“The first rule of Fight Club is: you do not talk about Fight Club. The second rule of Fight Club is: you DO NOT talk about Fight Club!” Detta upplyser den otyglade Tyler Durden (Brad Pitt) sina blåslagna, slagskämpande, anhängare i den kultförklarade 1990-tals-filmen ”Fight Club” regisserad av den cinematiska perfektionisten David Fincher efter boken med samma namn av Chuck Palahniuk. Och mycket riktigt gäller liknande tillrättavisningar analyser av filmens många radikala tolkningar, som vid sin biopremiär 1999 angreps av filmkritiker som destruktiva och farligt förledande livsåskådningar.
Framför allt attackerades de anarkistiska livsåskådningarna i Brad Pitts rallarsvingande machismo-snubbe Tyler Durden. En man vars karismatiska jubelidiot till fettåteranvändande tvålförsäljare, motbjudande restaurangservitör och pornografiterroriserande biomaskinist utvecklas till en hjärntvättande kultledare som lyckas förföra meningssökande män till sin radikala terroristliknande antikonsumtion-rörelse Project Mayhem – vilket väckte diskussion kring hur nihilistiska undertoner av toxisk maskulinitet, självdestruktion, och inbjudan till anti-kapitalistisk samhällsrevolt mörbultades in i den nya generationens redan sinnesförvridna känsla av meningslöshet. Och detta är enbart en negativ tolkning av filmen som en icke konformistisk våldsutövande invit, men det är inte den enda givna interpretationen.
Spola fram 25 år och Finchers samhällskritiska knytnävslag till kultfilm upplevs än idag som en anarkistisk käftsmäll, tillika en frisk filosofisk fläkt i filmskapande. Varför det? Jo, mycket av filmens popularitet stöps just i Brad Pitts förföriska porträttering av Tyler Durdens fritänkande, okonventionella, men ack så anarkistiska, tankegångar i livsbejakande och livsstilsförändring. För filmens mest framträdande undertext är trots allt ett existentiellt uppvaknande ur samhällets indoktrinerande rutmönster för att finna sig själv.
För trots att Tyler Durden är en fiktiv rollfigur, är han likväl konstruerad för publiken med en intellektuell funktion att analyseras med anledningen till sin existens. Och givetvis kan Durdens existentiella berättigande examinerats efter djupare mening härstammad från historiens mest inflytelserika tänkare så som Friedrich Nietzsche, Carl Jung och Karl Marx. För i sin essens är Tyler Durden en psykologi-filosofisk-häxblandning av intellektuella resonemang som mycket väl kan bidra till nya livsinsikter för gemene man och kvinna. Och ”In Tyler we trust”, eller?
Och därav, på grund av filmens utforskande budskap om djupare självrannsakan är ”Fight Club” den perfekta rullen att plöja igenom på nyårsafton för att finna inspiration till sitt nya jag på nyårsdagen. Mycket nöje!
Tyler Durden som Friedrich Nietzsches övermänniska
”I say never be complete, I say stop being perfect, I say let's evolve—let the chips fall where they may” Denna tankfulla uppmaning är enbart en del av kontentan i Tyler Durdens levnadsråd för självförbättring. Så nej, Durdens sexpack och vältrimmade superkropp till nyårslöfte är inte de attribut som förkroppsligar honom i formen av den tyska filosofen Friedrich Nietzsches övermänniska, utan snarare Durdens fria intellektuella tankegångar.
David Fincher har berättat att han var väl medveten om den subtila undertexten av Tyler Durden som ställföreträdare för den Nietzscheanska övermänniskan. Övermänniskan – eller Das Übermensch på sitt tyska originaluttryck – härstammar från den inflytelserika filosofen Friedrich Nietzsche som känt proklamerade att ”Gud är död”, och uppmanade människan att ta guds plats för att utvecklas till sin egen fria herre över personliga livsåskådningar, sitt liv och öde, oavsett den breda massans påträngande värderingar och livsstil.
Kort och gott är övermänniskan ett ideal ämnad för personlig självutveckling i syfte att överkomma egna brister och tillkortakommanden, för att i slutändan frigöras från samhällets monotont förblindande flockmentalitet och dess hämmade normer som i sin tur hämmar maximal självutveckling. Nietzsche definierade sålunda övermänniskan som en individ som har övervunnit traditionella moraliska värderingar och sociala normer för att skapa sina egna värderingar och mening i livet. Övermänniskan lever inte för att följa konventioner, utan söker att övervinna sig själv samt sina egna begränsningar och instinkter.
Tyler Durden representerar övermänniskan i sitt avståndstagande från samhällets materiella och konformistiska ideal. I brödraskapet Fight Club ser vi hur han uppmanar människor att kasta bort sina ägodelar, att släppa taget om den livsstil som definieras av konsumtion och ytliga framgångar. Han menar att det moderna samhället, genomsyrat av reklam och statusjakt, har skapat en form av slaveri, där människor inte längre lever för sig själva, utan existerar för att behaga andra eller för att upprätthålla en bedräglig fasad. Durden försöker frigöra sina slagsmålskämpar från denna falska existens genom att uppmuntra dem att konfrontera sina innersta rädslor och begränsningar, vilket är en del av Nietzsches idé om att skapa ett liv som inte styrs av yttre förväntningar, utan av inre kraft och vilja.
För att bli en fri och fullgjuten människa över sitt liv och öde påpekade Nietzsche på så sätt att människan slutligen skulle vara tvungen att ta tillbaka makten över sina liv på egna villkor. Nietzsche förespråkade av den anledningen ofta om viljan till makt, vilket kan länkas till övermänniskan, som den grundläggande drivkraften för mänsklig utveckling. För honom handlade det inte om makt i traditionell bemärkelse, utan om individens strävan att övervinna sig själv, att växa och manifestera sin fulla potential.
Tyler Durden är en skicklig personifiering av denna vilja till makt. Han söker inte bara att utmana samhället utan att även omvandla sina egna anhängare, och få dem att konfrontera sina svagheter och rädslor. Hans ledarskap i Fight Club är ett uttryck för denna vilja, där han inte bara eftersöker fysisk dominans, utan också vill skapa en mental och existentiell frihet för sina följeslagare. I filmens slutpunkt, när Tyler organiserar ett anarkistiskt uppror, handlar det inte bara om att störta samhället, utan om att befria individer från deras egna inre fängelser och göra dem till fria övermän i Nietzsches bemärkelse.
Men hotet mot övermänniskans utveckling är ständigt den breda massans förblindade flockmentalitet. Nietzsche var nämligen kritisk mot och föraktade starkt den moderna människans svaghet och förlust av livsmening. Han menade att många människor levde ett liv utan riktning och syfte, fångade av vardagliga rutiner och den kollektiva massans förväntningar – vilket lede till ett kollektivt intellektuellt självmord. För att bli en övermänniska var individen tvungen att konfrontera sin egen svaghet och övervinna den. I filmen uppfattas Tyler Durden som en figur som har gått igenom en existentiell kris och kommit ut på andra sidan som en "ny" människa, fri från de begränsningar som samhället sätter på honom. Hans vilja att skapa kaos och omvandla människor till en annan typ av existens är ett uttryck för denna "återfödelse" som Nietzsche talar om i sina skrifter. Han uppmanar sina följeslagare att utmana sina egna begränsningar och att inte vara svaga.
Denna attityd om pånyttfödelse genomsyrar filmen , där våld används som ett sätt att visa styrka och övervinna inre och yttre hinder. Nietzsche ansåg att svaghet hindrade individen från att uppnå sitt fulla potential och han uppmuntrade i stället ett liv av ständig strävan och självförbättring, vilket Tyler Durden på många sätt försöker förmedla. Nietzsche likt Durden är på många sätt en symbol för att ta kontroll över sitt eget liv, även om det innebär att bryta mot alla etablerade regler.
En annan aspekt av Tyler Durdens filosofi är hans självdestruktiva beteende, vilket kan ses som ytterligare en spegling av Nietzsches idéer. Nietzsche menade att det ibland är nödvändigt att förgöra det gamla för att kunna skapa något nytt och högre. Detta återspeglas i Tyler Durden genom hans vilja att förstöra den gamla världen och skapa en ny ordning, även om denna process är genomträngd av kaos och våld. Hans destruktiva handlingar, som att starta bråk och utföra terrorattacker, speglar Nietzsches tanke att ibland måste man gå igenom förstörelse och lidande för att uppnå något högre.
Med visdomsorden: “Self improvement is masturbation. Now self destruction...” kan Tyler Durden lätt cementera sig som filmhistoriens destruktiva sluskfilosof. Men insiktsfulla lärdomar kan läras ur detta resonemang. För vägen till övermänniskans självinsikt är inte nödvändigtvis en smärtfri vandring, varken inom Nietzsches eller Durdens livsåskådningar. Just Nietzsche nämnde att ”Det som inte dödar mig gör mig starkare” och menade att lidandet gav människan sann mening i livet genom att undervisa människan om att: ”Du måste vara redo att bränna dig själv i din egen flamma; hur skulle du annars uppstå ny om du inte först blivit aska?”
Detta är något som ekar vidare i Durdens smärtsamma resonemang: “Stay with the pain don’t shut this out […] Without pain. Without sacrifice. We would have nothing [...] This is your pain! […] First you have to give up. First you have to know. Not fear. Know. That someday you´re gonna die. […] It's only after we´ve lost everything we are free to do anything.” Så i brännande smärta uppnås livets upplysande kall om livsstilsförändring – för det är då vi dödliga inser vad vi verkligen saknar och strävar efter. Det är existentialism i ett nötskal à la Tyler Durden.
Denna självdestruktion Durden profetiskt förespråkar är inte nödvändigtvis enbart en kroppslig destruktion utan även en själslig dekonstruktion till att finna sitt sanna jag. Men trots sitt nästintill glorifierande sadistiska snack om självdestruktion och smärta bejakar Tyler Durden livet och förstår dess sanna mening. Vi lever en gång och bör få varje minut att räknas för att känna oss levande – det vill säga respektera livet till varje pris även i dess svåraste stunder – för som Durden proklamerar: “If you were to die right know, how would you feel about it?”
Nyårslöfte: Redo att släppa lös övermänniskan i dig? Vare sig du känner dig bedrövad eller inte? Sök djup inne efter vad som gör dig upprymd eller skulle göra dig lycklig. Där finner du ditt kall, och jaga det. Tänk utanför boxen! Låt inte samhällets fördomsfulla inställning hindra dig.
Berättaren som Friedrich Nietzsches sista människa
“When you have insomnia, you're never really asleep. And you're never really awake. With insomnia, nothing's real. Everything is far away. Everything is a copy of a copy of a copy.”
Detta förklarar filmens anonyma berättare spelad av Edward Norton, där repliken utöver att informera tittaren om protagonistens sömnlöshet, även speglar filmens tematik om människors sömngående beteende utan personlig drivkraft i samhället.
För om övermänniskan är idealet för människans utvecklingspotential är den sista människan homo sapiens definitiva intellektuella förfall inom Nietzscheansk filosofi. Den sista människan, trots meningens första tolkning som mänsklighetens sista hopp, är inget mindre än människans nedgradering till samhällets sömngående flanörer. Det vill säga, den sista människan är den lata, den fega, och den motivationslösa som följer samhällets ideologiska livsstil och riktlinjer utan intellektuellt motstånd – med andra ord den som låter sig styras av omgivningen och därmed underminerar sitt eget livsbejakande. De smuttar på tillfälliga njutningar men har inte orken, modet eller medvetenheten att bryta sig loss från samhällets indoktrinerande kättingar.
Enligt Nietzsche är detta en sorglig och nedslående utveckling, eftersom människan genom att undvika livets lidande och utmaningar förlorar sin kreativitet, sina storslagna mål och sin vilja att övervinna sig själv. Den sista människan står därför för en form av stagnation där människans potential till självförverkligande går förlorad i en värld präglad av trygghet, men också av tomhet och förlust av verklig livskraft. Det är i essensen av den sista människan publiken först möter filmens berättare utan namn som är en till synes vanlig, men inre tom, kontorsarbetare i en konsumtionsdriven och ytlig värld, vars liv genomsyras av kronisk sömnlöshet, alienation och känsla av meningslöshet.
Att filmens protagonist saknar tilltalsnamn (men benämns som Jack i filmens manus) kan till en början upplevas märkligt, men är en finurlig detalj som hintar om rollfigurens identitetslösa existens i ett västerländskt kapitaliststyrt samhälle. Berättarens identitetslösa anonymitet speglas nämligen i den fängslande repetitiva livsstilen som gjuter västvärldens medborgare – utnyttjade arbetsmyror till avbetalade arbetsnarkoman-slavar, vars arbetsinsats exploateras för att få samhällets ekonomiska hjul att fortsätta snurra på för sina överordnade och deras pengagiriga företag. Det är med andra ord en olönsam investering för självförbättring.
Berättaren i ”Fight Club” representerar således en modern version av Nietzsches sista människa i början av filmen. Han är en man som lever i ett tillstånd av passivitet och konformitet. Han är fångad i ett grått, medelklassliv, där han försöker hitta mening genom konsumtion och ytliga nöjen. Hans jobb som försäkringsrepresentant, och besattheten att samla IKEA-möbler är symptom på en tillvaro för att undvika djupare reflektion och verklig utmaning i livet. Han är en individ som söker lycka genom materiella ting och konsumtion, men som i grund och botten känner sig tom, osynlig och obetydlig.
Inte bara det, för att bearbeta sin ångest söker han hjälp genom att delta i självhjälpsgrupper, vilket ytterligare betonar hans brist på autentisk känsla för liv och lidande. Hans liv är präglat av rädsla för att konfrontera verklig smärta eller osäkerhet, och han tillbringar sitt liv i ett tillstånd av tillfällig försoning genom fluktuationer av kortlivade konsumtionslyckor. Som kontenta är berättaren fångad i ett ideologiskt system som prioriterar komfort och säkerhet framför personlig utveckling och kreativt uttryck, vilket leder till uppvaknandet om en själslig död om inget inträffar.
Berättarens liv förändras dock för gott när han möter Tyler Durden som figurerar som en motsats till berättarens egen passivitet och rädsla. Durden representerar en nihilistisk och radikal kraft som vill befria människan från det förslavande konsumtion-systemet, och uppmanar att överge den bekvämt trygga livsstilen som inte innebär någon verklig kamp eller utveckling. I sin essens föraktar Tyler den sista människan-idealet och försöker skapa en revolution där människor återvänder till ett liv av fysisk och psykisk utmaning, där smärta och lidande inte längre är att frukta, utan en väg till självförverkligande och styrka.
Men genom sin relation till Tyler börjar berättaren konfrontera sin egen inre tomhet och rädsla för det lidande som livet innebär. I ”Fight Club” ser vi därför hur berättaren, som representerar den sista människan, gradvis rör sig mot en form av transcendent förvandling, där han måste konfrontera de mörka och svåra aspekterna av sitt eget psyke. Tyler Durden fungerar som en katalysator för berättarens uppvaknande till en ny form av existens – en existens som inte kan undkomma den smärta och osäkerhet som är en naturlig del av livet.
Att bejaka livet är således en av filmens tyngsta tematiska beröringspunkter som återspeglas i berättarens inre karaktärsark i att finna mening i en meningslös tillvaro, och att uppleva samhörighet eller kärlek till en annan människa (i detta fall Marla Singer spelad av Helena Bonham Carter ) än till sin inbillade materiella kärlek till sina IKEA-möbler.
Men samtidigt varnar ”Fight Club” för hjärntvättning av den sista människan som omedvetet meningssökande individer. För likt berättaren saknar namn gör även männen som värvas till Fight Club och slutligen Project Mayhem det också. I ideologiers namn anonymiseras de och blir identitetslösa individer som utnyttjas för att hålla dessa idéläror levande; vare sig det är i kapitalistiska eller anarkistiska syften. Den sista människan-metaforen i ”Fight Club” är därför ett varnande exempel på följsamma personer utan personligt kritiskt tänkande som indoktrineras till okritiska följeslagare för att tjäna en ideologi än de själva. I stället skulle det vara nyttigt för dessa individer att djupt rannsaka sig själva och komma i kontakt med sin inre skuggsida för personlig insikt…
Nyårslöfte: Vakna upp och låt spontaniteten flöda. Bli mer fritänkande och aktiv i ditt livs valmöjligheter. Våga utvecklas! Bli inte en förbipasserande sista människa!
Tyler Durden som Carl Jungs skuggarketyp
“All the ways you wish you could be, that's me. I look like you wanna look, I fuck like you wanna fuck, I am smart, capable, and most importantly, I am free in all the ways that you are not.” Detta informerar Tyler Durden berättaren i filmens stora twist. Och om det inte framgått än för de som missat ”Fight Club” på sin tittarlista så är det dags för spoilervarning. Tyler Durden och berättaren är samma person, eller rättare sagt Durden är en extern projicering av berättarens inre mentala skuggsida. ”Fight Club” kan därför uppfattas som en manlig testosteronstinnad, sinnesrubbad, take på Ingmar Bergmans ”Persona”. Det är därför på plats med hjärnskrynklings-psykologi à la Carl Gustav Jung.
Skuggarketypen är ett begrepp starkt förknippat med den schweiziska psykoanalytikern Carl Jung (vars koncept inspirerades av Friedrich Nietzsches filosofi om ”skuggan”) och beskriver de medvetna eller omedvetna aspekterna av människans personlighet eller drifter som förkastas eller förträngs på grund att de strider mot den personliga självbilden, eller står i kontrast med samhällets accepterande värderingar. Av denna anledning förkastar människan ofta mindre smickrande karaktärsdrag till det omedvetna psykets sophög, vilket göder på ångest såväl som oro. Och det är just denna samling av förträngda aspekter av vår identitet som Jung kallar för skuggjag som ger upphov till människans inre konflikt med sig själva när de sakta bubblar upp till ytan på ett omedvetet plan.
I början på ”Fight Club” befinner sig berättaren redan i en nedgående spiral i livet där han presenteras som en anonym man som kämpar med en djup inre tomhet och en känsla av alienation i det moderna, kommersialiserade samhället. Hans liv präglas av överflöd av materiell konsumtion av IKEA-möbler samt en inneboende gnagande rastlöshet han inte kan kontrollera. Han är varken nöjd eller lycklig med livets tillvaro och vet inte varför.
Enligt Jung är problemet med bristande självkännedom att människan inte är medveten eller fullständigt ärlig med sig själv av de delar av personligheten som avvisas. För som nämnt tar människan enligt Jungs teori psykologiskt avstånd från beteenden, känslor och tankar som anses farliga eller avvikande enligt samhällets normvärderingar. Och i stället för att konfrontera dessa negativa aspekter av sig själv, låtsas sinnet att de inte existerar. Aggressiva impulser, tabubelagda mentala bilder, skamliga upplevelser, omoraliska drifter, rädslor, irrationella önskningar, oacceptabla sexuella begär – det här är några exempel på skuggaspekter som människor besitter men inte erkänner för sig själva att de innehar.
Berättaren har således förlorat den inre kontakten med sig själv. Men hans normala mönsterbeteende förändras sakta när han möter sin motpol i den karismatiska men rebelliskt destruktiva och frihetsälskande Tyler Durden som förkastar allt berättaren står för med sin shopaholic-liknande livsstil – ”Fuck off with your sofa units and strine green stripe patterns”. Och när de väl bildar slagsmålsklubben Fight Club tillsammans får berättaren således en möjlighet att uttrycka delar av sin egen personlighet som han har undertryckt: nämligen aggressivitet och frihet från samhällets normer, samt ett sökande efter autenticitet bortom konsumtionssamhällets ytliga värden.
Tyler Durden representerar av den anledningen berättarens skugga, i den mening att Durden representerar alla de sidor av berättaren som denne inte vill erkänna eller acceptera. Tyler är den utåtagerande, våldsamma och radikala delen av berättaren som uttrycker de impulser han själv inte tillåter sig själv att utforska. Genom Tyler får berättaren uppleva en värld där han inte längre är bunden av samhällets normer och förväntningar, vilket gör honom både lockad och skrämd. Oturligt nog för berättaren är han inte helt medveten om hela sanningen angående Tyler Durdens existens, något han senare kommer behöva bearbeta på ett högst personligt plan.
Enligt jungiansk psykologi bär alla människor på en skuggsida. Och målet för ett jungianskt psykoanalytiskt arbete är i slutändan individuation, en psykologisk process som uppnås genom att integrera det omedvetna i det medvetna – där mötet med det undermedvetna står i centrum. Jung uppmanar därmed till djup självrannsakan av sin skuggsida för att bli hel och fri från psykologiska störningar eller destruktiva beteenden som annars kan uppstå i individen. Detta är något som berättaren blir varse om när han tvingas konfrontera Tyler Durdens sanna existens i filmens tredje akt.
Berättaren och Tyler Durden kan tolkas som två sidor av samma mynt. Tyler är den fria, impulsiva och oberoende delen av berättarens psyke, den del som söker frihet från samhällets normer och från de begränsningar som berättaren själv har ålagt sig. Tyler utmanar och spränger gränser för den ordnade och kontrollerade världen som berättaren försöker leva i. Och just denna dynamik kan förstås i ljuset av Jungs teori om att skuggan måste integreras för att individen ska uppnå helhet. Berättaren förnekar till en början sin skugga genom att projektera dessa mörka sidor på Tyler, som han ser som den ideala motpolen till sitt eget liv. Det är först när han konfronterar Tyler och inser att Tyler är en del av honom själv som han börjar förstå och acceptera de delar av sig själv som han tidigare förlorat kontakten med.
Jung menade att konfrontationen med skuggsidan var en nödvändig men smärtsam process i att finna sin moraliska kompass, och beskrev individens möte med skuggsidan så här: "Skuggan är ett moraliskt problem som utmanar hela egopersonligheten, för ingen kan bli medveten om skuggan utan betydande moraliska ansträngningar. Att bli medveten om det innebär att känna igen de mörka aspekterna av personligheten som närvarande och verkliga. Denna handling är det väsentliga villkoret för all slags självkännedom.” Detta citat överensstämmer väl med berättarens kamp att bekämpa Tyler Durden, vilket metaforiskt blir en inre kamp med sina egna värderingar.
För Tyler Durden är inte bara en frihetskämpare utan också en källa till konflikt och förstörelse. I filmen utvecklas Tyler till en inre kraft som driver berättaren till extrema handlingar, inklusive till att starta Fight Club och senare Project Mayhem. Denna eskalering speglar skuggans destruktiva potential när den inte integreras på ett hälsosamt sätt i en individs liv. Tyler, i sin radikalitet, representerar en farlig överdrift av de aspekter av berättaren som inte har blivit medvetna. När Tyler tar kontroll över berättaren, blir de handlingar han utför – från fysiska slagsmål till terroristaktiviteter – en reflektion av de inre konflikter och de osunda sätt berättaren hanterar sina känslor av maktlöshet och frustration på.
Denna konfrontation leder till en katastrofal och chockerande upplösning när han inser att Tyler Durden inte är en verklig person utan en hallucinerad figur – det vill säga en produkt av hans egna omedvetna behov och önskningar. För berättaren innebär detta att han måste acceptera de mörkare delarna av sin personlighet och omvärdera sin syn på makt, frihet och mänskliga relationer. Hans slutliga förståelse av Tyler som en del av sig själv reflekterar därmed en insikt om att hans tidigare förnekelse av skuggan bara lett till destruktiva beteenden och självbedrägeri.
Filmens upplösning är därför en mental konfrontation med fysiska inslag mellan berättaren och Tyler, när berättaren slutligen inser att Tyler inte är en separat person utan en del av hans eget psyke. Denna insikt innebär att berättaren måste konfrontera och integrera sin skugga för att kunna finna inre balans. Detta är ett uttryck för Jungs idé om att individens utveckling (det vill säga individuation) kräver en medveten förståelse och integration av skuggan, vilket leder till en mer komplett och autentisk självkännedom.
Carl Jungs lära om individuation av skuggan är således essensen i ”Fight Club” där Tyler Durden symboliskt motsvarar berättarens moraliska väckarklocka i sitt monotona leverne vilket leder till inre identitetskris. För som Durden förklarar till berättaren: ”Hey, you created me. I didn't create some loser alter-ego to make myself feel better. Take some responsibility!”
Nyårslöfte: Finn din skugga och lär känna dina brister för bättre självutveckling.
Tyler Durden som marxistisk anti-kapitalist
“Reject the basic assumptions of civilization, especially the importance of material possessions.” Detta är Tyler Durdens motto för att leva ett friare liv i dagens kapitalistiska konsumtionssamhälle. För Durden tillkännager därutöver ännu en varnande baksida om den kapitalistiska materialismen i en av filmens mest minnesvärda repliker: “The things you own end up owning you.” Och Durden påminner också mer än gärna om kapitalistsamhällets meningslösa jakt på ytligt bekräftande: “You're not your job. You're not how much money you have in the bank. You're not the car you drive. You're not the contents of your wallet. You're not your fucking khakis. You're the all-singing, all-dancing crap of the world.” Med endast dessa repliker cementerar Durden sin ståndpunkt som opponent mot det kapitalistiska konsumentsamhällets fara med ytligt statusjagande som berättaren är indoktrinerad i.
Berättaren spinner oförtröttligt i konsumtionens beroendeframkallande hamsterhjul utan slutdestination eller bot mot den obotliga kapitalismens utnyttjande inflammation. IKEA är hans sjukdom som förtär hans vakna sinne med ekonomisk spendering på själlösa inventarier som pryder lägenheten. Inredningen är falska monument över en spridande samhällssjukdom som försätter sina anhängare i skuldfällor. Tyler Durdens bot på detta: spräng bankerna och radera skuldbeloppen för att uppnå ekonomisk jämnvikt i samhället. Eftersom Durdens livsåskådning är genomdränkt av en antikommersialistisk och antikapitalistisk kritik, gör detta honom till en figur som, trots sina extrema metoder, speglar flera av de tankar som den tyske filosofen Karl Marx utvecklade i sin kritik av det kapitalistiska samhällssystemet.
Durdens syn på kapitalism stämmer rimligt väl överens med Marx teori om alienation, där Marx menade att arbetaren i ett kapitalistiskt system inte känner någon verklig koppling till sitt arbete eller produkten av sitt arbete, vilket leder till en känsla av meningslöshet. Likt Marx proklamerar Durden också om hur samhället blivit ett slavsystem där människor är fångade av sina ägodelar och konsumtionsvanor. Hans anklagelse är att individen inte är fri, utan snarare underkastad kapitalismens struktur och den falska friheten som konsumtion erbjuder. Denna tankegång speglar Marx uppfattning om kapitalismens dehumanisering, där människor, genom att reducera sig själva till sina funktioner som producenter och konsumenter, förlorar sin autentiska mänsklighet och frihet.
Också likt Marx är Durden även en stark kritiker av klassystemet som kapitalismen skapar. Han ser den ekonomiska ojämlikheten som ett resultat av ett samhälle där en liten grupp människor kontrollerar och exploaterar majoriteten. Detta syns tydligt i ”Fight Club”, där Tyler genom sin organisation, Project Mayhem, skapar en form av motstånd mot de mäktiga företagen och den kapitalistiska eliten. Genom våld och destruktion söker han att störta de kapitalistiska institutionerna och återställa en slags ordning där individer inte längre är underordnade systemet.
Denna syn på klasskamp och revolution har tydliga paralleller till Marx idéer om proletariatets (de barskrapade lönearbetarnas) oundvikliga uppror mot bourgeoisien (egendomsägarna), där den arbetande klassen måste resa sig för att krossa kapitalismens makt och återta kontrollen över sina liv och resurser. I filmen ser vi hur Tyler uppmanar till radikal förändring genom att ta bort de materiella och strukturella hinder som håller samhället fast i ett kapitalistiskt system, vilket är målet med att spränga bankernas skuldsättningar av individer.
Ur ett perspektiv kan Tyler Durden uppfattas som en modern perverterad nytolkning av Robin Hood. Samtidigt går det uttolka en extremistisk vänstervriden politisk ideologi i Durdens raljerande tankegångar om arbetarklassens uppror mot överhetens svindleri.
Ta denna långa monolog till exempel: “Man, I see in Fight Club the strongest and smartest men who’ve ever lived. I see all this potential, and I see squandering. Goddammit, an entire generation pumping gas, waiting tables—slaves with white collars. Advertising has us chasing cars and clothes, working jobs we hate so we can buy shit we don’t need. We’re the middle children of history, man: No purpose or place. We have no Great War. No Great Depression. Our Great War’s a spiritual war; our Great Depression is our lives. We’ve all been raised on television to believe that one day we’d all be millionaires, and movie gods, and rock stars. But we won’t. And we’re slowly learning that fact. And we’re very, very pissed off.”
Just denna monolog av Durden ekar Karl Marx tankegångar om ekonomisk ojämlikhet och om klasskampen mellan borgare och proletariatet, och den oundvikliga revolt som följs av arbetarklassens insikt av detta.
För att ytterligare sätta Durdens subtila tankegångar om arbetarklassens vikt i marxistiskt sammanhang, är Tylers hot som framförs till polisen som undersöker Project Mayhem ett förklarande av arbetsklassens osynliga makt i samhället:
“Hi. You're going to call off your rigorous investigation. You're going to publicly state that there is no underground group. Or... these guys are going to take your balls. They're going to send one to the New York Times, one to the LA Times press-release style. Look, the people you are after are the people you depend on. We cook your meals, we haul your trash, we connect your calls, we drive your ambulances. We guard you while you sleep. Do not... fuck with us.”
Undertexten är tolkningsbar som att arbetarklassens är det lim som håller samhället ihop och rimmar väl överens med Marx revolutionistiska uppmaning: ”Världens arbetare, förena er! Du har inget att förlora förutom dina kedjor”.
Tyler Durden är onekligen en ikonisk filmfigur, och må vara enstaka tittares favorit-antikapitalist-konsumtion-anarkist i filmvärlden. Och med all rätt så. För det som gör Durden extra speciell är de mångfacetterade bottnar i ideologiska tankegångar samhällsvetare finner skrämmande: nämligen individens uppvaknande uppror i att slå sina blodiga knogar fri från kapitalismen och klassamhällets förtryckande bojor. Makten åt folket!
Nyårslöfte: Lev på basal existensnivå, jaga inte statusmarkörer, och värdesätt din och andras oberoende rätt som medborgare i samhället.
Avslutningsvis kan ”Fight Club” tolkas som en ytterst existentiell film om att finna sin väg i livet, våga följa den, och framför allt tänka kritiskt som en fri människa i västvärldens kapitaliststyrda samhälle i sökandet efter sina personliga mål. I detta fall är ”Fight Club” den perfekta nyårsfilmen att öga igenom för att finna inspiration till sitt eget livsbejakande nyårslöfte. Och trots allt, det bjuds på fyrverkerier i slutet…
Är du redo att släppa taget och finna din inre Tyler Durden?
