5 filmiska spel vi gillade under 2014

Man brukar säga att det medium som spel har mest gemensamt med är film. De förlitar sig båda två på visuella intryck för att först och främst att utnyttja bilden till max. Storymässigt har dock spel lämnat mycket att önska. Länge kändes det som att alla spel följde mallen samla 120 stjärnor, rädda prinsessan och glufsa i sig tårtan (en viss rörmokare fortsätter envist med detta).

Många förknippar fortfarande TV-spel med simpla och oftast ganska mediokra historier som bara är tänkt att fungera som klister mellan de olika banorna. Och ja, det ligger en del sanning i det. Den här listan är dock tänkt att motbevisa att det inte behöver vara så längre.

Det finns de som skulle argumentera för att "The Walking Dead" inte är spel utan interaktiva filmer. Med ett utseende hämtat ur serietidningsförlagan får du följa en grupp överlevare i ännu en zombiapokalyps med tjejen Clementine i spetsen. Skillnaden här är att vi inte bara trycker PLAY, lutar oss tillbaka och beskådar hur dessa människor förvandlas till ett smörgåsbord för de levande döda. Här är det du som är regissören. 

Visserligen finns svaga pusselinslag där du som spelare måste interagera med omgivningen, men i huvudsak rullar allt på som i en film. I cirka 10 timmar bestämmer du över dessa människors öden: du avgör vem som lever, vem som dör och vem som får världshistoriens sista Digestivekex. I dialogen mellan karaktärerna är du vågmästare och avgör hur deras respons ska utvecklas. På så sätt formas handlingen åt olika håll allteftersom du bestämmer vem du ska bli vän med eller vem som får bli zombiesnacks. Allt detta hade såklart kollapsat om inte manuset levererat, vilket det gör med råge.

"Call of Duty". Spektakelaction - ett spel i en genre som myntades av bland annat Naughty Dogs "Uncharted"-serie. Spel som smart och finurligt låter dig tro att du som spelare har all kontroll över din karaktär när du egentligen slaviskt följer en speldators order. Med scener som tagna ur den maffigaste av blockbusters à la "Avengers" där skyskrapor kollapsar, UFO:s kraschar och explosioner fyller varenda pixel av din TV – där står vi. Du duckar, springer och hoppar samtidigt som kameran skakar precis sådär som den hade gjort om en fotograf hade sprungit bredvid dig. Svetten är ett faktum i din panna, och för att inte tala om lökringarna på din tröja. 

"Call of Duty: Advanced Warfare" är exakt allt det fast sett ur din karaktärs ögon. När din vän i spelet fastnar med armen i en helikopter faller du med din karaktär till marken samtidigt som linsen smutsas ner och blurras. Explosion. Fade to black. Närvaron är total. Och just det, Kevin Spacey dyker upp och ser ut precis som Kevin Spacey. Linjen mellan spel och film blir kusligt tunnare dag för dag.

Precis som att "Call of Duty" aldrig lämnar sin karaktär så lämnar du i "Alien Isolation" aldrig heller din vettskrämda huvudperson. Du spelar som Amanda Ripley, dotter till (du gissade rätt) Ellen Ripley, i ett försök att ta reda på vart din mamma tog vägen efter första "Alien"-filmen. Och såklart är du inte ensam i rymden - spelets titel innehåller trots allt ordet ”alien”. 

Vill du undvika denna maniska stalker till monster så måste du gömma dig, och det ofta. Förstapersonsperspektivet utnyttjas väl här eftersom du helt enkelt inte kan se åt alla håll. Precis som i "Blair Witch Project" eller liknande found footage-filmer så är du som åskådare låst till en kamera. Det faktum att du omöjligt kan veta vad som sker utanför bildens ramar bygger upp en rädsla. Hur gärna du än vill ha en helbild för att kunna se var monstret är så går det inte. För i rymden finns inga extra kameror att klippa till.

Hade en person som inte kände till det här spelet sett det hade de till 100% trott att det var ”the real deal”. Spelet om den nyinflyttade ungen i "South Park" ser exakt ut som sin förlaga på TV. Rösterna, de charmigt dåligt animerade karaktärerna och de vulgära skämten är exakt som i serien. Under ytan finns ett relativt traditionellt rollspel där du samlar erfarenhetspoäng genom strider. Skillnaden är såklart att du inte pucklar på någon enögd slimehög , utan gingers, underpants gnomes och femteklassare. 

Manuset och skådespelarinsatserna är minst lika klockrena som i serien. Fördelen är att vi här får nöjet att hänga med dem i 12 timmar. Hela spelet är som en enda stor parodi på vad ett tv-spel bör vara och innehålla. Vad säg som att det till exempel låter oss samla på så kallade ”Chinpokomon”? Ni har säkert också hört talas om det censurerade minspelet där man ombord på ett UFO ska utföra vissa ”kirurgiska ingrepp” på människor via knappkombinationer.

Kameran zoomar ut från vad som ser ut som en diamantprydd brosch. Den fortsätter att zooma ut, börjar snirkla sig kring två kvinnor som tycks vara fast i slowmotion för att sedan snurra runt dem båda och slowmotion-effekten upphör. Kaos utbryter. "Bayonetta 2" kan vara årets mest extrema spel. Huvudpersonen är en häxa vars hår förvandlas till hennes kläder men som också tar formen av flera gigantiska monster. Detta är japansk galenskap i actionform på hög nivå. Den första titeln som dyker upp i spelet är namnet på dess Cinematics Director. 

Det säger något om hur mycket krut de lagt på filmsekvenserna. För allt i det här spelet handlar om att försätta all galen springa-på-väggarna-action i ett så spektakulärt ljus som det bara går via extrema kameravinklar. Och som de lyckas! Sällan har vi suttit med kontrollen i ett så hårt grepp som när Bayonetta gör upp med himlens alla vidunder samtidigt. Vi talar en actionorgie som får filmen "The Raid" att skämmas, gömma sig och rodna.

Sebastian Hansson (IGN Sverige)