Förhandstitt: Är "Jessica Jones" värd din tid?

Trots att Fabian fint besvarade frågan ”Vem fan är Jessica Jones?” med sin artikel, är det tyvärr något jag ändå fortsätter undra efter att ha spanat in seriens första sju avsnitt. 

Äntligen en kvinnlig regissör som får göra en superhjälteserie tänkte jag, men entusiasmen avtog när Melissa Rosenbergs namn poppade upp. Hon är mest känd för att ha knåpat ihop manus till ”Twilight”-filmerna och tyvärr har det färgat av sig på karaktärsporträttet av Jessica. För trots hennes Pippi Långstrump-liknande krafter är hon lika whiny som Bella. Därför var mina förhoppningar inte särskilt höga, speciellt inte efter ABCs ”Agent Carter” som blev en karikatyr av feminismen istället för att bara inte göra så stor sak av att en kvinna har huvudrollen.

Kan då Netflix följa upp sin succé med ”Daredevil”? Nja, men jag vill trots allt inte förstöra alla serienördars förhoppningar ännu och kör därför en plus- och minuslista istället, med vars hjälp ni själva kan avgöra.

Merparten av karaktärerna och relationerna i ”Jessica Jones” är överraskande fräscha och moderna. Framförallt fastnar jag för Jessicas relation till radioprataren Trish då det är högst ovanligt att två attraktiva brudar är BFFs utan att de för den sakens skull försöker knivhugga varandra i ryggen. Mike Colter gör sig bra som Luke och det kändes smått nostalgiskt att se Carrie-Ann Moss i en intressant och stark roll igen. Väl rollbesatt. 

Trots att jag stör mig på Kilgraves brittiska accent (och även om jag vet att alla smarta människor är britter) växer hans karaktär på mig under seriens gång. Från att vara en töntig snubbe i lila kostym förvandlas han snabbt till en obehaglig, men sofistikerad stalker. Eftersom hans störda relation till Jessica Jones är seriens huvudfokus hade jag dock gärna sett fler presentförpackade människohjärtan och blodfyllda chokladpraliner. För i dagsläget är han den enda karaktären som känns ovanligt cartoony i en annars väldigt socialrealistisk miljö.

Det är förvisso behagligt med mjuka toner som sträcker sig från ljusgråa fasader till Jessicas becksvarta hår, men samtidigt är det rätt enformigt. Positivt är dock att det inte påminner mig om mycket annat jag sett. Kanske ska den mjuka backdroppen fungera som kontrast till Jessicas utåtagerande temperament, men ibland slår det över och allt känns istället mest mysmesigt. Som en skön, urtvättad yllekofta, ungefär.

Jag inte är en hardcore serienörd och kanske därför mindre kräsen. I ”Jessica Jones” fall är Marvelkänslan och superhjältedelen extremt nedtonad, samtidigt som den omtalade detektivdelen inte är särskilt uppskruvad. Därmed är det vare sig en superhjälteserie eller en detektivserie utan ... ja, vadå? ”Finare” serier kör nästan aldrig avslutade och veckobaserade berättelser, men i det här fallet tror jag det hade lönat sig att köra ett par noir-storys parallellt med huvudstoryn. För nu lunkar den på så långsamt att den lätt skulle kunna misstas för ett relationsdrama. 

Efter att ha skrattat till en gång i början av serien förväntade jag mig att den skulle vara rolig fler gånger, men dialogen tog sedan en tupplur. Den är vare sig rapp, intellektuell eller vidare intrikat. Den är slapp och existerar främst som ett drivmedel för att föra handlingen framåt och eventuellt dramatisera Jessicas kaotiska känsloliv.

Alla måste absolut inte vara tuffa och coola, men Jessica är väldigt gnällig. Jag uppskattar att de försökt göra henne mänsklig, men nu blir hon smått stereotypisk på andra hållet. Tjejen som kan, och vet bäst själv, (”Homeland”, ”Bron”) som försummar sina vänner och har massor med issues, lite som den där emokillen som aldrig växer upp. Jag har personligen svårt för att sympatisera med sådana karaktärer, men gillar du den typen kommer Jessica passa dig perfekt.

Jag antar att det ska kännas noir, men det är bara trist.

Hade jag varit inställd på att serien skulle vara sävlig och socialrealistisk hade jag nog haft mer tålamod. Jag visste förvisso att Jessica skulle vara avdankad, men hade ändå hoppats på mer spänning. Intrigen har trots det börjat kittla och den har fortfarande potential att klättra upp över en ”havregrynsgröt”-nivå mycket tack vare övriga roller, men förvänta dig inte att det handlar om en detektivbyrå i stil med ”Elementary” eller ”Sherlock” eller ”Veronica Mars”, utan snarare en superhjältarnas ”Fargo” utan humor. 

För er som gillar en verklighetens alkoholiserade hjältar är detta däremot än så länge rena rama julafton, men jag väntar fortfarande på tomten.