Här ligger utmaningen för svenska filmskapare

”Jag uppskattar också filmer som berättar historier som tilltalar den breda publiken. Jag gillar tanken på bio som ett spektakel.” Så avslutar bioaktuella regissören Denis Villeneuve en intervju med filmmagasinet Deadline. 

Regissörens senaste film, det balanserade scifi-dramat ”Arrival” lyckades ta sig an vad som verkar vara den tuffaste utmaningen inom filmvärlden, särskilt i Sverige. Att tillfredsställa publiken, kritiker och samtidigt ge en ekonomisk vinning.

Det känns som att diskussionen kring vilka filmer som ska produceras alltid har varit aktiv med en viss underton av pessimism. Ska vi satsa på att producera filmer som endast ger en ekonomisk vinning? Eller är det bättre att bibehålla filmmediets konstnärliga kärna, och satsa på filmer som ger regissörer möjligheten att uttrycka en extremt personlig berättelse, men som tyvärr gör det omöjligt för en stor publik att relatera?

Majoriteten av filmerna som distribueras på biografer kan i de flesta fallen placeras i två fack, fack som innehåller extrema filmer och som saknar balans. Vi pratar antingen om extremt kommersiella filmer eller extremt konstnärliga och personliga. Dem vanliga påståenden är att Hollywood står för kommersiella substanslösa genrefilmer medan Europa, på grund av annorlunda kulturella syner på konst, gör konstnärliga och personliga filmer.

Tar man en närmare titt på filmerna som nominerades i Guldbaggegalan 2017 kan man tydligt se att majoriteten av filmerna är personliga berättelser, och som tyvärr inte lyckats dra till sig en stor publik. Självklart avgörs inte den ekonomiska vinningen endast genom filmens innehåll, utan också genom marknadsföring och andra strategiska aspekter.      

Definitionen av en bra film är svår att presentera, men tidlösa klassiker som exempelvis ”Vertigo” (1958), ”The Shining” (1980), ”Titanic” (1997) och ”The Host” (2006) har flera gemensamma egenskaper. En bra film innehåller flera typer av lager, konstnärliga och kommersiella, och uttrycks oftast inom ramarna av genrefilm. I slutändan är en spännande och underhållande film en film som alla vill se. 

Denna filmtyp är självklart svår att producera, men att välkomna kommersiella filmegenskaper, som exempelvis genre, som begränsning för att kunna uttrycka en koncentrerad filmberättelse, är en mall som fler filmskapare bör sträva efter. Vi har en grupp ledande filmskapare idag, som exempelvis Alfonso Cuarón, Bong Joon-Ho och Denis Villeneuve, som strävar efter balanserade och kompakta filmer som inte exkluderar olika målgrupper.

Under slutet av 1990-talet och början 2000-talet lyckades en grupp sydkoreanska visionära filmregissörer (Park Chan Wook, Kim Jee-Woon och Bong Joon-Ho) att uttrycka konstnärliga och personliga idéer inom genreramar. Detta modiga och spännande tillvägagångssätt skapade klassiker som ”Oldboy” (2003) och ”Memories Of Murder” (2003). De sydkoreanska filmerna blev framgångsrika hos kritiker och sågs av en stor nationell publik.

Mina förhoppningar är att den svenska filmindustrin ska börja dra till sig filmskapare som inte vänder ryggen mot publiken. Samtidigt ska den stora publikens närvaro inte betyda att filmen ifråga ska ”dummas ner”. Det är här utmaningen för filmskapare ligger, att göra balanserade filmer som tilltalar och representerar många grupper. Denna mall kan ge upphov för vackra filmiska upplevelser, som exempelvis Villeneuves ”Arrival". En film med ett konstnärligt värde, en film som hyllas, reflekterar vårt samhälle, men som samtidigt lyckas sälja biobiljetter.