Bastubadande finska män som frossar i ångest. Låter det bekant? Inte? I Finland är ”Männens tur” en av förra årets största succér på filmduken. En film där det bastas överallt – i traktorer omgjorda till bastur, i en telefonkiosk omgjord till en bastu och lidande män gråter så tårarna sprutar åt alla håll. Lite tidigare kom "Reindeerspotting", en dokumentär om en knarkare och hans vardag.
I Finland slår ångest stort inrikes och utrikes och sådan har väl lyckad finsk film alltid varit? Fylld av vemod och bastubadande intill förbannelse - fåordig minimalism som gått hand i hand med ett ångestparty klädd i begravningskänsla?
Men finns det någonting annat? Bortom allt tungsinne i de tusen sjöarnas land?
Jag tar mig iväg till Helsingfors, december 2011. Det är tandläkargrått utomhus och snön dröjer. På biografen framför mig står runt sju inhemska filmer på repertoaren – med Aki Kaurismäkis senaste kritikerrosade ”Mannen från Le Havre” som höjdpunkt.
Jag minns när jag såg "Flickan från tändsticksfabriken" för några år sen – tjugo år gammal filmpärla regisesserad av Kaurismäki, som slog allt jag någonsin sett i visuell ångest. Glöm von Triers "Melancholia" eller "Dancer in the dark" – det jag beskådade med en chipspåse i handen, den där varma vårdagen, fick hela den kommande sommaren att domna in i svartklädd ångestskräck.
Ångest ångest min arvedel, folk känner igen sig och sånt säljer. Sedan har vi deckarna. Sverige har sin Wallander och Beck, Norge sin Varg Verum och i Helsingfors pryder Vares biografen.
Vares, vem är det månntro?
För att reda ut frågetecknet och med hjälp av modern teknik tog jag mig en pratstund med regissören Anders Engström som bland annat regisserat de två senaste Vares-filmerna.
Det ryktas att du kommit hem efter du varit och filmat senaste Vares-filmen, hur har det gått?
- Det har motsvarat mina förväntingar och förhoppningar. Finska filmteam är mycket professionella och trevliga att jobba med. Finska skådespelarna är också mycket bra att jobba med. Att det finns minde pengar i Finland än i Sverige kompenseras med längre arbetsdagar, kortare förproduktion och efterproduktionstider. Och, trots att det är en kliché - med sisu.
Kan du med egna ord berätta lite om vem den här personen är, som lockar till sig storpublik på finska biograferna?
- Vares är Reijo Mäkis skapelse och är en populär kioskvältare sedan många år tillbaka i Finland. Vares lever och utvecklas i alla böcker och är inte lika strängt hållen som sina skandinaviska kollegor. Men hans signum är - en inbiten sorglös ungkarl med tycke för sprit och kvinnor – han har en förmåga att hamna i trubbel och klarar sig ur knepiga situationer genom komiska händelser. Att han är omtyckt bland finländarna har vi Reijo Mäki och hans speciella humor att tacka för.
Hur länge har du regisserat film och tv-serier?
- Sedan 1987.
Något du är speciellt stolt över av dina arbeten?
- Några arbeten har betytt mer för mig än andra. Jag gjorde en serie som hette småstadsberättelser i början av min bana som är speciell för mig. "Wallander: Täckmantel" tyckte jag också om - och "Vares - Kaidan Tien Kulkijat".
Du är ju uppväxt i Finland och har gjort både finsk och svensk film med thriller som signum. Vad skulle du säga skiljer sig mest i filmproduktionen av de här två länderna och med filmer som "Anna Holt: Polis" och Vares som du regisserat?
- Manuskripten. I Sverige ligger handling och undertext i samverkan på ett annat sätt än i Finland. I Finland har man en tradition att tala ut undertexten. Huruvida detta är ett finskt sätt – eller en finsk dramatradition må vara osagt. I Finland är produktionen mera auktoritärt styrd medan de svenska produktionerna är mera medbestämmande – detta i linje med ländernas olika typer av ledarskapstraditioner.
Hur tycker du den finska filmen har förändras det senaste årtiondet?
- Finska filmen tycker jag har gått sin egen väg i Skandinavien. Den hoppade över dogman, vilken befriade många berättare i Sverige från teknikstyre. Finsk film är estetisk på ett annat sätt än den svenska filmen. Stereotypt sagt följer den svenska filmen skådespelarna – medan den finska filmen ofta har en bild som utgångsläge - och sedan fylls bilden med innehållet. Finsk film har förändrats med sin tid - men baseras på en tradition av gediget och måleriskt bildberättande. Detta mycket tack vare stora filmfotografer som Esa Vuorinen som varit en betydelsefull lärare för många generationer filmfotografer på Konstindustriella högskolan i Helsingfors.
Finska thrillers å ena sidan, sedan har vi ju ångestfrosseri och den ständigt återkommande nationalikonen – bastun, som tycks synas i var och varannan finsk film. Tycker du den finska filmen under senare år speglar en rättvis bild av det finska samhället?
- Jag har inte sett alla filmer och kan därför inte ge ett svar på din fråga. Min favoritfilm är Jörn Donners ”Kuulustelu” vilken helt hoppar över samtliga referenser till frågan du ställde. Kuulustelu är en modern finsk retrofilm helt utan bastu och funkar hur bra som helst.
Läste lite om den kommande Vares-filmen ”Kaidan Tien Kulkijat” som utspelar sig i österbotten. Fick känslan av "The Wicker Man" när jag läste om intrigerna och om de starka karaktärerna i persongalleriet i den filmen. Har vi mycket att lära från förr? Dvs från 70-tals och tidigare filmer innan åttiotalet börjat panga på rejält med dynamit?
- Vi har alltid möjlighet att lära från förr – främst att berätta historier. "Kaidan Tien Kulkijat" utspelar sig i modern tid, men har traditionella ingredienser som gör att den känns som från en svunnen tid. På grund av ett gediget digitalarbete är den min tekniskt mest moderna film. Men den ser ändå traditionell ut.
Hur tycker du att thrillergenren har förändrats under årtionderna med speciellt fokus på Finland?
- Vi är alla européer, också finländarna. Finland har förändrats dramatisk de senaste 20 åren och de som berättar om Finland har förändrats med sitt land. Berättarna sneglar naturligt på Sverige och Europa och inspierars av formässiga och innehållsmässiga grepp som de sedan importerar och översätter till Finländska resurser och till finskt tänk. Finland är väldigt långt framme när det år fråga om teknik – och finska filmarbetare är populära i Skandinavien – främst på ljus och ljud. Så det sker en natuligt överföring av kunskaper länderna mellan som i viss utsträckning jämnar ut skillnaderna och berikar oss i alla riktningar. Men finsk film är fortfarande finsk – och bra är väl det.
Och slutligen, har du några finska filmtips till Moviezines läsare?
- ”Kuulustelu” och ”Miesten vuoro” är mina favoriter. Sen finns det en uppsjö väldigt välgjorda finska filmer. Ingen nämd ingen glömd.
