Hur jag gjorde min första långfilm: Rojda Sekersöz

Stommen i ”Dröm vidare” är några av Sveriges bästa skådespelare och filmarbetare – som också råkar vara mina vänner.

Varför är det där med vänskap så avgörande i det här fallet? Jo, för att det har lagt en grund för något av det viktigaste i vårt yrke, nämligen förtroende. Vi har litat på att vi kommer fånga upp varandra om någon faller. Förtroende skapar kreativitet. Det är A och O i vårt arbete. Förtroende innebär att jag som regissör känner mig trygg i att svara ”jag vet inte” på frågor, det innebär att producenterna litar på mig trots att de inte alltid förstår exakt alla val just i stunden. Det innebär också att skådespelarna vågar använda sig av sitt innersta som verktyg och blotta sig själva framför ett helt team.

Innan jag påbörjade projektet med ”Dröm vidare” så varnades jag hade av äldre och mer erfarna personer inom branschen. De berättade för mig hur jobbigt och krävande det skulle vara, hur svårt det skulle vara och hur sliten jag skulle bli av att långfilmsdebutera. Det föreslogs att jag skulle göra andra saker innan, för att liksom förbereda mig inför denna stora uppgift. 

Men som alltid så lyssnade jag duktigt och valde sedan att gå min egen väg. Jag kände inte att jag behövde jobba på någon annans långfilm innan jag var redo att göra min egen. Jag visste att jag var redo där och då, och att nästa steg i min resa till att bli en bättre regissör var att faktiskt genomföra ett långfilmsprojekt.

Väl inne i produktion så måste jag säga att jag förvånades av att det inte var tuffare och jobbigare än vad det faktiskt var. Jag väntade hela tiden på att något skulle krascha eller gå helt och hållet snett. 

Visst gled inte allting på oproblematiskt men jag har kämpat hela livet och lärt mig hantera problem så det här var inte annorlunda. Och det är väl det som har slagit mig tydligast såhär i efterhand. Jag har kämpat så hårt hela mitt liv för att komma till de ställena jag vill vara på. Så att när jag faktiskt filmade och fick jobba med det bästa jag vet tänkte jag på det som en lyx varje dag.

Det som var jobbigast i hela den här 3-åriga processen var finansieringen. Känslan av att det inte var jag som bestämde om och när filmen skulle få spelas in och hur mycket den skulle få kosta var frustrerande. Men även där försökte jag hitta kreativiteten i begränsningarna. Jag vet, jag låter som en jävla självhjälpsbok, men det är sanningen bara. Ett sätt att överleva.

Jag är så himla stolt över den här filmen, över hur vi valt att gestalta denna historia. Vi har tagit ett väldigt enkelt och allmänmänskligt koncept och gjort det komplext. Det är en vacker film med enastående insatser av fototeamet med Gabriel Mkrttchian i spetsen, scenografiteamet med Elle Furudahl som produktionsdesigner, kompositören Lisa Holmqvist och skådespelarna Evin Ahmad, Gizem Erdogan, Malin Persson, Segen Tesfai, Ella Åhman, Outi Mäenpää, Michael Lindgren och Anna Bjelkerud. Att få jobba med ett så öppet och lekfullt team är en ära för mig som regissör. Vår styrka var att vi var intresserade och lyssnade på varandra. Prestige var inte någonting vi behövde kämpa med. Det är något jag ska försöka ta med mig in i nästa projekt.

Redan under förhandsvisningarna fick jag så många fina reaktioner och berättelser om hur filmen hade berört publiken. Jag fick krama en gråtande tjej som knappt kunde prata, höra en far berätta om sin dotter som han förlorat vårdnaden om, ett glatt gäng som berättade om hur kul och befriande det var att få se en sån här berättelse berättat på det här sättet och ungdomar som undrade om jag hade tips på hur de skulle gå till väga för att bli skådespelare eller regissörer. Och framför allt frågan ”NÄR KOMMER TVÅAN?!?!” 

Det är för dessa som jag gör film. Att få beröra och sätta igång tankar och i förlängningen kanske få vara en del av en förändring i människors liv är det jag som regissör önskar. 

Om du inte sett filmen, gör det medan den går på bio. Den är rolig, vacker och liknar inte nån annan svensk film du sett tidigare.