Läs också Jonna Vanhatalos recension: "En resa genom mystik och mänsklighet"
För ett par år sedan var jag på en utställning om Greta Garbo på ett konstgalleri på Öland. Utställningen bestod uteslutande av fotografier av Garbo som en svensk man samlat på sig genom åren. Samlaren i fråga var ärlig med att han knappt sett några av Garbos filmer utan att det var fenomenet Garbo som intresserade honom.
I mångt och mycket är väl detta symptomatiskt för bilden av aktrisen som trots otaliga framgångsrika huvudroller och en Oscarsnominering för "Ninotchka" med åren blivit reducerad (eller upphöjd?) till en ikon. Svenskan som kom från ingenting, reste till Amerika och blev världens mest berömda skådespelerska för att sedan på toppen av sin karriär plötsligt försvinna från rampljuset för ett liv som enstöring, in i det sista jagad av journalister och paparazzi.
Brittiska Lorna Tuckers dokumentärfilm tar avstamp i ikonen, myten Garbo, men gör under sina kompakta 90 minuter ett bra jobb med att fördjupa bilden av stjärnan och skapa en mer mångfacetterad bild av människan Greta Garbo. Från den fattiga uppväxten i Stockholm, via den komplicerade relationen till filmregissören Mauritz Stiller (i sig en fascinerande karaktär som förtjänar sin egen film), till framgång, kändisskap och olycka i drömfabriken på andra sidan atlanten.
Det hela berättas med ett mestadels klassiskt upplägg av arkivmaterial och “talking heads”. Vi får möta ättlingar till Garbos nära och kära (Garbo själv fick aldrig några barn) och historiker och filmskapare som Stig Björkman och Lena Einhorn (de flesta är svenskar men filmen är gjord helt på engelska). Just Einhorn är en höjdpunkt i filmen. Hennes kunniga reflektioner om Garbos karriär och livsöde är respektfulla men uppfriskande rättframma.
Filmens mer gestaltande delar fungerar mindre bra. Noomi Rapace agerar Garbos röst varje gång ett av hennes många brev hem till Sverige läses upp. Dessa sekvenser ackompanjeras visuellt av en skådespelare med en Garbo-mask framför ansiktet. En duglig idé med symboliskt värde, men det blir snabbt tröttsamt. Ett än mer misslyckat grepp är filmens andra berättare - en kvinna i blond peruk som lotsar oss genom berättelsen samtidigt som hon överdramatiskt går igenom dokument och bilder och gör anteckningar om mysteriet Garbo.
När de medverkande i filmen till sist får frågan vilken film som är Garbos bästa så svarar Einhorn utan att blinka att “ingen av filmerna är speciellt bra”, en åsikt som Garbo själv tycks ha delat.
Hon avskydde “fabriken” Hollywood, som aldrig lyckades leva upp till den dröm om skådespeleri som hon burit på sedan barnsben. Till slut bröt hon sig fri och lämnade rampljuset för ett liv i anonymitet. Filmens stora gärning är att den breddar bilden av “den olyckliga enstöringen” Garbo. Hon tycks trots allt ha levt ett ganska bra, om än långt ifrån okomplicerat, liv efter att hon avslutat sin karriär.
Ändå lämnas jag med en något olustig känsla, som vuxit sig starkare under filmens gång. Garbo trivdes aldrig med kändisskapet och ville hålla sitt privatliv just privat. Här finns personliga brev och i hemlighet inspelade telefonsamtal med Garbo som aldrig var menade för offentligheten.
Kanske är det så att ändamålet helgar medlen. Garbo är trots allt död sedan länge och kan inte längre ta skada av dessa intrång i hennes privatliv.
Men kanske är det också på tiden att vi, så här hundra år efter att genombrottet i Gösta Berlings saga tog henne till Hollywood, äntligen lämnar henne ifred.
