1. Jag förbannade mina föräldrar varje gång de spelade över en av mina filmer som jag hade spelat in till perfektion, utan reklamavbrott!
2. Om jag väl hade gett inspelningsuppgiften till mina föräldrar, då klockan var senare än kl. 22 på kvällen så kunde man få mindre barnvänligt material efter filmen. (OBS! TV1000 hette det på den tiden).
3. Ginza var 90-talets svar på Pirate Bay. Skillnaden: 2-3 veckor.
4. Vitt flimmer på skärmen, som konsekvens av flitigt användande av VHS-band. För varje gång bad man till högre makter om att det vita bruset inte hade växt sig större på VHS-bandet. Ofta höll sig bruset uppe och nere vid kanterna. Om man hade otur började bruset att röra sig genom bilden för att ibland stanna mitt i bilden. Detta skapade en del mutter.
5. Jag fick stå ut med den olidliga väntetiden på att en film skulle spolas tillbaka. Det tog lite längre tid än att streama något från Netflix. För att inte tala om den spänning som infann sig när spolningen saktade ner när den nästan var färdigspolad.
6. Vi barn lärde föräldrarna fjärrkontrollsanvändning då en kontroll styrde endast en komponent i taget. (Ljud, TV-skärm, kabel-TV, VHS, och, om du var tidigt ute, DVD. Lite att hålla reda på.)
7. Irritationen som uppstod då föregående kund inte hade spolat tillbaka hyrfilmen. Att det fanns böter var befogat. Latmaskar!
8. Att jag var tvungen att genomlida all reklam innan en hyrfilm skulle börja. Föräldrarna hade tutat i en att jag kunde förstöra VHS-banden om jag snabbspolade framåt.
9. Filmerna kunde vara slut i hyrfilmsbutiken. Slut är ett ord som används när det inte finns tillgång till en viss sak. Det kunde hända då.
10. Skivor kunde det bara spelas musik på. Det är säkert!
11. Det var viktigt att jag kunde hantera paniken när man hörde skumma ljud från VHS-spelaren. Banden hade knölat ihop sig. Detta redde oftast ut sig med några lätta fingerrörelser. Kallsvetten lade sig efter ett tag.
Nu till lite mer biorelaterade fenomen…
12. Trailers fyllde sin funktion! Jag kunde bli så hypad av att se en trailer för första gången. Att få en hint av vad som komma skall var oslagbar. Känslan sitter i ännu idag även om sidor som IMDb och denna fräsiga sida oftast är först med nyheten.
13. 3D, ja, det fick jag se på Cosmonova. Så om du inte var Stockholmare var det en ”once in a lifetime”-experience. Och då var det någon naturdokumentär om Grand Canyon som visades. En riktig åktur (nja). Risken för sömn var överhängande.
14. Jag kunde fundera på om jag skulle se filmen på bio eller hyra filmen. Exempelvis "Armageddon" kom ut på bio i den lilla orten Vingåker samtidigt som jag kunde hyra den.
15. Biobiljetter kunde inte köpas i automat. Långa svettiga köer i vinterkläder inträngda i små entréhallar är ett bestående minne på gott och ont.
16. På tal om biobiljetter, oftast fick man gå och köpa biljetter timmar innan föreställningen för att vara säker på att få biljett. Fram tills föreställningen började fick man äta middag alternativt planlöst strosa på stan. Ett projekt!
17. Bilkuddar användes inte enkom för säkerhet i bil utan även som, en ”stolshöjare” på biografen. Jag fick trycka ner dem men de satt på plats. MEN, de måste fanimej vara mycket skönare än dagens platsbunkar dagens barn tvingas sitta på.
18. Filmer kunde slå en med häpnad. Jag minns en språkresa då vi chansade att gå på "The Matrix", den lät cool iallafall. Efteråt satt vi med öppna munnar. Idag ser man filmer komma på mils avstånd.
19. En teaser var en retsticka bokstavligen på 90-talet. Idag är det trailern före trailern. Och den kan komma ett år innan filmen kommer ut.
20. Sist men inte minst, en visning kunde bli fördröjd av att biografmaskinisten spillde kaffe över filmrullen. En spektakulär specialeffekt.
Vad säger ni? Var det bättre förr? Har ni några kul anekdoter eller iakttagelser att dela med er av? Kommentera nedan.
Gustaf Kihlgren
