MovieZines fredagspanel tycker till om filmvärldens snackisar. Den här veckan: Alexander Dunerfors, Jakob Åsell och Victoria Machmudov.
I veckan släpptes programmet till Göteborg Film Festival. Ni som ska dit, vad ser ni mest fram emot?
Alexander: Det är ett fantastiskt program som Göteborg fått till i år. Jag har sett flera av de stora titlarna och hoppas överraskas av mindre kända filmer. Jag vill inte missa Andreas Öhmans "Remake" eller Tom Hardys enmansshow "Locke". Och så finns ju en del förväntningar på invigningsfilmen som jag varit statist i.
Jakob: Att få sparka igång filmåret genom att se om det ligger någon sanning i hajpen kring filmer som Spike Jonzes "Her" och Coen-brödernas "Inside Llewyn Davis". Att få inspireras av de nya svenska kortfilmer som tävlar om Startsladden. Att få njuta av en av vår tids mest karismatiska skådespelare, Matthew McConaughey i "Dallas Buyers Club". Och att få studera vår chefredaktör i sin hemmiljö, kanske plockar han fram en riktigt bred borttränad göteborgska, vem vet.
Victoria: Tarik Salehs nya "Tommy" med Lykke Li, Moa Gammel och Ola Rapace i rollerna är jag extremt nyfiken på. Andra måsten för mig under festivalen är "Dallas Buyers Club" och Polanskis "Venus in Fur".
"Hundraåringen" är nu den mest sedda svenska biofilmen sedan Millennium-trilogin. Vad är receptet för att få ut Svensson till biografen egentligen?
Alexander: Svenskarna är lika förutsägbara som all annan biopublik. De som går på bio en gång om året satsar på säkra kort som folkkära skådisar och kända bokfilmatiseringar. Filmproducenterna får mycket gratis på det viset, så det gäller att de inte gör det enkelt för sig utan också får till till en riktigt bra film. Nöjd publik sprider positivt buzz, det vinner alla på.
Jakob: Genom att göra film på en bok som alla har läst, uppenbarligen. Nej, så enkelt är det inte alltid, men det underlättar och går hem hos finansiärerna. Det är ett relativt tryggt och ekonomiskt gångbart koncept, men nog är det lite tråkigt. Jag hoppas att 2014 blir de nya berättelsernas filmår, att vi kan få bli överraskade av de historier som finns bortom adaptioner, biopics och remakes. Att dessa ges plats, tar plats, marknadsförs och ses av många!
Victoria: Folkkära berättelser! Om man tittar på vilka filmer som gick hem hos svenska folket under 2013 så var det "Monica Z" och "Känn ingen Sorg". Vi gillar inte stora risktagningar utan koncept som vi känner igen och som garanterar oss en trevlig stund i biofåtöljen.
Idag är det biopremiär för "The Wolf of Wall Street". Scorsese har fått en del kritik i USA för att filmen glorifierar Jordan Belfort, som ägnade sig åt knark och bedrägerier. Vad har filmskapare för ansvar?
Alexander: Martin Scorsese har alltid varit som bäst när han står på den mörka sidan. När han lyfter på kulisserna och låter oss följa med in i den kriminella världen, och spendera några timmar med riktigt otrevliga typer. Jag tror inte någon kände sig direkt sugen på att bli gangster efter filmer som "Maffiabröder" eller "The Departed"... så hela snacket om att han inte tänker på offren i den här verkliga historien är ovidkommande. "The Wolf of Wall Street" är, bortom den lyxiga och festliga ytan, ett väldigt osmickrande porträtt av en tragisk person.
Jakob: Har svårt att uttala mig om just "The Wolf of Wall Street" som jag inte hunnit se än. Men jag föreställer mig att historien, knark och kriminalitet till trots, ändå säkert har någon sorts moral då verklighetens Jordan Belfort till slut hamnade i fängelse och fick böta över hundra miljoner dollar. På så vis är det en saga med ett mer rättvist slut än den om samtidens giriga Wall Street-skurkar som plockat hem miljonbonusar istället för att hamna bakom galler efter finanskraschen. Men givetvis har filmskapare ett ansvar för de ideal deras filmer stödjer, dess representation av verkligheten och människor. Samtidigt kritiseras filmer ofta utan att man ser till dess kontext, en film är inte nödvändigtvis dålig för att den handlar om dåliga människor, kanske är den starkaste historien om moraliskt bankrutta människor en film som sätter oss i deras skor. I mina ögon är de starkaste filmerna de som speglar samhället och de som ger oss en inblick in världar vi kanske bara får tillgång till genom bioduken. Om sen våld, knark, syndigt leverne, okristligt sex eller bedrägerier är en del av den historien - so be it.
Victoria: Jag tror på filmens kraft att förändra och anser därför att regissörer, manusförfattare och andra kreativa krafter inblandade i produktioner har ett stort ansvar att reflektera kritiskt över hur de förhåller sig till strukturer när det kommer till etnicitet, kön och sexualitet. I fallet "The Wolf of Wall Street" verkar Scorsese ha försökt avsäga sig detta ansvar. Det finns sätt att berätta historier om misogyna svin utan att göra det med en bedrövlig sexism.
Vad ska man se i helgen?
Alexander: "The Wolf of Wall Street" är väl värd en titt. Laddar upp gör du bäst med en gammal Scorsese-goding som "Maffiabröder", eller varför inte se om Michael Douglas i "Wall Street"?
Jakob: Jag tycker man ska pallra sig ner till sin lokala biograf och fånga en visning av "Last Stop Fruitvale Station" som har premiär idag. Filmen vann både jury- och publikpriset på Sundance filmfestivalen förra året och berättar den starka historien om det uppmärksammade mordet på Oscar Grant i Oakland under nyårsnatten 2009. En både viktig och oerhört känsloladdad debutfilm från 27-årige regidebutanten Ryan Coogler som bör ses!
Victoria: Den här tiden på året när kylan är som mest påtaglig tycker jag man bör kura ner sig under en filt och satsa på ett säkert kort: "Breakfast at Tiffany's".
