De flesta delar troligtvis uppfattningen att “Fast & Furious”-filmerna inte handlar om att berätta den djupaste storyn eller förmedla de mest banbrytande budskapen. Däremot lär de flesta tittare fortfarande kunna hitta något eller någon att relatera lite extra till – för mig personligen, när jag nyligen såg “F9”, var det repliken “Vem är Dom Toretto?”.
Det stämmer, min kunskap kring den här franchisen är så pass begränsad att jag inte ens har lyckats lägga huvudpersonens namn på minnet. Att överhuvudtaget se någon av filmerna har aldrig riktigt varit en del av mina planer, men snacket inför den senaste av dem – möjligtvis tillsammans med desperationen efter en underhållande flykt från verkligheten – lyckades väcka någon slags nyfikenhet i mig. Att gå in i biosalongen fullkomligt blind kunde trots allt vara en rätt spännande idé?
En stor anledning till att jag aldrig har gett mig in i “Fast & Furious”-serien, förutom att rå action inte är min mest föredragna genre, är att något bilintresse överhuvudtaget taget inte existerar hos mig. Jag var beredd på att detta skulle bli ett större problem inför den här filmupplevelsen, men så var det inte. Filmerna verkar trots allt gå ut på lite mer än muskulösa män som kör häftiga bilar – om det alltid har varit så vet jag inte säkert, men det uppskattas i vilket fall.
Med tanke på att detta är produktion nummer nio i en så pass populär och påkostad serie, känns det rimligt att förvänta sig något riktigt extraordinärt och storslaget. Ändå blir jag rätt överraskad när “F9” redan i sina tidiga scener nästan ser ut som ett postapokalyptiskt äventyr, innehållande både science fiction-liknande element och minst lika många skjutvapen som bilar.
Att actionsekvenserna tas till de extrema, långt ifrån realistiska nivåerna känns som den snabbaste vägen till att få tittaren engagerad, men det är nödvändigtvis inget som behövs klagas på i detta sammanhang. De gör sitt jobb när det kommer till att underhålla för stunden, samtidigt som det blir enkelt att hänga med även för den okunniga. Och trots att en stor andel av speltiden utgörs av just intensiva biljakter, som snabbt får en att tappa räkningen över hur många fordon som lär ha förstörts under produktionen, så upplevs det aldrig som helt uttjatat. Varje actionscen innehåller element eller inslag som får den att sticka ut och väcka intresset på nytt.
Med det sagt, så fastnar jag som mest när man faktiskt försöker berätta en mer emotionell historia, mer specifikt om relationen mellan Vin Diesel och John Cenas karaktärer. De återkommande tillbakablickarna uppskattas inte bara då de fyller på med tacksam bakgrundsinformation, men också eftersom de stunderna ofta känns mer jordnära. Visst finns det otaliga filmer som har berättat allvarliga historier bättre än såhär, men även om detta försök till djup inte lyckas beröra ordentligt, så bidrar det både med ett antal intressanta scener och en aning mer substans.
Jag har lärt mig att just Cena är ett nytt tillskott till franchisen, men för övrigt, som den nybörjare jag är, var jag beredd på en hel del förvirring kring både handling och rollfigurer. Och visst blir det så ibland, men det går ändå lättare än trott att känna att en är med på noterna. När övriga i publiken skrattar åt Tyrese Gibsons bara uppenbarelse förblir jag först tyst, men kort senare sitter även jag och drar på mungiporna åt flera av hans repliker. På det stora hela är det lätt att uppskatta karaktärerna även utan att egentligen veta så mycket om dem, och jag lyckas fatta tycke för iallafall några, kanske allra mest Nathalie Emmanuels Ramsey.
Framförallt fortsätter filmen att hela tiden komma med överraskningar, som fungerar som tydliga bevis på att serien försöker göra så mycket som möjligt för att ännu en gång överträffa sig själv. Man har lyckats packa in allt från rymdresor till cameos från virala artister, saker som först får en att höja på ögonbrynen, men som på samma gång känns helt givna i sammanhanget.
Helt klart finns det punkter där “F9”, som väntat, inte riktigt faller mig i smaken. Men när det kommer till att bjuda på kul action gör den vad den borde, och även om både humor och dramatik tidvis faller mer platt så räcker det för en bra dos underhållning. Känns det som att jag har varit med om en livsomvälvande upplevelse när eftertexterna börjar rulla? Inte riktigt. Men var det 2 timmar och 25 minuter av precis den verklighetsflykt som jag behövde? Definitivt.
Kanske må jag inte ha blivit tillräckligt golvad för att omedelbart vilja kasta mig över resten av filmserien, men nyfikenheten kring hur det hela egentligen började är trots allt starkare än innan. Att så småningom kämpa mig igenom samtliga föregångare, för att kunna känna till den fullständiga historien när ”Fast 10” väl har premiär, har plötsligt blivit ett projekt jag faktiskt kan se mig själv ta mig an.
Läs MovieZines andra recension, av någon som faktiskt har sett de tidigare filmerna, här...
Vad tyckte du om ”Fast & Furious 9”? Hur var den i jämförelse med sina föregångare? Kommentera gärna nedan.
Vad tyckte du om ”Fast & Furious 9”? Hur var den i jämförelse med sina föregångare? Kommentera gärna nedan.
