Jag vill beskriva det svenska film- och tv-undret (vill typ ifrågasätta dess existens överhuvudtaget) som en idisslande ko. Ni vet - kon käkar, tuggar och tuggar, kräks i sin egen mun och tuggar lite till. Som att de satt film- och tv-skapandet på repeat, som jag själv gör när jag hittar en ny låt jag gillar på Spotify. Lyssnar på den om och om igen tills jag mår så illa att jag aldrig vill höra den igen.Det är bara kriminaldrama efter kriminaldrama, ibland nån bajsnödig komedi och sen ännu mer kriminaldrama där huvudkaraktären 9 gånger av 10 är en överarbetad kommissarie med relationsproblem.
Men ibland, typ vart femte år, dyker det upp ett guldkorn. Ett guldkorn som sticker ut från mängden av polisdraman och lättsmälta komedier. Och "Gåsmamman" är en guldklimp.
Bara titeln väckte mitt intresse och fick mig att vilja ge den en ärlig chans. Till skillnad från typ ännu en Johan Falk-film man egentligen bara vill sucka åt.
Skaparna själva beskriver "Gåsmamman" som "Breaking Bad" möter "Erin Brockovich" - hur fantastiskt låter inte det? Det gjorde mig såklart skeptisk och jag tänkte att de fått hybris. Jag menar, ”I Gåsmamman följer vi Sonja (Alexandra Rapaport) som mot sin vilja dras in i en kriminell värld för att rädda sin familj”, låter ju inte sådär jätteintressant. Jag ställde in mig på att behöva rata den efteråt, svensk tv är ju aldrig så bra liksom.
"Gåsmamman" utgår från ett holländskt tv-serieformat, ”Penoza”, som sänts i tre säsonger, och som också har gjorts i en amerikansk version, ”Red Window”.
Titeln fick mig att föreställa att Sonja (Alexandra Rapaport), skulle likt Walter White i "Breaking Bad" ge sig in i drugbusiness med en oskyldig agenda. Att hon senare blir känd som "Gåsmamman", likt Walter White blir känd som Heisenberg, för att hon odlar och distribuerar högklassigt weed man kan rulla en riktigt fet gås av (spoiler alert, men ironin i att de odlar weed på en gåsfarm i serien är bland det bästa jag nånsin sett).
Och jag hade inte så fel, även om Sonja bara är en vanlig kvinna som lever i en närförort i Stockholm och jobbar som revisor i familjeföretaget och det är hennes man som är ”the druglord” (det är givetvis via honom hon blir indragen i den kriminella världen).
"Gåsmamman" omringas av en amerikansk aura och påminner faktiskt om "Breaking Bad" i dess koncentration på familjelivet och att det finns en stor sorg kring det (Walter White hade ju cancer), men också lite om "Sopranos" i att de lever i lyx och flärd som en riktig mafioso-familj och att Sonja (och typ alla i hennes omgivning) vet vad hennes man sysslar med och är okej med det. Bara det är en uppfriskande varm vårvind efter ett helvetes vinterhalvår och inte alls så PK vi annars är vana att se i svensk tv. Det kändes till och med som att de propagerar för weed i första avsnittet, även fast de i en scen kallar brunt (hasch) för marijuana. Vad hände med researchen där, undrar jag.
Men förutom det lilla snedsteget har "Gåsmamman" allt. Ett manus i toppklass, verklighetstroget skådespeleri (förutom Sonjas man som pratar som att han spelar radioteater), absurd humor och starka scener (grät igenom hela andra avsnittet). Och Alexandra Rapaport kan nog vara en av Sveriges bästa skådespelare.
Jag är dock rädd för att den är för politiskt inkorrekt för svennebananer att hantera och att den i senare avsnitt kommer ta en annan vändning än den jag hoppas på (och förmodligen alla "Breaking Bad"-fans också). Det är härligt att se en romantiserad bild av gangsterlivet och inte polislivet för omväxlings skull. Och jag hoppas att vi slipper bli serverade en flottig moralkaka som ska lära oss en läxa och döma ut gangsterlivet och den kantstötta drömmen; inse att allt alltid straffar sig (det gör det inte).
Lägg "Gåsmamman" på minnet, den kommer finnas på C More från 26 november och sänds i Kanal 5 under våren 2016 och kan vara det bästa som hänt svensk tv på länge.
