Först kom instruktioner via mejl; ett klockslag, en plats. Långt ute i ett industriområde på Hisingen i Göteborg står den. Den svarta låda på några kvadratmeter med filmfestivalens logga på väggarna. Jag kliver in och blir tilldelad hörlurar. När den blivit fylld av personer med lika förvirrade ansiktsuttryck som mig börjar en röst försiktigt ge instruktioner, vi ska lämna den uppbyggda svarta lådan ut på en promenad i kyla, blåst och slask.
Bilar åker förbi, industrilokaler passeras och rösten påpekar hur människorna som går förbi är mitt uppe i sin vardagsrutin. Att allting bara är en kuliss i en värld där det bara är jag och rösten i hörlurarna, ackompanjerade av göteborgsvädret, som spelar någon roll. Jag får veta att personerna med de förvirrade ansiktsuttrycken som går framför mig och bakom mig i ledet är mina medpassagerare på dagens resa och även om jag vet att de hör samma ord som mig, har jag aldrig känt mig så isolerad.
Vi rundar ett hörn när rösten meddelar oss om att vi nått vår destination. Den ber oss hänga av oss våra jackor, leder oss in i en hiss, igenom tunga metalldörrar in i en stor ljus lagerlokal med betongväggar där svartklädda personer står kring de 8 sarkofagerna som byggs speciellt för detta tillfället. Känslan av att gått in en mardröm är slående. Och bara vetskapen att jag frivilligt utan att byta några ord med personerna kring mig, alldeles strax ska kliva in en av en sarkofagerna och bli instängd i några timmar bara för att en röst i ett par hörlurar bett mig, får mig att ifrågasätta mitt eget förnuft.
Bilar åker förbi, industrilokaler passeras och rösten påpekar hur människorna som går förbi är mitt uppe i sin vardagsrutin. Att allting bara är en kuliss i en värld där det bara är jag och rösten i hörlurarna, ackompanjerade av göteborgsvädret, som spelar någon roll. Jag får veta att personerna med de förvirrade ansiktsuttrycken som går framför mig och bakom mig i ledet är mina medpassagerare på dagens resa och även om jag vet att de hör samma ord som mig, har jag aldrig känt mig så isolerad.
Vi rundar ett hörn när rösten meddelar oss om att vi nått vår destination. Den ber oss hänga av oss våra jackor, leder oss in i en hiss, igenom tunga metalldörrar in i en stor ljus lagerlokal med betongväggar där svartklädda personer står kring de 8 sarkofagerna som byggs speciellt för detta tillfället. Känslan av att gått in en mardröm är slående. Och bara vetskapen att jag frivilligt utan att byta några ord med personerna kring mig, alldeles strax ska kliva in en av en sarkofagerna och bli instängd i några timmar bara för att en röst i ett par hörlurar bett mig, får mig att ifrågasätta mitt eget förnuft.
Som tur är har Göteborgs filmfestival tänkt på allt. De svartklädda personerna leder oss en och en fram till våra sarkofager, tar våra hörlurar, ber oss ta av oss skorna och dubbelkollar så att allt känns okej, innan locket sänks. Plötsligt är det kolsvart, det tar några sekunder innan ett rött sken uppenbarar sig. Utifrån hörs rösten som ber mig trycka på ljuset. Det röda skenet slocknar och rösten utanför låter mig veta att det är panikknappen jag kan trycka på när som helst för att bli utsläppt därefter hörs fotsteg eka längre och längre bort. Nu är det bara jag och mina tankar kvar, gömda från omvärlden i en sarkofag. Mitt hem för de kommande två timmarna.
Jag justerar kudden, drar upp knäna så de nästan nuddar sarkofagens tak och stoppar händerna under huvudet. Första minuterna känns det hellugnt, till och med bekvämt. Och när filmens första scen lyser upp mörkret, kommer insikten att det inte är helt olikt att titta på Netflix på surfplattan i sängen mitt i natten.
Medan storyn fortskrider på skärmen börjar den känslan sakta att förändras. Den som inte går att beskriva, den som var hela poängen med upplevelsen. Den som tar en bort från det hellugna och bekväma och försätter en i samma position som huvudkaraktärerna. Den som påminner en om att man är fast i 1 timme och 45 minuter till och jag märker att jag spenderar tankar på allt annat än filmen.
Jag justerar kudden, drar upp knäna så de nästan nuddar sarkofagens tak och stoppar händerna under huvudet. Första minuterna känns det hellugnt, till och med bekvämt. Och när filmens första scen lyser upp mörkret, kommer insikten att det inte är helt olikt att titta på Netflix på surfplattan i sängen mitt i natten.
Medan storyn fortskrider på skärmen börjar den känslan sakta att förändras. Den som inte går att beskriva, den som var hela poängen med upplevelsen. Den som tar en bort från det hellugna och bekväma och försätter en i samma position som huvudkaraktärerna. Den som påminner en om att man är fast i 1 timme och 45 minuter till och jag märker att jag spenderar tankar på allt annat än filmen.
Börjar justera volymen upp och ner, peta på lufthålen i sarkofagens botten och följa kistans kanter med fingrarna spenderades vad som känns som minuter med att betrakta hur den svarta färgen man använt för att måla kistan med har runnit ner längst väggarna. Till slut känns det inte alls som att titta på Netflix i sängen, där man kan röra sig fritt och jag finner mig själv längtandes tillbaka kylan, blåsten och slasket.
Något som skulle kunna ses som kontraproduktivt, men som i detta fall är helt genialt. Storyn i "Aniara" handlar om en väldigt klaustrofobisk situation och går igenom de tankar och känslor som uppstår i en sådan unik upplevelse. Även om min när jag ligger där i sarkofagen, inte kan genomföras med deras, uppstår en förbindelse mellan mig och huvudkaraktärerna och när jag inser att deras problem är att de aldrig kommer släppas ut medan jag är ute i frihet om 1 timme märker jag hur jag plötsligt ser på filmen med fördjupat fokus.
När eftertexterna rullat klart och locket lyfts, byts mörker ut mot ljuset från utsidan önskade jag att tiden inte hade gått så fort. Och även om jag inte längtar tillbaka till sarkofagen, kan jag inte låta bli att längta till framtida biograf-upplevelser som går emot det traditionella. Och en liten fågel viskade i mitt öra, att detta är något Göteborgs Filmfestival både vill och kommer göra mer av framöver. Jag ser redan fram emot det med skräckblandad förtjusning.
Något som skulle kunna ses som kontraproduktivt, men som i detta fall är helt genialt. Storyn i "Aniara" handlar om en väldigt klaustrofobisk situation och går igenom de tankar och känslor som uppstår i en sådan unik upplevelse. Även om min när jag ligger där i sarkofagen, inte kan genomföras med deras, uppstår en förbindelse mellan mig och huvudkaraktärerna och när jag inser att deras problem är att de aldrig kommer släppas ut medan jag är ute i frihet om 1 timme märker jag hur jag plötsligt ser på filmen med fördjupat fokus.
När eftertexterna rullat klart och locket lyfts, byts mörker ut mot ljuset från utsidan önskade jag att tiden inte hade gått så fort. Och även om jag inte längtar tillbaka till sarkofagen, kan jag inte låta bli att längta till framtida biograf-upplevelser som går emot det traditionella. Och en liten fågel viskade i mitt öra, att detta är något Göteborgs Filmfestival både vill och kommer göra mer av framöver. Jag ser redan fram emot det med skräckblandad förtjusning.
