Humorserien "Enkelstöten" är tillbaka med mindre skruvade upptåg

Felix Herngren är kungen av svensk tv-dramakomik, och 2017 var kröningens år. Då följde långfilmen ”Solsidan” upp succéserien med samma namn, och nästan lika omtyckta ”Bonusfamiljen” hade premiär på SVT.

 

Som om inte det vore nog fick hans produktionsbolag FLX in ännu en fullträff genom att låta två av landets bästa komedienner spela bankrånare i ”Enkelstöten”. Den sexdelade TV 4-serien omfamnades av såväl kritiker som publik. Fler än en miljon såg finalavsnittet. Nu har Herngren, tillsammans med Emma Bucht, regisserat Sissela Kyle och Lotta Tejle för en ny säsong av kriminella äventyr.

”Enkelstöten” är en remake av en komediklassiker från 80-talet, serien ”Dubbelstötarna”, som i sin tur är baserad på Tomas Arvidssons böcker. Genidraget i uppdateringen är att de två manliga huvudkaraktärerna (sist spelade av Björn Gustafsson och Frej Lindqvist som dök upp i två mindre roller i första säsongen av ”Enkelstöten”) har bytts ut mot två kvinnor. Mer bestämt två medelklasskvinnor i en mindre, svensk stad. Kvinnor av den typ som ofta förbisetts i samhället, inte minst i tv-tablån, och som inte alls framstår som arketypen för en bankrånare.

 

 

”Enkelstöten” ringade in en målgrupp, de (kvinnor) som är 60 år gamla och uppåt, som inte direkt är bortskämda med svenskt drama där de själva står i fokus, men serien är underhållande för alla åldrar.

Grundstoryn i sig var så kul att den bara krävde ett ganska slätstruket manus för att flyga. Dessutom gjorde Kyle och Tejle ett ypperligt jobb med att leverera den halvroliga dialogen med en naturligt humoristiskt manér. Trots flera underhållande biroller (i säsong två får vi se inhopp från bland andra Johan Glans, Anders Jansson och Shima Niavarani) är det samspelet mellan dem som roar mest. Så även i de nya avsnitten, vars manus tyvärr är mindre kvickt och smart än sist.

Det jag gillar bäst med hela serien är att få höra Kyles och Tejles karaktärer prata och resonera fram och tillbaka som om de talade om ett vardagligt ämne när de i själva verket planerar grova brott. I sina bästa stunder påminner det om jargongen i ”Mia och Klara”, om Mia Skäringers och Klara Zimmergrens analyserande och ältande. Hur bisarra idéer de än spånar fram gör de det i en alldaglig och avslappnad ton.

 

 

Handlingen i ”Enkelstöten” är skruvad, men bjuder samtidigt på igenkänning. Huvudkaraktärerna, Tejles Jenny Bengtsson och Kyles Cecilia Stensson, levde vid seriens inledning två ganska ordinära liv i Kalmar. Idén, att råna en bank, landade av en slump i deras knän, vid precis rätt tillfälle för att ha en chans att realiseras. Nyskilda Jennys lärarlön räckte inte till för att hon skulle kunna köpa en lägenhet inne i stan. Läkaren Cecilia kunde inte köpa ett semesterhus i Frankrike efter att hon hade sjabblat bort sina och makens pengar i osmarta aktieaffärer.

Nu har Jenny och Cecilia förverkligat sina ganska blygsamma livsdrömmar, men är ändå inte helt nöjda. Pengarna från första säsongens rånkupp har börjat att sina och tanterna är sugna på mer snabba cash. Denna gången själ de ett konstverk som de ska försöka häla. Ett brott som inte känns lika oväntat som förra säsongens. Både Jenny och Cecilia går ju att stämpla som kulturtanter, och därför känns det mindre överraskande att se dem begå fuffensaffärer inom konstvärlden än att råna en bank iklädda lösskägg.

Som sist motiverar de sina handlingar med inte helt övertygande feministiska argument. Nu säger de sig vilja betala för Jennys dotters utlandsstudier. Hon har nämligen gått miste om ett stipendium som utdelas av en lokal gubborden i vilken både Cecilias man och Jennys exman ingår.

 

Drivkraften uttalas, men egentligen är den inte relevant. ”Enkelstöten” är inte, varken nu eller tidigare, humor som ska bottna i mörkt drama. Tonen är lättsam och skoj, och det funkar. Kanske hade storyn tjänat på lite mer allvar, men inte nödvändigtvis.

Visst, bitterheten i Jennys skilsmässa stod sist för en sorts humor som jag saknar lite i de tre första av den andra säsongens sex avsnitt som jag har fått ta del av. (Ralph Carlsson som sist med briljans spelade hennes make – som med roande patetik pendlade mellan förtvivlan, stolthet och agg – har tyvärr en mindre framträdande roll den här säsongen.) Men snarare än svärta saknar jag mer av den löjliga humorn från den första säsongen, de dråpliga situationerna och lustiga utklädnaderna.

 

 

Jag saknar också spänningen från den första säsongen. Då var man hela tiden beredd på att de kunde åka dit. I de nya avsnittet tycks de inte vara lika nära att när som helst sumpa det. Efter att Jenny och Cecilia sist, mot alla odds, rodde hem sin miljonstöt har man denna gång en större tilltro till deras kriminella förmågor. Det gör att serien förlorar lite puls och nerv.

Säsong två av ”Enkelstöten” är helt enkelt inte lika bra som sin föregångare, men har likväl kvar sin charm. (Mer av den varan hade man åstadkommit med fler lokala accenter. Kalmaritiskan kan mycket väl vara just Sveriges charmigaste dialekt.)

Med sina nya galna tilltag kommer Jenny och Cecilia säkert att locka minst lika många tittare som sist. Besjälade av Tejle och Kyle är de nämligen fortsatt två av de mest unika, oväntade och underhållande bovarna på tv.