Sluta klaga och njut av filmen

Det är på väg att bli sommar och alla actionfyllda blockbusters är på ingång. Du föreslår att du och dina kompisar ska gå och se den nya spionthrillern eller science-fiction filmen som precis gått upp på vita duken och när ni sitter där i salongen under de kommande dryga två timmarna känner du att “det här är ändå en ganska bra film” men såklart finns alltid din goda vän där som efter filmen vräker ur sig: "Aaaa, det var ju inte i klass med "Gudfadern" direkt."

Eller den ännu värre varianten: "När man har sett filmer som "Inception" och "Pulp Fiction" är det ganska svårt att se så här generiska filmer."

Både kritiker och publik har blivit alldeles för elitistiska och pessimistiska i sitt filmtittande, det är bra att kunna vara kritisk och nyanserad när man ser en film men kritiken ska riktas på rätt sätt och på rätt plats. Jag säger inte att "Inception" inte är en helt fantastisk film (även om det går att diskutera) eller att "Gudfadern" inte är ett exceptionellt mästerverk men hur relevanta är dessa titlar i diskussionen angående hur bra den senaste superhjältefilmen eller årets Oscarsvinnare är.

 

 

Tidigare såg jag en heder i att kunna lyfta fram en films sämsta sidor och kunna säga att det var en “dålig film” men ganska snabbt förstod jag att den hedern existerade på bekostnaden av njutningen med film. Mitt filmtittande blev mindre och mindre passionerat och jag märkte att varje film som hade någon som helst möjlighet till förbättring blev en dålig film i mina ögon. Jag började ställa mig frågan, varför kritiserar jag saker som är obetydliga för filmens helhet istället för att njuta av dess bästa sidor?

Man ska inte svälja allting helt villkorslöst, tvärtom det kan vara väldigt givande att analysera och gå in på djupet av en film MEN. En film måste kunna bli bedömd rättvist på sina egna meriter utan att konstant behöva jämföras med en annan film som den inte ens gör anspråk på. Bara för att "Gudfadern" är en bra film betyder inte det att en bra film är "Gudfadern" och om en film inte är exakt som "Gudfadern" är det inte en bra film.

Det känns inte rättvist att vissa verkar tycka att alla bra filmer ska vara likadana. Om man t.ex. gillar Tarantinos sätt att skriva dialog eller David Finchers visuella stil betyder inte det att en film som inte har just dessa kvaliteter är dålig för det, olika filmer kan ha helt olika styrkor och om en film t.ex. har ett slående foto men ett förhållandevis tillintetsägande manus betyder inte det att man kan döma ut den som “objektivt” dålig, det betyder bara att man personligen har en förkärlek för det visuella berättandet.

 

 

Filmtittandet blir så mycket mer givande och roligare om man har en mer öppen och mindre elitistisk syn på film. Innan du börjar dissekera en film måste du ställa dig själv de enkla Ja och Nej-frågorna:

- Var jag underhållen?
- Fick filmen mig att känna något?
- Var det värt min tid?

Ställ de här frågorna till dig själv efter varje gång du varit på bio och ha dem i åtanke innan du börjar kritisera en film för hårt, för om du inte rakryggad kan svara nej på samtliga frågor har du ingen rätt att döma ut en film som “dålig”. Film är konst och ska bli betraktad som konst oavsett hur “kommersiell” eller “ooriginell” den råkar vara och i konsten finns inga rätt eller fel, det finns känslor, budskap och upplevelser.

Erik Parszyk