Från ”Suffragette” till höga klackar

Suffragette-rörelsen i Storbritannien är legendarisk, och det är på tiden att den skildras som film. Och när kunde vara en bättre tid att uppmärksamma kvinnors kamp än nu, med den senaste tidens fokus på hur ojämlikt det är mellan män och kvinnor i filmbranschen runt om i världen.

Ironiskt nog, samtidigt som Suffragette-rörelsen pågick var det en blomstrade tid för kvinnor som jobbade med film. Den tidiga filmindustrin, innan det blev den industri den är i dag, följde samma modell som teatern, som var en arbetskultur där alla, både män och kvinnor, hjälpte till bakom kulisserna i olika sorters skilda jobb. Film var ett nytt medium, och dörrarna i Hollywood var inte bara öppna för kvinnor, utan även invandrare, minoriteter, och alla grupper av människor som inte var välkomna i de mer etablerade yrkena högre upp på inkomststegen, då dessa var reserverade för den vita (kristne) mannen.

År 1916 var kvinnliga filmaren Lois Weber Universal Studios högst betala regissör. Men högre filmbudgetar och löner som sköt i höjden gav upphov till studiosystemen, och filmindustrin började gradvis anamma bilden av den mansdominerade amerikanska affärsmodellen. På 1920-talet började kvinnor gradvis försvinna från de flesta områden utom garderob, dekor och manusarbete. Framför kameran blev kvinnorna glamorösa filmstjärnor som regisserades av de män som historien senare skulle göra till auteurs.

Snabbspola hundra år framåt, och vad har förändrats? Kvinnorna fick sin röst, men har fortfarande i dag inte lyckats få tillbaka sina positioner i filmindustrin. Kvinnor är inte ens representerade på vita duken i det antal som motsvarar verkligheten. Trots att kvinnor utgör hälften av publiken, syns endast 30 % kvinnor på film, medan fjuttiga 7% av de 250 mest inkomstbringande filmerna i USA 2014 är regisserade av kvinnor.

För kvinnliga skådespelare är detta en dubbel fälla; kvinnor är representerade på film i färre antal än de existerar i samhället, och de få kvinnliga karaktärer som får vara med är ofta reducerade till sexobjekt eller manliga sidekicks, vilket kan förklara varför det finns så få roller för kvinnor över 40. I vilken utsträckning kvinnor objektifieras i film kan faktiskt mätas i Bechdel-Wallacetestet. För att få godkänt måste en film ha med åtminstone a) två kvinnor (med namn), b) som talar med varandra c) om någonting annat än män. Förvånansvärt få filmer klarar detta test, och vad värre är, många av filmerna som riktar sig till barn saknar kvinnliga karaktärer överhuvudtaget.

Hur kvinnor i film reduceras till sexobjekt illustrerades på Cannes filmfestival i våras. Festivalen, som är känd för sitt gammaldags röda mattan-glitter och glamour, nekade en grupp kvinnor i 50-årsåldern, en del med medicinska problem, inträde till Todd Haynes "Carol" eftersom de inte hade på sig högklackade skor. Kvinnorna bar formella platta skor med strass, men festivalen bekräftade i Screen Daily att det är obligatoriskt för alla kvinnor att ha på sig högklackat på röda mattan-visningar. Till och med Asif Kapadia, regissören till Amy Winehouse-dokumentären "Amy", som också hade premiär i Cannes, twittrade att även hans fru hade nekats inträde på grund av hennes skor, men till slut fått komma in. Cannes festivalchef Thierry Fremaux dementerade senare i en tweet att höga klackar är obligatoriska, så det verkar inte vara helt klart inom den egna organisationen vad det är som gäller. Cannes har kritiserats flera år i rad för fåtalet kvinnliga regissörer, med botten nådd 2012 då inte en enda kvinnlig regissör var med i tävlan om Guldpalmen.

Men 2015 är också det år då kvinnor slår tillbaka. Meryl Streep bekämpar åldersdiskriminering och sexism genom att finansiera manusutbildningen ”Writer's Lab” för kvinnliga författare över 40, som drivs av New York Women in Film and Television och IRIS, ett kollektiv av kvinnliga filmskapare. Geena Davis är en av grundarna av Bentonville filmfestival (8) som öppnade i maj i Arkansas, för att ge "en plattform för att öka det kommersiella värdet av innehåll som producerats av minoriteter och kvinnor [och] ge distributionsmöjligheter för sitt festivalinnehåll och skapa global räckvidd."

Och när stora Hollywoodnamn ger sig in i debatten, lyssnar folk. Jennifer Lawrence publicerade nyligen en uppmärksammad essä om löneklyftan mellan manliga och kvinnliga huvudrollsinnehavare, efter att ha fått reda på via ett hackat Sonykonto att hennes lön varit hälften så stor av vad hennes manliga motspelare fått för sitt arbete med "American Hustle". Hon beskriver hur det beror på en dålig förmåga att förhandla, grundad i en rädsla för att uppfattas som svår. "Jag såg lönen på Internet och insåg att varje man jag jobbat med definitivt inte oroat sig för att vara "svår"eller ”bortskämd". [Det här är] en del av min personlighet som jag har arbetat mot i flera år, och baserat på statistik tror jag inte att jag är den enda kvinnan med den här rädslan. Är vi socialt programmerade att känna så här? Vi har ju bara kunnat rösta i vaddå, 90 år?" Essän gjorde att Bradley Cooper, ett namn på Forbes lista över de högst betalda skådespelarna, lovade Reuters att ”samarbeta med kvinnliga huvudrollsinnehavare under löneförhandlingarna innan någon film han är intresserad av att arbeta med går i produktion."

Men den verkliga rockstjärnan när det kommer till jämställdhet inom film är nog vår egen Anna Serner, VD för Svenska Filminstitutet. När hon började 2011, tilldelades endast 26% av finansieringen till kvinnor, och målet var att höja den till 40%. Men Anna ville inte nöja sig med mindre än 50-50 och såg till att branschen visste om detta mål, samt att hon tänkte börja kvotera om målet inte vara uppfyllt senast 2015. Målet nåddes 2014. Som ett resultat har under de senaste tre åren kvinnor vunnit 69% av Guldbaggepriserna, och 40% av de internationella utmärkelserna som getts till svenska filmskapare. Med tanke på att endast 16% av alla Oscarsnomineringar någonsin varit till kvinnor, är Anna Serners modell hyllad runt om i världen. Hon deltog i Cannesseminariet "Women Make Great Movies: Strategies for Success" inför internationell filmbransch, men föreläser även på gräsrotsnivå som under hennes senaste besök i Columbia University i New York, båda modererade av Melissa Silver från Women and Hollywood.

New York Times publicerade så sent som förra månaden en artikel om hur svensk film gett kvinnorna större utrymme, och citerar Anna Serner som tror att det stora antalet priser till kvinnliga regissörer beror på att kvinnligt perspektiv saknats, och därför känns nytt och unikt. Det är ett problem att det ska behöva vara så, men i slutändan kommer det balanseras ut.

Sarah Gavrons film "Suffragette" öppnade den 59:e upplagan av BFI London Film Festival till stor dramatik, då mer än hundra feministiska demonstranter stormade den röda mattan samtidigt som gröna och lila rökbomber fyllde luften. 

När New York Film Critics Circle ordförande Marshall Fine intervjuade filmens producenter Faye Ward och Alison Owen, författare Abi Morgan och regissör Sarah Gavron efter att den visats på Hamptons International Film Festival, svarade de unisont om demonstranterna i London: "Vi älskade dem, vi tyckte de var jättebra, de var som Suffragettes! Vi tyckte det var en fantastisk stund av Suffragette-andan kom till liv. Det var främst Sisters Uncut-rörelsen som gick ihop och stod upp mot organisationers nedskärningar för stöd för kvinnor som upplevt våld i hemmet, och jag kan inte tänka mig en bättre sak att kämpa för. Deras protest höjde händelsen från att bara vara en bit rödamattan-fluff, och gjorde det till istället till något mera viktigt, så vi kunde inte ha iscensatt händelsen bättre. När vi körde fram och såg de extraordinära färgerna från rökbomberna de hade fyrat av i Suffragetteflaggans färger, ville jag tacka dem från djupet av mitt hjärta. Det var fantastiskt. Om det inte varit Harvey Weinstein skulle jag ärligt talat trott att det var arrangerat av honom (skratt)."

Sisters Uncut organiserade händelsen med hjälp av en Facebook-sida, där de förklarade hur "filmen skildrar en kamp för kvinnors rättigheter som ägde rum för nästan 100 år sedan, men vi vet att kampen inte är över." Och kampen är ingalunda över. Att bli nekad att gå på röda mattan i Cannes kan tyckas trivialt jämfört med vad som nekades våra mormödrar, som inte hade rättigheter att rösta, att ta beslut över sina egna barn eller ens sina egna kroppar, men det är ett brett spektrum däremellan och jämställdhet ska innefatta hela det spektrumet.

När Abi talade om sin forskning inför filmen beskrev hon hur "det mest uppvaknande ögonblicket var när vi tittade igenom de hemligstämplade polisregister som offentliggjordes så sent som 2003, och som verkligen visar vilka systematiska hotelser och tortyr dessa kvinnor utsattes för... det är då man började inse hur mycket av denna historia som har raderats, så detta blev ett tillfälle att föra fram historien till 2000-talet. För mig var detta riktigt spännande, och även att hitta de levande, samtida rösterna från dessa kvinnor, särskilt arbetarklassens kvinnor. Det var röster som kändes väldigt aktuella i allt de hade att göra med, som lika lönefrågor, sexuellt våld i hemmet och på arbetsplatsen, frihetsberövande rättigheter för sina barn, äganderätt, utbildning... Det finns så många paralleller så jag tror att vi alla kände att det var inte bara en tidig 1900-talshistoria, utan även en tidig 2000-talshistoria. I slutändan fick vi vår rösträtt, och det visade hur många saker vi kunde göra med våra röster. Vi är så globalt sammanlänkade med de orättvisor som finns runt om i världen, att vi vet att kampen går vidare och på ett sätt ger det oss väldig mycket styrka. Man kan inte ignorera vad som händer ute i världen, inom vårt eget land och på alla kontinenter. Vi har återupplivat vår aktivism”.

"Suffragette" visas på Stockholms filmfestival, som pågår den 11-22 november.