Ari Aster skulle visat upp sin senaste film ”Disappointment Blvd” under Cannes filmfestival. På grund av oenighet med studion kring filmens speltid fick festivalbesökarna stå med långa näsor i väntan på festivalens kanske (enligt oss) hetaste samarbete. Joaquin Phoenix och Ari Aster har tillsammans arbetat på en berättelse med premissen ”A decades-spanning portrait of a director not knowing how to finalize editing about one of the most successful entrepreneurs of all time”.
Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge och den som väntar på Aster kan inte vänta för länge. Den 35-årige filmskaparen från New York har endast hunnit med att regissera två långfilmer som mottagits med öppna armar från inbitna filmnördar. Men det finns även röster som påstår att hans ”skräck”-filmer inte håller måttet. Vi, Alexander Wahlgren och Viktor Estemar Landegren i Audiovideoklubben podcast, är dock två av sektmedlemmarna som faller ner på knä och ber till guden Ari. Vi spår en lång och lysande karriär.
Om någon skulle visat oss ”Midsommar” och efteråt påstått att det är Stanley Kubrick som regisserat hade vi förmodligen trott det. Nu är den gode Stanley död, men ponera att han fortfarande varit vid liv. Så bra är ”Midsommar”. Ari Aster besitter ett lugn och ett tålamod vi sällan ser i filmväg nu för tiden. Likt mästaren Kubrick, men David Fincher och Paul Thomas Andersons filmskapande osar självförtroende. Precis som Ari Asters. ”Hereditary” och ”Midsommar” osar av enorm tillit till sitt eget tempo. Vilket tillsammans med hans oefterhärmliga förmåga att svänga mellan mörker och tragikomedi skapar en långsamt puttrande berg- och dalbana som får dig att sitta som Alex i ”Clockwork Orange”. Fast utan tvång.
I Asters långfilmsdebut ”Hereditary” presenterades en klassisk skräckfilm, på ytan. Under skinnet är filmen fylld av Pawel Pogorzelskis foto i absoluta världsklass och huvudlöst chockerande skräckscener som får dig att skratta av ångest. Spoiler ahead. Scenen när Charlies huvud ”går av” är bland det mest hårresande vi sett på film – någonsin. Peters reaktion vittnar också om en helt otrolig fingertoppskänsla när det kommer till mänskliga reaktioner. Han fryser såklart fast, blicken rakt fram. För man vänder sig inte omedelbart om i den situationen. Man tror inte på det man befarar har skett. Men det har skett.
I Asters långfilmsdebut ”Hereditary” presenterades en klassisk skräckfilm, på ytan. Under skinnet är filmen fylld av Pawel Pogorzelskis foto i absoluta världsklass och huvudlöst chockerande skräckscener som får dig att skratta av ångest. Spoiler ahead. Scenen när Charlies huvud ”går av” är bland det mest hårresande vi sett på film – någonsin. Peters reaktion vittnar också om en helt otrolig fingertoppskänsla när det kommer till mänskliga reaktioner. Han fryser såklart fast, blicken rakt fram. För man vänder sig inte omedelbart om i den situationen. Man tror inte på det man befarar har skett. Men det har skett.
”Midsommar”. En svamptrip rakt igenom svenskarnas kollektiva galenskap. Filmen tar sig givetvis stora friheter när det kommer till svensk och nordisk kultur, men nästan alla de obehagliga, sektliknande ritualerna och värderingarna som porträtteras i filmen har en förankring i vår historia.
Vi har sett ”Midsommar” minst en handfull gånger och vid åtminstone ett tillfälle har flera tittare missförstått vad det är som Ari Aster försöka berätta. Det är inte en skräckfilm i klassisk mening. Det är en film som ska få dig att känna brutal ångest, för att i nästa ögonblick kasta dig rakt in i något så obekvämt att du skrattar av nervositet.
Ett exempel på när ångestmätaren slår i taket är när brandmännen ”knackar” på hemma hos huvudkaraktären Danis föräldrar. Som för övrigt är starten på en av filmhistoriens bästa introduktioner. Mycket har vi att tacka Florence Pugh Oscarsförtjänta (ignorerades oförklarligt av Oscarsjuryn) gråtande för. Men även den pulserande trumman som leder oss ut i snön samtidigt som vi hör Danis vrål av ångest medan kameran långsamt glider ut genom fönstret.
Sedan har vi ”what the actual fuck”-scener som när Christian blir ”indrogad” rakt in i Maja. Bokstavligt talat. Men i scenen bjuds det även på nakna kvinnors sång och stönande i takt till kärleksakten som till och med får Christian att med hela ansiktet ställa frågan: ”Vad i helvete är det som pågår?”. Filmen är fylld av denna diskrepans och det är därför den också kan falla platt om du inte låter Ari Aster ta med dig på resan. Men tillåter du Aster att ta med dig på resan till Hälsingland får du en av tidernas bästa filmupplevelser.
Det skulle kunna argumenteras för att Asters två första långfilmer kan vara ren ”tur” eller att det är för får verk för att kunna ge honom ett riktigt erkännande. Vi håller inte med. Vi anser att ”Hereditary” och ”Midsommar” bör placeras på den absolut högsta pallplatsen tillsammans med filmer som ”The Shining”, ”Alien” och ”Rosemarys baby” när det kommer till rysare.
Om detta nu inte räcker så rekommenderar vi att kolla in hans kortfilmer. Framför allt ”The Strange Thing about the Johnsons” och ”Munchausen” där Aster visar precis vilken typ av filmskapare han sedan skulle bli. ”The Strange Thing about the Johnsons” inleds med en tolvårig pojke som masturberar till ett fotografi. Pojkens pappa råkar komma in, för att sedan förklara att det pojken gör, är något som vi alla gör. Även han själv. Sedan avslutas scenen med att vi får se att fotografiet visar en bild på pappan. Ja, ni förstår.
Är du intresserad av att höra längre utläggningar och motivationer så kan ni lyssna på Audiovideoklubbens avsnitt om just Ari Asters ”Midsommar” som släpptes i måndags (20/6). Lagom till midsommar. Audiovideoklubben är en podcast om filmskapare och filmserier. Nya avsnitt släpps varje måndag.
