Hur dålig är den egentligen? "The Phantom Menace" fyller 20 år

Den fjärde filmen men det första avsnittet i berättelsen om familjen Skywalker hade svensk premiär 19 augusti 1999 och har nu hunnit fylla 20 år.

 

Filmen drog in massor med pengar och fick mestadels hyfsade recensioner när den landade precis innan millennieskiftet, men sen dess har den mest setts som ett upprörande skämt. Som praktexemplet på hur George Lucas är ute efter att förstöra vår kollektiva barndom.

 

Jag var rädd för detta mytomspunna monster av kommersialism och specialeffekter. Rädd för att min barndom plötsligt skulle ryckas ifrån mig. Rädd för kommentarsfältet. Och rädsla leder som bekant till ilska, ilskan leder till hat. Och hat leder till lidande - mitt eget i detta fall, men snart också ert. Men är det hatet rättfärdigat? 

 

Hur illa kan det vara? tänkte jag, och satte på filmen för första gången på flera år. 

 

 

 

Syftet med “Star Wars: The Phantom Menace” är att visa publiken hur Darth Vader - en av filmhistoriens coolaste antagonister - blev Darth Vader. Han föddes ju knappast med den där blankpolerade hjälmen på. Jag tror att vi just nu är kulturellt trötta på profetior om utvalda, men det är inte en fruktansvärd idé (jämfört med en Han Solo-prequel verkar det rent av genialt!). Darth Vader är dessutom en utvald som gör precis det motsatta till vad han var utvald att göra. 

 

Han är dessutom fortfarande mystisk, vi bara några brottstycken: Han slogs i the clone wars (vad var det?), han var god men blev ond (alltid spännande, vad hände där?) är mer maskin än människa (hur gick det till?), och han är en frånvarande pappa. Det finns mycket att bygga på här, och många luckor att fylla i. Så låt oss krossa mystiken, och göra en film som inte har några möjligheter att leva upp till förväntningar!

 

 

Ni minns säkert hur den ikoniska rullande texten i “Star Wars: A New Hope” berättade för oss att det är inbördeskrig i en galax långt, långt bort. Att det fanns rebellskepp, ett ondskefullt imperium, hemliga planer till något som heter Dödsstjärnan, en prinsessa som försöker fly från imperiets hejdukar. Sjukt spännande!

 

I “Star Wars: The Phantom Menace” är de inledande orden “Turmoil has engulfed the Galactic Republic. The taxation of trade routes to outlying star systems is in dispute.” Det är inte direkt en handling på nivån “rädda galaxen” här. Vi är sekunder in och jag har redan en dååålig känsla.

En Jedi och hans lärling ska vara ambassadörer, men allt går åt pipsvängen. De räddar (olyckligtvis) livet på Jar-Jar Binks, så han är en del av filmen nu. De fritar Naboos drottning och nödlandar på Tattooine. Hittar R2 och C3PO, samt möter en rätt irriterande pojke. En massa stel dialog. Jedin slår vad med slavägaren om pojken utan att informera vare sig honom eller hans mamma Pernilla August. Det är ett podrace som tar uppskattningsvis 800 år. Saker exploderar. Pernilla August verkar rätt chill med att lämna över sin 8-åring till en främmande man. Darth Maul gör en liten attack (som en trailer inför slutslaget), men de tar sig till Coruscant. Anakin är för gammal för att bli Jedi, men kanske inte ändå? Padme hänger i senaten, där de väljer att rösta fram en mer auktoritär ledare. Hennes kostymdesigner går allt djupare in i en syratripp.

 

Tillbaka till Naboo där datagjorda droider möter datagjorda monster på slagfältet och det hela är djupt oengagerande. Men sen dyker Darth Maul upp med sitt dubbelsidiga lightsaber och det är awesome. Parallellt med århundradets lightsaberfigh, har Anakin råkat åka iväg till ett invaderande rymdskepp, och ett barns lek tar plötsligt över: "och sen flög jag och ba pew pew pew och så träffade jag allt och alla sköt på mig men jag bara snurrade runt och sen ba BOOOOOM exploderade allt och alla beundrade mig och jag sa 'Now this is podracing'!"

 

Obi-Wan hugger Darth Maul i tu, Qui-Gon håller ett Boromir-tal innan han dör, Padme skriver på ett nytt handelsavtal för det är visst vad vi slogs om, CGI-Yoda är creepy, Anakin får träna till att bli en Jedi... Och så är det äntligen över.

 

 

 

Ewan McGregor är tveklöst det bästa med prequel-filmerna. Inte bara är han en karismatisk skådespelare som kan höja sig över den konstiga dialogen och faktiskt behåller lite charm, men jag köper till hundra procent att han är en ung Alec Guinness (som spelade Obi-Wan i originalfilmerna). Efter år av rykten verkar det som att det kanske blir en tv-serie om Obi-Wan (med McGregor i huvudrollen) och jag kunde inte vara mer taggad.

Ian McDiarmid är som Palpatine är fantastisk. Han mest intrigerar i bakgrunden i denna, men det läggs ändå en grund för kommande filmer.

Få saker som en tyckte var coolt när man var 12 fortsätter att vara coolt i vuxen ålder, men Darth Maul alltså! Har inte förlorat en gnutta av sin coolhet sen 1999! Hans design är fantastisk. Ray Park som spelar Darth Maul är även den som koreograferar fighterna. Det är lite deppigt att han dör så fort men för de nyfikna dyker han upp i den animerade tv-serierna “Star Wars: Clone Wars” och “Star Wars: Rebels”. Han har en awkward cameo i “Solo: A Star Wars Story” också men det känns som att vi enats om att förtränga att det sistnämnda existerade, eller hur?

Hmm… det börjar redan bli svårt att komma på komplimanger här. Jag är alltid glad att se R2 och C-3PO. John Williams på soundtracket är alltid bra.

 

Och det var det, låt gnällandet börja!

 

 

Halvvägs genom filmen börjar det långdragna podracet. I “A New Hope” har vi vid det här laget etablerat att Luke behöver rädda en prinsessa, han har hittat en mentor, en pilot och några sidekicks samt tagit sig ombord Dödsstjärnan.  I “The Phantom Menace” befinner vi oss i en avkrok på väg någonstans. Motsvarigheten hade varit om Luke i “A New Hope” fortfarande befann sig på baren på jakt efter Han. 

Min starkaste känsla under denna film är “jag är uttråkad” - det är oklart om det på sikt precis som rädsla leder till lidande, men det kändes verkligen så.

 

 

Det känns orättvist att hålla tidens gång emot en film. Specialeffekter tenderar att åldras fort, eftersom utvecklingen går snabbt. “The Phantom Menace” hade de absolut bästa effekterna för sin tid, de tokhyllades av både fans och kritiker när filmen släpptes, och några grejer håller fortfarande: droiderna, planeterna sedda från rymden, en del bakgrunder från Naboo och Coruscant.

Jag tror att vi kan enas av att det bästa användandet av specialeffekter är när det kombineras med praktiska effekter. Om du har några verkliga element flyter det oftast bättre ihop med det datorgjorda som händer i bakgrunden. Här förlitar de sig ofta så mycket på CGI att allting känns platt, plastigt och overkligt. Det är svårt att se något annat än skådespelare som hänger framför green screens. Det finns även fler fantasidjur än i “Fantastic Beasts,” och de tillför nästan ingenting (ungefär som i “Fantastic Beasts”.) Dessutom är CGI-Yoda creepy, och jag kräver att dockan återinförs!

De använder några masker, men har inte lyckats göra så att munrörelserna matchar dialogen - och när filmen "Babe - den modiga lilla grisen" hade bättre specialeffekter än din storfilm har du problem.

 

 

 

Mr Lucas är utan tvekan en visionär. Hans bra idéer är fenomenala. Det verkar som att han genuint ville berätta om Darth Vaders liv. Men han är dålig på att skriva dialog, och det finns också ett rykte om att han inte ger sina skådespelare särskilt mycket regi (dessutom ville han tydligen att någon annan skulle regissera). Vilket kan vara en anledning till att allting är så stelt i den här filmen, både själva replikerna och hur de sägs känns onaturligt. Någon har sugit livet ur till och med Samuel L. Jackson, jag trodde inte att det var möjligt!

Sen är det väldigt lätt att driva med barnskådespelare, men alltså… jag vill ta Jake Lloyd i försvar. Barn-Anakin är ganska irriterande men efter omständigheterna helt okej. Det är inte Lloyds fel att rollen skrevs som den gjorde, och han fick den regi han fick. Han var typ 8 år gammal, och hans liv har fan inte varit en dans på rosor efter att filmen släpptes.  

 

 

Jag är övertygad om att efter "Star Wars" kom ut frågade många George Lucas, "men vad är Kraften egentligen?" Jag tvivlar på att någon bad honom att hitta på något som liknade en vetenskaplig förklaring, men vi fick en i alla fall!

 

I originaltrilogin verkar Kraften vara en ganska andlig grej. Visserligen att det finns en genetisk komponent (eftersom både Luke och Leia har Kraften precis som sin pappa), men Kraften verkar framför allt vara något en måste lära sig. Den viktigaste komponenten är att lita på Kraften, studera den och så vidare.

 

Men nej, inte kan vi lämna något vagt och intressant. Det finns en mikroorganism nämligen. Det förklaras inte särskilt djupgående, men tydligen kan ett blodprov kan inte bara visa din D-vitaminbrist, utan även om du har Kraften. Tack, jag hatar det.

 

 

 

Det kan väl inte ha varit så illa? tänkte jag. Kanske minns jag fel. Kanske har folk överdrivit.

 

Men nej, Jar-Jar Binks är så sanslöst jävla irriterande. Han bara famlar runt, bidrar inte med något, bara drar ner farten i denna redan utdragna röra. Han i princip skriker “skratta då, skratta då, jag tänker göra irriterande saker tills du skrattar!”

 

Jar-Jar var kritiserad när filmen kom ut, han har varit kritiserad sen dess - han är rent av måttstocken för en irriterande karaktär. Utöver det är han också en karaktär som anklagas vara en rasistisk stereotyp (en utförlig förklaring av det finns här) och yup, jag köper det. Jag vill tro att det inte var illa menat (både Lucas och skådespelaren Ahmed Best har förnekat att de med avsikt gjorde en karikatyr), men det gör Jar-Jar inte mindre obekväm att titta på.

 

Faktum är att Jar-Jar är så fascinerande inkompetent att fans utvecklat en avancerad teori om att han i själva verket är en sith i ett desperat försök att få hans karaktär att fungera.

 

 

Så, är “Star Wars: The Phantom Menace” oförtjänt hatad? Jag förstår varför folk hatar den - det är en film som även om den varit bättre aldrig levt upp till förväntningarna. Den är frustrerande, tråkig och förlitar sig för mycket på specialeffekter. Men jag tycker inte ens det är den sämsta av prequel-filmerna.

 

Är den onödig? Ganska. För att citera Patton Oswald: "jag skiter i var sakerna jag älskar kommer ifrån! Jag bara älskar sakerna jag älskar!" (hela klippet hittar du här, rekommenderar det starkt.) Detta har dock satts i perspektiv av den där Han Solo-filmen, som är det mest onödiga som hittills hänt detta franschise. 

 

Förstörde "Star Wars: The Phantom Menace" min barndom? Nej det är klart den inte gjorde, det där är ett så korkat uttryck. Påverkade den min kärlek till originaltrilogin? Inte det minsta. Originaltrilogin är, trots sina brister, bra nog att överskugga både dåliga och halvdana efterföljare. Ingenting - vare sig bra eller dåligt - kommer att få mig att känna det jag känner för dem.

 

Det absolut värsta med prequelfilmerna är besvikelsen de lämnar mig med. Det finns något bra under alla lager av stel dialog, utdragna scener i senaten, maxade specialeffekter och tidernas mest irriterande sidekick.