Fram med näsdukarna! Vi listar de 8 bästa gråtfilmerna från 2024

Är du redo att dyka ner i världar som får hjärtat att svälla och tårarna att rinna? Följande filmer kommer garanterat orsaka både skratt, gråt och välbehagligt mys i tv-soffan. Så plocka fram näsdukarna, nu kör vi!

 

 

 

"Arthur the King" är en feel-good-film om relationen mellan människa och hund. Detta är en verklighetsbaserad historia om svenske äventyraren Mikael Lindnord (här spelad av Mark Wahlberg) som adopterade gatuhunden Arthur och gav honom ett hem. Vi får följa med de två vännerna på en hisnande resa och ett omtumlande äventyr som verkligen griper tag. 

 

Trots att det finns gott om drama här, så utstrålar filmen en härlig positivitet med sitt hjärtevärmande budskap om att inte ge upp. Efteråt lämnar jag salongen tårögd, men med en känsla av att vara både upplyft och inspirerad. I sin recension här på MovieZine skrev Mattias Blomberg om filmen som "en oförglömlig upplevelse och en viktig påminnelse om djurs utsatthet, vilket gör den perfekt för att hedra hunden Arthurs minne.”

 

 

 

Tre systrar som inte längre talar med varandra förenas i New York City hos sin dödssjuke far Vincent. De ska försöka ordna upp hans affärer och finnas där för honom under hans sista dagar. Vid en första anblick känns filmen inte som ett särskilt nytt koncept. Men ju längre tid som går blir det dock allt tydligare att detta är en historia full av överraskande vändningar. 

 

När fadern i en scen mot slutet blir eskorterad till sin fåtölj av döttrarna, tar han sats och håller ett känslosamt tal om liv, död och sin kärlek till var och en av dem. Då brister det och jag börjar läcka som ett såll. Den scenen är väldigt starkt, för jag vet att det är dödsögonblicket som får honom att öppna upp sig. Och efter att Vincent har slutat prata förstår både han och vi att han faktiskt dog just där och då, i sin favoritstol, ögonblicket efter att han satt sig ner.     

 

 

 

Josephine Bornebusch har skapat ett av årets mest gripande draman som handlar om en familj i kris. Pappan, som har träffat en ny kvinna, tvingas av den oförrättade mamman med på en resa med familjen. Men det finns mer än otrohet som skaver och snart förstår vi vidden av eländet som är deras verklighet. Detta är en berörande film om liv, död, försoning, cancer och kampen för överlevnad.

 

Karaktärerna känns väldigt äkta och man kan inte annat än känna med dem. Vilket jag gör. Jag känner hela tiden, så mycket och de känslorna måste få ett utlopp, så därför gråter jag. Jag gråter av ilska, sorg, kärlek och uppgivenhet, känslor som studsar runt i rutan, och som får mig att studsa med. Det här är en otroligt ärlig och omtumlande upplevelse, som knockar mig fullständigt.

 

Mattias Blomberg ger filmen full pott i sin recension och skriver: ”När eftertexterna rullar är jag helt golvad, men ändå reser jag mig upp på darrande ben och applåderar det som jag just har upplevt.” 

 

 

 

”I Am: Celine Dion” är en intim musikdokumentär som är som ett kärleksbrev till sångerskans fans över hela världen. Dion har drabbats av en sjukdom som hon i tysthet har lidit av i under en tid. Här väljer hon att öppenhjärtligt och ofiltrerat berätta om sin kamp mot den livsförändrande diagnosen. Från första parkett får vi åskådare både se och höra hur en av världens mest kända sångerskor låter fasaden rämna för att bli sårbar inför alla som tittar.

 

Dokumentärfilmen är tung att se, men avslutas med ett starkt budskap om att inte ge upp. För trots motgångarna, smärtan och skammen fortsätter hon vidare. I filmens slutskede säger Dion: "Jag ser fortfarande mig själv dansa och sjunga. Om jag inte kan springa, så ska jag gå, och om jag inte kan gå så ska jag krypa, men jag kommer inte att ge upp. Jag kommer aldrig ge upp". 

 

Även denna film fick 5/5 i vår recension: ”Mer djupt personlig än så här blir sällan en dokumentär. Se dock till att mentalt förbereda dig på en brutal överkörning av känslor.”

 

 

 

”Den sista resan” är 2024 års bästa svenska film, och jag kräver att ni genast ser den, om ni inte redan gjort det. Filip och Fredrik har gjort en härligt rolig och varm road movie om Filips gamle pappa Lars, som de tar med på en resa till hans älskade Frankrike. Resultatet är en oerhört stark, fin och berörande berättelse om åldrande, kärlek och vänskap.

 

Historien är otroligt ömsint, men har hela tiden  ett sorgens skimmer över sig. Stundvis blir det också rejält uppslitande, och jag gråter mycket, dock oftast med ett leende. Jag gråter över insikten att livet är ett lån och även över den motsträviga acceptansen vad gäller varje livs bittra slut, som sakteligen i och med detta sipprar in. 

 

 

 

Denna animerade pärla är en genuint varm och berörande film med fina budskap om vikten av glädje, kärlek, acceptans och vänlighet.

 

Historien handlar om en robot som hamnat på villovägar och måste navigera massa främmande miljöer och nya bekantskaper på vägen hem. ”Den vilda roboten” påminner oss om vad som är viktigt i livet och om att det alltid, även i de svåraste av stunder och utmaningar, finns styrka och skönhet i gemenskap.

 

Animeringen är sagolikt vacker och jag måste erkänna att jag blir gråtmild bara av ytan. Att filmen dessutom förmedlar alla möjliga och omöjliga känslor med sådan kraft gör ju inte saken sämre. Jag blir helt förlorad i berättelsen och älskar den känslosamma bergochdalbanan som får mig att för stunden glömma både tid och rum.

 

 

 

I den här starka dokumentärfilmen får vi möta superhjälten, mannen, myten och legenden Christopher Reeve. Vi får följa honom från tiden då han var en upphöjd skådespelare och busig pappa till det lite senare livet i rullstolen, som han hamnade i efter en tragisk olycka. En berättelse om en människa utöver det vanliga.

 

Jag växte upp med Christopher Reeve som Stålmannen och han kommer alltid vara den ultimata filmhjälten för mig. Det är nog dels därför som hans öde berör mig så. Men mest berörande blir filmen när vi får höra hans barn och vänner berätta om hur allt drabbade dem men också om hur Reeve fortsatte kämpa så länge hans hjärta slog. När filmklipp och foton på Reeve med sin absolut bäste vän Robin Williams (ja, den Robin Williams) visas, och när vi lite senare får ta del av Williams hjärtskärande tal på sin väns begravning bryter jag nästan ihop.

 

Filmen är från början till slut en stilla gråtfest utan ballonger. Men trots allt det oerhört tragiska, så är det med en känsla av förtröstan och hopp som filmen slutar. 

 

 

 

I förvisso hård konkurens men ändå utan större kamp är ”All of Us Strangers” den absolut starkaste, vackraste och mest känslosamma filmen jag har sett i år. När Adam möter Harry uppstår en omedelbar och omvälvande kärlek. I samma veva börjar minnen från ett barndomstrauma hemsöka honom och han inser att han måste göra upp med sitt förflutna.

 

Andrew Haigh har gjort en film som inte väjer en tum från varken den avgrundsdjupa sorgen eller den på cellnivå omskakande kärleken. Jag verkligen älskar varje sekund av detta vibrerande vackra drama om liv och död. Filmen är tung och bitvis väldigt dyster, men bjuder ändå på en känsla av hopp och uppmanar till att, även i livets skugga, våga kasta sig ut och välja lyckan.

 

I den sista scenen till de vackra tonerna av Frankie Goes to Hollywoods låt “The Power of Love” brister det fullständigt och jag börjar gråta som ett åsidosatt barn. Det är nästan ett år sedan jag sist såg filmen men fortfarande får, bara tanken på den, mig att stilla snyfta.