När ”The Fast and the Furious” kom ut 2001 var mitt intresse lika med noll. Det är inte riktigt någon favoritgenre även om jag kan uppskatta en solid actionrulle. Men en nästan två timmar lång biljakt lät inte så spännande. Och det var knappast en rollista jag var ett större fan av - Vin Diesels närvaro är för mig mer en röd flagga än något som lockar.
Men då vi snart befann oss i en tid av oändliga film-franchises så hade vi snart en uppföljare. Och en till. Och ja, de tog aldrig slut. Publiken svek aldrig. Var kom denna fascination för biljakter med samma om än utökade grupp karaktärer? Filmerna blev allt större och mer påkostade. Det skämtas i medier om homoerotik och Vin Diesels envisa citat om familjelojalitet. Tydligen har de till och med dragit till rymden vid ett tillfälle (favoritstället för många desperata uppföljare i personliga favoritgenren skräck). Sevärda skådespelare anslöt sig. Nyfikenheten vaknade till liv.
Nu 22 år senare kommer alltså del tio. Dags att se vad allt väsen handlar om. Frågan är om det går att se en tionde film utan att ha sett de tidigare? Hur komplicerad historia kan filmer som tydligen (?) uteslutande bygger på biljakter erbjuda? Jag vet inte mycket mer än att det vid tidigt tillfälle ska stjälas och tävlas med bilar, och Vin Diesel har en ständigt växande familj han är väldigt fäst vid. Lite spännande är det att kastas in i en så etablerad men för mig helt främmande värld.
Jag är ändå positivt överraskad
Jag må ändå säga att jag är positivt överraskad. Är det något denna - och förmodligen även övriga filmer i serien - är duktiga på är det att trycka gasen i botten (ursäkta ordvitsen). Det är fullt tempo från bildruta ett när det ska stjälas bilar och snuten är hack i häl. Det utspelas tio år tidigare och vi skymtar framlidne Paul Walker så jag antar att detta är en slags tillbakablick där man klippt in nya skurken Jason Momoa (som jag kommer återkomma till...).
För en nybörjare i filmserien är det generöst förklarat med vem som är god, ond och vilka relationer de har till varandra. Eller nåja. I nutid presenteras vi för hjälten/protagonisten Dom (Diesel) och hans enorma familj. Jag är lite osäker på vilka som faktiskt är biologiskt släkt men uppfattar fru Letty (Michelle Rodriguez), sonen Little B (Leo Abelo Perry) och farmor (Rita Moreno). Rita Moreno! Alltså, om ”West Side Story”-legenden Moreno är med finns det ju onekligen något attraktivt med den här filmserien.
Oavsett så förstår jag snart alla skämt, memes och gifs om Vin Diesel och hans tjat om familjen. Under denna kanske tio minuter långa sekvens med familjesamlingen nämns ordet ”familj” oräkneligt antal gånger. Men samtidigt är det logiskt med tanke på att det är den vår ruggiga skurk snart hotar (även om vi tyvärr inte får se Rita igen). Filmdramaturgen i mig accepterar.
Förvånansvärt kul när Jason Momoa kliver in
Sedan börjar det hända grejer. Charlize Theron dyker upp och jag lär mig via tillbakablickar att hon varit en impopulär skurk men nu hotas av en gemensam fiende - jag gissar och har rätt i att det är Momoa. Och vilken skurk! Jag har farhågor om att Momoa skulle vara en i tradition med genren testosteronstinn macho-skurk men oj, trodde jag fel? Momoa är härligt överdriven och flamboayant med fjolliga one-liners. Han dyker ständigt upp i nagellack, tofsar och en catwalk-duglig garderob jag bara kan gissa är hans egen.
Han stjäl filmen tveklöst men lite förvånansvärt har jag kul även under hans frånvaro. Det dröjer inte länge förrän jag förstår varför filmerna är så populära. Tempo, action, effekter, fights, extravaganta stunts, explosioner, och självklart flertal biljakter. En häftig rollista där vissa jag har svårare för (Diesel och träbocken Jason Statham framför allt) kompenseras med mer sympatiska ansikten, inklusive hela fyra kvinnliga Oscarsvinnare!
Stundtals knepigt att hänga med
Det är stundtals knepigt att hänga med i storyn som är full av rollfigurer med diverse relationer med varandra och förflutet som lutar både åt det goda och det onda hållet. Men där har jag ju bara mig själv att skylla som hoppat över nio hela filmer... Men där uppskattar jag också dess lite simpla, amerikanska mentalitet där man gärna berättar och förtydligar något en gång extra.
Sedan är det detaljer som känns ganska typiska för den här bespottade genren och kanske till och med för denna franchise. I de mer dramatiska ögonblicken är både dialog och spel på cringe-nivå; logiska brister som absurt avslappnade tidshopp mellan kontinenter; produktplacering; slow motion; Vin Diesels ärmlösa skjortor; och sedan alla slagsmål.
Jag vet ju självfallet att fighter är en väsentlig del i actiongenren men här sker det konstant och inte alltid motiverat. Till och med damerna (som visserligen har de bästa fight-scenerna) verkar leta efter anledningar att ge varandra käftsmällar. Jag trodde det skulle handla mer om bilar än knytnävar? Eller kanske är jag bara inte rätt målgrupp?
Men för någon som är aningen svår om än inte omöjlig att tillfredsställa när det kommer till action och biljakter så finner jag mig överraskande underhållen och medryckt i det hela. Blir jag irriterad på slutet? Absolut. Kommer jag att spendera de onödigt långa två och en halv timmarna med att se nästa film? Tveklöst. Men jag har upplevt min första ”Fast & Furious” och hade kul likt en snurrig heldag på tivoli.
