaden Scandinavias IMAX-biograf känner jag mig pånyttfödd. Jag är beredd att gå med i sekten. Det jag upplevde under visningen var den sortens inre spänning och förväntan man bör göra för riktiga visionära storverk – säg första delen av Peter Jacksons ”Sagan om ringen”, eller ännu hellre det första ”Stjärnornas Krig”.

Jag är ingen sci-fi nörd per se men genren erbjuder möjligheten till starka visioner och unika mångbottnade narrativ – ren nektar för en litteraturnörd med hardon för nyanser och perspektiv. Hatten av Denis Villeneuve – jag är ett nyvunnet fan, mannen (nej jag har inte sett "Blade Runner 2049" än – korsfäst mig inte).

En summering av bioårets röda jätte nedan:

 

 

 

Förhandsvisningen visade tre scener från filmen – en kortare som utspelas mellan Paul Atreides och hans mor Lady Jessica och två längre som visade hur släkten Atreides fick ett kejserligt dekret att bli Arrakis ståthållare och en räddningsaktion där Pauls kraftfulle far Leto Atreides, nytt överhuvud på planeten Arrakis iscensätter en hjältemodig räddningsaktion för att rädda ett skepp med arbetare från ökenplanetens gigantiska och mordiska maskmonster.

Från det jag läst i tidigare intervjuer så verkar Villeneuve mån om att förhålla sig respektfullt till originalmaterialet och har fått mer eller mindre fria tyglar av studion att iscensätta sin egen vision för ”Dune”- något som med all säkerhet förenklades av kritikernas och publikens mottagande av regissörens två senaste science-fiction filmer ”Blade Runner 2049” och ”Arrival” som bägge snittar kring imponerande 8 på IMDd.

Jag är inte rätt person att djupdyka i detaljer kring fejden mellan de två interplanetära adelshusen Atreides och Harkonnen men kan konstatera att det definitivt är uppbyggd som en episk rivalitet i stil rivaliteten mellan Montagues och Capulets i Shakespeares ”Romeo och Julia”. Den stora skillnaden är att vi liksom i "Star Wars" inte behöver undra vilka skurkarna är. Harkonnens verkar nämligen vara en släkt vars grymhet få självaste Darth Vader ett blekna i jämförelse.

 

 

 

Föga överraskande utspelar sig handlingen på en ökenplanet, med sanddyner så långt horisonten når. Det var inte så mycket inomhusmiljöer att titta på i de scener som visades men det står klart att miljön är en extremt välintegrerad del av handlingen. Ökenmiljön filmades i länder som Jordanien och Förenade Arabemiraten och ramar in handlingen perfekt – som en främmande, mytomspunnen miljö, som både gömmer skatten (den dyrbara ”kryddan” som gör planeten Arrakis så betydelsefull) och fostrar, formar och förför filmens motsträviga arvinge till makt och privilegier.

 

 

Villeneuve har från början varit inställd på att Hans Zimmer var mannen för att tonsätta ”Dune” och trots att han fick ett erbjudande om att göra soundtracket till ”Tenet” av Christopher Nolan (som han samarbetat med flera gånger tidigare) så kunde han inte tacka nej till att tonsätta en av sin barndoms favoritböcker.

En portion av förhandsvisningen handlade om de två männens filosofi bakom filmens soundtrack. Zimmer uttryckte en besvikelse över att musiken i sci-fi filmer oftast följer en konventionell orkestermall med liknande pampiga instrument. I Dune har han fått fria händer att experimentera fram något som lever sitt eget liv – ett soundtrack som förstärker känslan av en främmande planet med unika ljudkombinationer och instrument. Från det jag hört är en fascinerande kombination av ursprungliga ljud och elektroniska effekter som fångar intresset och förhöjer upplevelser. Räkna med annorlunda stämmokörer och världsmusikvibbar genom ett unikt elektroniskt filter. Det är episkt på ett sätt som känns väldigt rätt för vår nutid – och förmodligen blir stilbildande för framtiden.

 

 

 

Filmad helt och hållet i det spektakulära IMAX-formatet och med särskilda storformatlinser från Panavision kommer ”Dune” blåsa bort tupéerna från alla konkurrerande filmer i år. Villeneuve har redan spänt sina eleganta filmmuskler i tidigare verk så räkna med stilrena scener som kan liknas vid konst – en nästan teatralisk estetik kombinerad med en massiv, imponerande storskalighet. Skådespelarna kommer briljera med ikoniska closeup frames med fokuserad, beslutsam blick och statister kommer att rama in varje hörn av duken.

 

Med den briljanta kraften i visionen, den utmärkta scenografin (där särskilt de organiskt utformade skeppen som påminner om trollsländor och maneter) det imponerande utbudet av duktiga skådespelare och genuina spektakulära miljöer är det svårt att hitta någon en svag punkt i filmens utförande. Det enda jag kan komma på är att det möjligen är för kontrollerat och genomtänkt. För mig verkar det som att Dune hamnat i händerna på en riktig perfektionist med intellektuell skärpa, sinne för detaljer och en fantastisk vision – jag hoppas dock att det fortfarande finns utrymme för stundens ingivelse, små organiska ögonblick av ren spontanitet. Med det sagt är jag redo att för första gången på länge nörda loss på allvar och bli en fanatisk trosanhängare till Dunes säregna mix av jungiansk psykologi, mytologi och Zen-buddhism. Kryddan flödar förföriskt i mina blodådror och jag vill att det visionära ruset fortsätter.