Guldbaggevinnarna av Bästa film genom tiderna – Det frisläppta 60-talet

 

Guldbaggen. Sveriges svar på Oscarsgalan och det kreddigaste priset en filmarbetare kan vinna inom landets gränser. Men vilka filmer är det egentligen som vunnit det stora priset Bästa film genom åren? Det här är del 1 i en följetong som kommer analysera vinnarna genom varje årtionde.

Under det otroligt mysiga namnet Filmbalen gick Sveriges första filmgala av stapeln den 25 december 1964 i den kungliga hufvudstaden. Sedan dess har festligheten rullat på och bara blivit större och större med åren. Även om dessa tidiga år tyvärr inte blev förevigade på tv var det en otrolig ynnest att emotta den gyllene statyetten. Först ut att bli tilldelad priset för Bästa film, eller Högsta kvalitetspoäng som priset då hette, blev en minst sagt passande film.

 

 

 

Visst är det inte mer än rätt att Sveriges i särklass mest kända filmprofil blev den som vann priset allra först? Gilla det eller ej men Ingmar Bergman ÄR svensk film, på gott och ont. Nog har det blivit lite så att allt efterkommande har en orimligt hög ribba att toppa.

 

”Tystnaden” är en essentiell film. Inte bara för Guldbaggen, utan även för filmhistorien och dessutom världshistorien. Hela årtiondet gick igenom en sorts revolt mot den dåvarande samhällsstrukturen, hippies och alternativkultur var decenniets stjärnor. Bergmans film var även en del av detta. ”Tystnaden” hjälpte att tänja på vad som var okej och inte att visa med sexuell natur på den vita duken. Sexvallen var bruten, minst sagt kontroversiellt. På en resa genom ett främmande land tvingas två systrar (Ingrid Thulin och Gunnel Lindblom) göra ett oplanerat stopp och tar in på hotell. Den ena är mycket mer öppen för köttets lustar och äventyr i den nya staden än den andra, något som leder till frustration och osämja mellan de två. Det som följer blir en psykologiskt utmanande film med fantastiskt magiskt foto. Suggestiv, spirituell och väldigt välspelad. Hela filmen osar atmosfär.

 

 

 

”Fanny och Alexander”, ”Käre John” och Guldbaggevinnaren för bästa film år 1965 ”Bröllopsbesvär”. Ja, Christina Schollin och Jarl Kulle medverkade i flera filmer tillsammans. När de spelade par gick det minst sagt hett till. Efter flera kryddiga scener ihop i dundersuccén ”Änglar finns dom” ryktades det till och med om kärleksaffär även efter att filmkamerans rulle slutat snurra. Med andra ord hade de två något speciellt när de spelade ihop, kemin var påtaglig. Något som även syns i ”Bröllopsbesvär”, filmen där den välbärgade slaktaren Hilmer stöter på just besvär när han ska gifta sig med den mycket yngre Hildur. Precis som filmen vann Kulle en bagge för sin prestation, han spelar som vanligt på det underbart stora sättet han ofta gjorde, få orerar lika väl.

Filmen regisserad av Åke Falck lever mycket på sitt skådespel, tur då att två riktiga svenska All Stars placerats i huvudrollerna. Kanske är ”Bröllopsbesvär” mest relevant idag just eftersom den fortsatte stärka Schollin som en av svenska filmdukens mest livfulla talanger. Efter framträdanden i Olle Hellboms bortglömda skatt till film ”Raggare!”, den förenämnda ”Änglar finns dom” och denna Guldbaggevinnare blev hennes status bestämd. Idag är hon kanske mest känd som matriarken i familjen Wahlgren.

 

 

 

Komedier är ingenting som ofta får ta plats på scenen på filmgalor. Redan tidigt i Guldbaggens historia sågs dock ett uppskattat motbevis till detta. Hösten 1966 vann nämligen ”Heja Roland!” signerad Bo Widerberg det stora priset. Filmen om den unge och penninglöse Roland (Thommy Berggren) skildrar en skribent som tvingas ta jobb på reklambyrå för att få vardagen att gå runt. Med en satirisk skärpa skildrar ”Heja Roland!” det svenska 60-talets vardag, ofta genom olika torrt skojiga scenarion snarare än det hetsigt stolliga. Jämförelserna med samtidens franska film gjordes när filmen hade premiär, det är en inspiration som lyser igenom tydligt även idag när filmen ses om med moderna ögon.

Widerberg har en odödlig plats i den svenska filmhistorien. Han skulle kunna ses som en av anledningarna till Nordic Noirs framtida popularitet, mer om det i artikeln om Guldbaggens 70-tal.

 

 

 

Som en av Bergmans allra mest omskrivna och omtyckta filmer är det inte förvånande att ”Persona” vann det största priset Guldbaggen kan erbjuda. Bibi Andersson och Liv Ullmann medverkar i filmen om en sjuksköterska och skådespelerska vars öden blandas samman, bokstavligen. I bildberättande är ”Persona” intensiv, klippen är många och meningen bakom dem ofta lämnad till egen tolkning.

 

Att ”Persona” är av relevans än idag råder det inga tvivel om. Generellt är den en av dämonregissörens allra högst ansedda, dessutom en favorit hos cineaster världen över. Till exempel har nutida regi-giganter som Oliver Assayas, Woody Allen och Ang Lee alla utryckt respekt och kärlek till filmen från 1966.

Med ett litet persongalleri tillåts tittaren verkligen djupdyka in i psyket hos dessa två kvinnor som förblandas med varandra. Detta förhöjs med användandet av mycket närbilder. Känslomässigt är det intensivt men samtidigt fruktansvärt poetiskt, plågsamt och vackert. Bergman har dock tydligt styrt skeppet med en stadig hand, även när bildernas mening lämnas i det öppna känns det kontrollerat.

 

 

 

Vi är bra på att göra barnfilm i Sverige. Från ”Barnen från Frostmofjället”, de flesta Astrid Lindgren-filmatiseringarna till 90-talets fantastiska ”Sunes sommar” och ”Tsatsiki, morsan & polisen”, mycket är väldigt bra om inte fantastiskt. Inte annorlunda var det under 60-talet när en av kategorins mest minnesvärda tillägg strålades upp på den vita duken, ”Hugo och Josefin”. Det är en klassisk berättelse om svensk sommar och barn som finner vänskap hos varandra under sommarens solstrålande dagar. Fotot är ren sommarporr och visar upp den där sagolika svenska sommaren de flesta ser framför sig, gröna böljande ängar, blå lugnande himmel och värmande sol. Vackert fångat! Extra plus i kanten för att filmen inte är rädd att visa det ibland melankoliska med barndomen, det är inte bara idyll för varken Hugo eller Josefin.

Kjell Grede står bakom regin. Han gick bort 2017 och är idag något bortglömd. Under senare år blev han rektor för Dramatiska Institutet, på så vis hjälpte han att främja det moderna filmsverige. Under åren som skolledare hade han elever som Josef Fares och Lukas Moodysson, blivande tungviktare i svensk film.

 

 

 

Årtiondets sista vinst gick till ”Den vita sporten”, en dokumentär i reportageform om Båstadskravallerna 1968. Filmens namn åkallar smeknamnet till Båstads absoluta favoritsport, tennis. Sverige mötte Rhodesia (nuvarande Zimbabwe) i Davis Cup och kravaller uppstod på grund av protester mot apartheid, det hela slutade i en våldsam affär mellan demonstranter och polis. I intervjuer med parter från båda sidor av kravallerna ges en mångfacetterad inblick till vad och hur detta hände. Det är minst sagt intressant att båda sidor tillåts ge sin version av historien, också nödvändigt. Filmen blir bättre av det, dokumentärt berättande gjort helt rätt.

”Den vita sporten” är skapad av kollektivet Grupp 13. En grupp fylld av människors vars relevans bara fortsatte att växa genom åren. Bland dem Bo Widerberg (igen), Kalle Boman (producent som vann Hedersguldbaggen 2014) och Roy Andersson. Den sista håller än idag svensk film på världskartan, senast 2019 fick hans film ”Om det oändliga” lovord världen runt.

 

 

Vilken är din favorit av 60-talets vinnare? Älskar du Bergman, finner du dokumentärer som fångar det svenska dåtidssamhället fascinerande eller är du svag för idyllisk barnfilm? Just nu pågår den stora omröstningen om "Bästa filmernas bästa film", så gör din röst hörd!