Hur "Dödligt vapen" förnyas för en ny generation

När man gör en nyinspelning av en gammal favorit gäller det att man är relativt trogen originalet på vissa plan, men samtidigt förnyar sig, så att det hela inte bara känns som en dålig kopia. ”Lethal Weapon”, som alltså är en ny serie baserad på filmserien med samma namn, har lyckats med detta på flera plan.

Första filmen fick sin titel från en replik när Roger Murtaugh (Danny Glover) säger att Martin Riggs (Mel Gibson) kanske måste klassas som ett dödligt vapen då han tillhörde specialstyrkorna under Vietnam-kriget och är lika dödlig med ett krypskyttegevär som med en pistol eller sina bara händer. Han är en farlig partner, då han verkar vara självmordsbenägen. I vanliga fall hade han fått sjukpension, som föraktfullt kallas ”psycho pension” i filmen. Dessa två sidor, den dödliga och den självmordsbenägna, är Riggs två viktigaste sidor.

I serien får vi träffa Riggs innan hans fru gick bort, vilket alltså är första gången vi får göra detta. Vi får se en lycklig man, som snart ska bli pappa. Sedan dör hans fru när hon är på väg till sjukhuset för att föda deras barn. Sex månader senare paras Riggs ihop med Murtaugh. Första gången vi får träffa honom försöker han övertala en rånare att skjuta honom i huvudet. Sedan dödar han alla bankrånarna på sant Riggs-manér.

Riggs är en mycket konfliktfylld man. Det är uppenbart att han fortfarande bryr sig om sitt jobb och faktiskt tycker om det. Samtidigt bekräftar han att han är självmordsbenägen. Till skillnad från första filmen, vet han dock att han inte kan göra det själv; det måste vara någon annan som dödar honom.

Det finns gott om utrymme för utveckling för Riggs, som är spelad med en lite mer nonchalant charm av Clayne Crawford än när Gibson spelade honom. Det ska bli intressant att se vad de kan göra med karaktären.

Murtaugh, den andra halvan av den oslagbara duon, är lite äldre. Han är en veteran inom polisen. Det är lika viktigt för honom som för Riggs att göra ett bra jobb. Men han vill ta det lite mer lugnt. I början av första filmen säger han: ”I’m too old for this shit”, vilket kom att bli hans standardreplik. Mycket av humorn i filmerna kommer från det faktum att Riggs dyker in med huvudet före medan Murtaugh kanske vill tänka över saken lite innan han agerar.

Serien är producerad av Fox, som alltså tillhör de så kallade network-kanalerna, som är väldigt strikta med vad som får sägas och visas i TV. Naket är exempelvis strikt förbjudet medan svordomar är mycket begränsade. Detta gör att ordet ”shit” inte får användas. Man hade kunnat komma runt det genom att använda ett ord som ”crap”. Men det hade kanske varit lite löjligt.

Det kommer en rolig blinkning till gamla fans av filmerna när Riggs börjar säga ”Du kanske börjar bli för gammal…” Sedan avbryts han av Murtaugh, nu spelad av Damon Wyans sr., som säger att han inte alls är för gammal. 

Men just det där faktumet att Murtaugh kanske är lite för gammal är ett viktigt element av karaktären, som man inte bara kan ta bort.

Standardrepliken har ersatts med ett fysiskt attribut; Murtaugh har precis återhämtat sig efter en hjärtinfarkt. Detta är ett tecken på att han borde ta det lugnare och kanske stressa mindre. Till sin hjälp har han en smartwatch, som börjar pipa om hans puls ökar för mycket. Riggs är alltså helt fel partner för stackars Murtaugh, vars klocka börjar pipa som bara den under en biljakt som för paret rakt in på en Formel 1-bana, som dessutom används för en tävling för tillfället.

Det kommer bli intressant att se hur Murtaugh kommer att hantera att arbeta med Riggs, som alltså inte alls vill ta det lugnt.

Mary Ellen Trainor spelade en karaktär som endast kallades ”Psychologist” i första filmen, ”Police psychiatrist” i andra filmen (tydligen brydde sig filmskaparna inte det minsta om att psykologer och psykiatriker är två olika yrken) och som senare fick namnet Stephanie Woods. En hel del komik uppstod från det faktum att Riggs och Murtaugh beter sig ganska tokigt, vilket gör att psykologen/psykiatrikern försöker ”hjälpa” dem; föraktet mot så kallade ”hjärnskynklare” var ganska tydligt i dessa filmer. I serien spelas en liknande roll av Jordana Brewster, som heter Maureen Cahill. Då en serie ju måste utveckla karaktärer både mer och i långsammare takt än en film, kan vi kanske anta att denna karaktär kommer vara viktigare i serien än bara någon som förser den med komik. 

Duons kapten i filmerna (Steve Kahan) bjuder även han på en hel del komik, då han måste utstå utskällningar från sina chefer på grund av all förstörelse Riggs och Murtaugh orsakar i sina ”utredningar”. I serien spelas kaptenen av Kevin Rahm, som är betydligt yngre än vad hans motsvarighet i filmerna var. Detta vänder serien till en fördel när han frustrerat och irriterat försöker förstå hur in i helskotta två av hans poliser lyckades orsaka så mycket skador OCH döda den misstänkte (inte HELT duons fel, kanske ska påpekas).

Trish (Darlene Love), Murtaughs fru, hade ett par scener i varje film. Hon kan verkligen beskrivas som en livskamrat, som står vid sin mans sida i vått och torrt. Karaktären har utvecklats något i serien där hon spelas av Keesha Sharp. Det förekommer mer dialog mellan make och maka när Murtaugh behöver någon att prata med när han försöker balansera en ny mer stressfri livsfilosofi med sin nya självmordsbenägna partner.

De bikaraktärer som hämtats från filmerna känns hittills rätt stabila. Det ska bli kul att se om vi även kommer få stöta på den snabbpratande Leo Getz (spelad av Joe Pesci i filmerna) och förhoppningsvis också favoritskurkar som Mr. Joshua (spelad av Gary Busey i första filmen).

Filmerna är kända för sina finfina actionsekvenser, signerade regissör Richard Donner. De kanske inte kan mäta sig med dagens komplexa och högoktaniga actionsekvenser, som dessutom förekommer med högre frekvens i varje film. Men det är viktigt att komma ihåg att dagens actionfilmer ser ut som de gör för att filmer som ”Dödligt vapen” och dess uppföljare lade grunden.

Serien drar nytta av all den erfarenhet som industrin samlat på sig sedan ”Dödligt vapen” släpptes för nästan trettio år sedan. Förutom ovan nämnda biljakt på en Formel 1-bana och det inledande rånet, bjuds vi även på en sekvens där Riggs och Murtaugh tar sig an ett gäng knarklangare med hjälp av ett maskingevär och ett överraskningsmoment som involverar att köra rakt genom en vägg med en bil.

Man har även lagt till lite faktiskt polisarbete. I filmerna får vi sällan se den ostoppbara duon faktiskt utreda, dra slutsatser eller förhöra vittnen; allt mer eller mindre bara HÄNDER dem, verkar det som. Det är inget fel i det, eftersom det ju funkar. Men det är inte heller fel att, som i serien, visa hur Riggs och Murtaugh samlar information och pratar med vittnen och rättsläkaren för att sedan kunna dra slutsatser utifrån den information de har.

Visst tänker man lite på replikerna från första filmen om hur tunt resonemanget som för dem till de skyldiga är, men jämfört med filmerna är serien lika tjock som Mel Gibsons kalufs var 1987.

Vi har sparat det bästa till sist. Det viktigaste i filmerna är personkemin mellan de två huvudkaraktärerna. Den är viktigare för ”Lethal Weapon” än de finfina actionsekvenserna och minst lika viktig som de individuella karaktärerna.

Vi får en snygg blinkning till detta redan första gången paret träffas i serien. Riggs har gått in i en bank där rånare håller gisslan. Han börjar räkna till tre. Samtidigt räknar Murtaugh till tre utanför banken. Detta är, så klart, en referens till det faktum att de brukar räkna till tre i filmerna när de ska göra något (även om de har svårt att komma överens om de ska göra det PÅ tre eller EFTER tre).

Duon käftar med varandra redan från början. Riggs är charmig och entusiastisk, samtidigt som han är självmordsbenägen alltså, vilket orsakar en hel del frustration från Murtaugh, som uttrycker detta med kommentarer som är lika sarkastiska som Riggs’ är charmiga. Detta tugg är troligtvis den största skillnaden mellan serien och filmerna. Visst var Gibsons Riggs också charmig och entusiastisk, men Crawford är strået vassare i denna kategori. Glovers Murtaugh uttryckte sin frustration i trötta suckningar och mer tillrättavisande kommentarer medan Wayans’ Murtaugh alltså kör mer på sarkasm.

Tugget tar alltså en annan form i serien. Men det funkar. Och det känns definitivt rätt. Crawford och Wayans har en fungerande personkemi redan från början. Trots att Riggs är upptagen av sina egna problem och Murtaugh är väldigt frustrerad, fungerar de bra ihop i pressade situationer; när det skiter sig är de lika synkade som man kan önska sig från Riggs och Murtaugh.

Och det är därför serien kan klara sig i det långa loppet; Riggs och Murtaugh funkar lika bra ihop 2016 som de gjorde 1987.