Den här gången riktas ljuset på en bitter fejd mellan en grinig författare och några societetskvinnor, och det blir väldigt syrliga sammandrabbningar. Men hur bra är egentligen Ryan Murphys nya säsong av antologiserien "Feud"? Och var den värd all väntan.?
Första säsongen från 2017 handlade om de infekterade bråken mellan kollegorna och rivalerna Bette Davis och Joan Crawford. I rollerna kunde vi se explosiva Jessica Lange och Susan Sarandon, som tillsammans var den absolut största behållningen i en historia som även annars fascinerade. Den säsongen är också anledningen till att jag inför denna andra har varit så förväntansfull. Men det är också tack vare den otroligt stjärnspäckade ensemblen med bland andra Naomi Watts, Diane Lane, Chloe Sevigny, Calista Flockhart och Demi Moore i några av rollerna.
I ”Feud. Capote vs the Swans” förvandlas taffligt skvaller bakom kulisserna till ett rivigt drama framför dem. Det handlar såklart om den hätska fejden mellan Truman Capote och kvinnorna i hans liv. Capote är lika känd för sina litterära klassiker (”Frukost på Tiffanys”, ”Med kallt blod”) som för sina erotiska eskapader och de många vänskapsrelationerna med 70-talets it-girls, the Swans.
Den ökände författaren och societetsvirituosen var en riktigt usel polare och hade en ovana att avslöja intima detaljer och hemligheter om sina vänner, i sina verk. Vilket han gör med besked, och för sista gången gjorde den där disiga dagen, när han glappade käft om fel kvinna och spillde förtroligheter på raderna i en krönika.
En besvikelse nalkas: "Egentligen händer det inte något alls"
Det låter bra, och börjar lovande. Första avsnittet är väldigt härligt och jag köper det jag ser och blir framförallt förtrollad av de fantastiskt glamorösa miljöerna och färgstarka karaktärerna. Det är visuellt otroligt tillfredställande och kamerans inbjudande lins tar glupskt med oss genom flera spektakulära skeenden. Serien känns i början lika lockande som en renbäddad säng och jag vill inget hellre än att kasta mig däri och ge mig hän.
Jag hinner dock inte mer än landa bland dunen, innan jag inser att det därefter händer för lite. Eller egentligen händer det inte något alls. Vänskapen som först spirade övergår snabbt i en bitter osämja, som sedan finns där och puttrar. Stämningen är tryckande och pyser ur varje bildruta likt kolsyran ur en hårt skakad, knappt öppnad, flaska cola. Men så mycket mer får vi alltså inte.
Tom Hollander gör den excentriske Capote med stort engagemang. Han sätter den nasalt pipiga rösten intill perfektion, och är mest hela tiden allmänt odräglig. Först är det underhållande, sedan är det bara påfrestande och blir nästan lite karikatyriskt. Och jag kan inte låta bli att undra kring om han verkligen inte har andra sidor. Nog måste de väl ändå ha funnits, med tanke på att han med framgång lyckades nästla in sig så nära inpå de tjusiga jetset-kvinnorna?
Det finns i alla fall en sak som är riktigt bra!
Skådespeleriet är på de flesta håll klockrent. Jag älskar kvinnorna och hoppas de får vässa sina klor än mer. Speciellt Naomi Watts som Babe Paley, är sin vana trogen inget mindre än lysande, och en av anledningarna till att jag utan tvekan kommer se resterande avsnitt, trots groende oro om förestående kraschlandning. Även Lane som svanarnas Queenbitch Slim och Sevigny som den mer väna C. Z. är riktigt bra.
Det här är överlag ett ganska dialogtungt drama, vilket kräver rapp och trovärdig leverans av repliker. Men också viss substans. Substansen finns där och trots att jag inte är helt övertygad så är manuset till stor del välskrivet. Förutom när det kommer till det olyckligt ansträngande tempot som påtagligt tar vid under andra avsnittet.
Finns det hopp för fortsättningen?
Det är frågan. Men jo, jag har hopp. Serien handlar om vänskap, svek, förbittring och hämnd, intressanta ting som alla var för sig är nog så spännande att utforska. Allt kombinerat är, i rätt händer, ett recept på succé. Ryan Murphy har rätt händer, men det kommer inte räcka om inte vissa händelser tar andra turer framöver. Truman Capote på ena planhalvan, får såklart mycket utrymme, men han måste börja göra annat än gnälla, vilket hittills varit hans enda egentliga uttryck.
Författaren må ha varit en osympatisk, alkoholiserad och fruktansvärt enerverande individ, men vi behöver få se något mer snart. Under totalt åtta avsnitt måste man kunna presentera ett annorlunda perspektiv och fler lager än det som hittills kommit fram.
Det finns också mer att brodera ut kring de olika relationerna, vilket jag hoppas görs. Men jag vill även ha mer fokus på tiden innan själva fejden. Tiden då vänskapen fortfarande var ett faktum och en källa till tvivelaktig glädje. Där finns underhållningen som kommer bana väg för dramatiken, vilket ju är det man önskar av detta, men också det minsta man borde kunna få.
”Feud: Capote vs the Swans” har premiär på HBO Max idag, 7 februari. De två första avsnitten finns ute nu.
Kommer du att ge serien en chans? Lever "Capote vs the Swans" upp till dina förväntningar? Kommentera gärna nedan!
