Häromdagen möttes jag av nyheten att Christopher Nolans ”Tenet” återigen går upp på bio. Detta kan så klart tolkas som ett oskyldigt försök av Warner Brothers, som producerat filmen, att erbjuda folk att visa den igen ifall någon missade det under sommaren 2020. Själv uttrycker jag en stor suck!
Man behöver inte vara raketforskare för att förstå att det handlar om pengar. ”Tenet” släpptes mitt under pågående pandemi och sedan Nolans stora triumf med ”Oppenheimer” förra året hoppas WB kunna kapitalisera på detta och dra igen eventuella intäkter man förlorade den där sommaren för snart fyra år sen. Filmen går återigen upp på IMAX och man vill även använda detta som ett sätt att få folk i stolen för kommande ”Dune: Part Two” som WB även betalat notan för.
Låt mig understryka att jag har inga problem med att klassiker går upp på bio. Jag blev lika exalterad som ett barn på julafton när jag fick chans att se både ”Die Hard”, ”Predator” och ”Terminator 2” på stor duk då jag antingen inte var född eller var för ung när det en gång begav sig. Och hade inte "Tenet" varit Nolans mest själuppblåsta och överambitiösa rulle som samlade alla hans brister i en och samma film så hade jag heller kanske inte varit lika hård.
Problemet är dock att Tenet är en alldeles för ny film för att släppas igen och jag känner att det här är en trend som börjat bli allt för vanlig på senare år och som måste dö ut. Ett av de löjligaste exemplen hittar vi mellan åren 2019 och 2021 som började med att ”Avengers: Endgame” slog ”Avatars” tio år långa rekord av att vara den mest inkomstbringande filmen någonsin. Dock inte vid första försöket. I vad som skulle komma att bli startskottet till Hollywoods största kukmätartävling under dessa år valde Marvel att släppa ”Endgame” på bio igen, två månader senare.
Vad valde man då för att locka tillbaka publiken? Man inkluderade helt skamlöst en bortklippt, men också långt ifrån färdig, scen med Hulken, som hade CGI så dåligt renderad att man hellre hade valt att gnugga krossat glas i ögonen. Det hela gav dock frukt och plötsligt hade man slagit James Camerons film om de blå smurfarna. Cameron svarade dock två år senare med att släppa filmen igen och kunde kort därefter återigen se sig som herre på täppan. Till ironin hör att båda dessa franchiser ägs av Disney så det var väl egentligen bara Disneys egna kuk som mättes.
Ett annat roligt exempel är när Sony 2022 trodde sig vara down with the kids. Efter att under året släppt dunderfloppen och skitfilmen ”Morbius” fick de se sig hånade av större delen av internet där frasen ”It’s Morbin Time”, som aldrig sägs i filmen överhuvudtaget, blev ett meme som spreds i ändliga format och som förlöjligade filmen. Sony fick här för sig att de kunde kapitalisera på detta internetfenomen och valde att släppa filmen igen två månader senare.
Till skillnad från föregående exempel floppade filmen igen och stackars svenske Daniel Espinosa som regisserade filmen fick delvis bära hundhuvudet ytterligare en gång. Till listan av exempel kan också läggas återsläpp av filmer som ”Star Wars Episode I” och ”Titanic” i 3D, under 3D-boomen i början av tiotalet.
Återigen välkomnar jag när man släpper klassiker under en begränsad tid vars syfte inte är att tjäna pengar utan snarare att tillfredsställa cineasterna, men rereleaser vars enda syfte är att vinna tittarrekord och kapitalisera på dagsaktuella händelser… ja det känner jag att jag behöver lika mycket som jag behöver klamydia.
Niklas Sandberg
