Vissa regissörer, exempelvis Terrence Malick, har en filmskaparstil och process som gör att det tar lång tid att få ut filmer på vita duken. När en film väl kommer ut är det därför väldigt lång tid tills man kan njuta av nästa. Om alla regissörer skulle arbeta på detta vis skulle i alla fall jag och förmodligen många andra drivas till vansinne, därför är det tur att även sådana som Woody Allen finns. Allen är raka motsatsen till Malick, en filmskapare som försöker arbeta regelbundet och släppa en film per år. Imponerande nog har Woody under sina 45 år som regissör lyckats hålla denna oerhörda produktionshastighet. Han har skrivit och regisserat allt från mörka kriminalfilmer till screwball-komedier och en stor del av hans filmer präglas kraftigt av hans tragiska världsbild. Allens senaste alster heter "Midnatt i Paris" och har idag premiär på de svenska biograferna.
Woody Allen föddes som Allen Stewart Konigsberg den 1 december 1935 i New York. Han växte upp i en judisk familj tillsammans med sina föräldrar och sin syster. Woody hade en på många sätt turbulent barndom som satt en permanent stämpel på hans fortsatta liv och därmed också hans verk. Både Woody och hans far Martin hade svårt att komma överens med mamman i familjen, Nettie, vilket ledde till en hel del bråk och tråkigheter. Hans utbildning började i hebreisk skola där han spenderade åtta år, för att sedan fortsätta på en "vanlig" skola. Till skillnad från de karaktärer han ofta spelar var han duktig på sport och relativt populär bland sina klasskamrater.
Redan i unga år började Woody utnyttja sina komiska talanger för att kunna tjäna egna pengar. Genom agenten David O. Alber sålde han korta skämt och vitsar som han skrivit till olika tidningar och magasin. Hans stora talang inom skrivkonsten gjorde snart att han kunde börja skriva delar till humoristiska TV-program som "The Colgate Comedy Hour" och "Your Show of Shows", detta gjorde att hans namn, det egenvalda Woody Allen, började växa på allvar. Allens nästa steg framåt kom när han började skriva manus till flera ståuppkomiker som i många fall levde på hans humortalang. År 1961 valde Woody att själv ställa sig på scenen istället för att bli utnyttjad av andra. Det var här som han började forma sin "image", den neurotiske, stammande och osäkra snubben från New York. Allens show blev omåttligt populär och han blev på kort tid en välkänd komiker och underhållare.
Efter en kort period som dramatiker började Allen närma sig filmbranschen där han idag är mest känd. Det hela började år 1965 då han skrev manus till Clive Donners "What's New Pussycat?" med Peter Sellers och Peter O'Toole i huvudrollerna. Även Allen själv gör en roll i filmen. På WGA-galan år 1966 blev Allen nominerad i bästa manus-kategorin, vilket ledde till att hans namn direkt började cirkulera i Hollywood. Samma år regisserade (mer eller mindre) Allen sin första film, "What's Up, Tiger Lily?" som han också skrev manus till. Filmen bestod av bitar från en japansk spionfilm som dubbades och kombinerades med nyinspelade scener för att skifta filmens ton från helt seriös till komisk. Kombinerat med den inofficiella Bondrullen "Casino Royale" från 1967, som Allen skådespelade i och skrev manus till, gjorde dessa filmer att han kunde fortsätta sin karriär i filmbranschen. Den första "riktiga" film som han regisserade blev "Take the Money and Run" (1969), en sorts parodi på gangsterfilmer där Allen själv gör huvudrollen som en förrymd brottsling. Filmen fick mycket god kritik och även den cementerade Allens roll som regissör i Hollywood.
Allens 70-tal började med två satirer, dels "Bananas" (1971) där han drev hejdlöst med politik och media men också "Everything You Ever Wanted to Know About Sex" (1972) där han skapade komik kring sexuella myter och pinsamheter. Hans arbete under 70-talet präglas mycket av hans relation, både privata och arbetsmässiga, med skådespelerskan Diane Keaton. Dessa två arbetade tillsammans för första gången i samband med filmen "Play it Again Sam" som också kom ut 1972. Efter "Play it Again Sam" gjorde Woody den slapstick-aktiga filmen "Sleeper" (1973) där en man (Allen) som varit nedfrusen i 200 år tinas upp igen. 1975 års "Love and Death" som blev Allens nästa projekt var en mer seriös film och hanterade en del tunga filosofiska teman samtidigt som den drev med den ryska kulturen.
År 1977 gjorde Allen en film som idag anses vara en av hans absolut bästa, "Annie Hall". Även här gör Diane Keaton den kvinnliga huvudrollen och spelar mot Allen som gör sin klassiska neurotiska karaktär. "Annie Hall" är en enkel kärlekshistoria som blivit känd världen över, mycket tack vare att den plockade hem fyra Oscars år 1978, bästa film, bästa manus (Allen, Marshall Brickman), bästa regissör (Allen) och bästa kvinnliga huvudroll (Keaton).
Efter ett mindre projekt i form av "Interiors" (1978) som fick fem Oscarsnomineringar gav han sig återigen in i ett projekt som resulterade i en film som idag räknas bland hans bästa, "Manhattan" (1979). "Manhattan" är lik "Annie Hall" på många sett, exempelvis är det återigen Allen och Keaton i huvudrollerna och även "Manhattan" är en New York-baserad kärlekshistoria. Allen använde sig också av samma mästerliga fotograf, Gordon Willis, och tog hjälp av Marshall Brickman när han skrev filmens manus. "Manhattan" älskades av kritiker och biopublik och fick två Oscarsnomineringar på 1978 års gala, en för Allens/Brickmans manus och en för skådespelerskan Mariel Hemingways insats i en av birollerna.
80-talet började för Allen med "Stardust Memories" (1980) där han gör rollen som en regissör som pressas av sina fans att återvända till mer komedi-liknande filmer som han gjort tidigare i karriären. Filmen tolkades till Allens stora förskräckelse av många som en skildring av hans verklighet, vilket det inte alls var. Filmen fick mycket delad respons, vissa tycker att det är Allens bästa medan andra tycker att det är den sämsta. Nästa film blev 1982 års "A Midsummer Night's Sex Comedy" där Mia Farrow äntrade scenen som ny "leading lady". Precis som med Keaton hade Allen även ett förhållande med Farrow utanför vita duken. År 1983 respektive 1984 släppte Allen filmerna "Zelig" och "Broadway Danny Rose" som båda har Farrow i den stora kvinnliga rollen. Dessa, precis som majoriteten av Allens verk under 80-talet, hade mer seriösa och filosofiska undertoner än hans tidigare filmer, något som gick hem hos vissa, men inte hos andra.
År 1985 gjorde Woody återigen en mycket uppmärksammad och kritikerrosad film, "The Purple Rose of Cairo" med Jeff Daniels och även här Mia Farrow. Farrow gör rollen som en fru under depression-eran i USA som får handskas med sin våldsamma make. Filmen skildrar hur hon sedan börjar bege sig till biografer för att söka frihet och lugn i sitt liv. Allen fick två Oscarsnomineringar året därpå, både för bästa manus och bästa regi. År 1986 gjorde Allen ytterligare en film som blev erkänd av Oscarssjuryn, denna gången med en vinst, då han fick en statyett för bästa manus efter sitt arbete med familjedramat "Hannah and her Sisters". 1987 blev året då Allen för första gången på länge avvek från sitt mycket seriösa och tunga spår, det resulterade i komedin "Radio Days". I slutet på årtiondet släppte Allen två filmer som var starkt influerade av Ingmar Bergmans verk, "September" (1987) och "Another Woman" (1988). Hans sista film på 80-talet blev "Crimes and Misdemeanors" (1989), en tragiskt och pessimistisk skildring av ett mord och dess konsekvenser. Detta blev en fin avrundning på årtiondet eftersom han även här fick Oscarsnomineringar för manus och regi.
"Alice", en ny kollaboration mellan Allen och Farrow, blev regissörens första film på 90-talet. Farrow spelar filmens titelkaraktär, en nytolkning av Lewis Carrolls klassiska Alice som följer en kanin ner i underlandet. Rollistan består även av Alec Baldwin, William Hurt, Blythe Danner och Judy Davis. Allens nästa film "Shadows and Fog" (1992), där han blandade tysk expressionism och europeisk konstfilms-känsla, blev sågad av kritiker världen över och utgjorde ett hårt slag för Woody. 1992 års "Husband and Wives" som kom ut i samband med att Allen genomled svåra problem i sin relation med Farrow, blev en av hans mörkaste och mest pessimistiska filmer där långvarig kärlek framställs som väldigt tveksamt.
År 1993 återförenades Allen med sin gamla flamma Diane Keaton och manusförfattaren Marshall Brickman ("Annie Hall", "Manhattan") när de tillsammans gjorde filmen "Manhattan Murder Mystery" som fick god kritik när den kom ut. Även Alan Alda, Angelica Huston och Zach Braff gör roller i denna svarta komedi som kretsar kring ett par som börjar ana ugglor i mossen när grannfrun mystiskt avlider. År 1994 respektive 1995 släppte Allen två filmer som blev relativt framgångsrika, "Bullets over Broadway" med John Cusack och "Mighty Aphrodite" med Helena Bonham Carter. 1996 års romantiska komedi "Everyone Says I Love You" med Goldie Hawn delade kritiker och biopublik med sina musikaliska nummer och gick dessvärre inte så väl finansiellt sett. År 1998 fick han en ny Oscarsnominering för manus, efter sitt arbete med "Deconstructing Harry" (1997). Samma år samarbetade han med Kenneth Branagh som skådespelade i hans "Celebrity" som fick blandad kritik. 90-talets sista projekt blev mockumentären "Sweet and Lowdown" med Sean Penn i huvudrollen som en hetlevrad Jazz-gitarrist. En del anser att Penn här gör en av sina bästa rollprestationer någonsin.
Allens kanske oöverträffade produktionshastighet fortsatte även efter millennieskiftet, då han började med att göra den lättillgängliga och kritikerrosade heist-rullen "Small Time Crooks" (2000) och periodfilmen "Curse of the Jade Scorpion" (2001) som fick ta en del smällar från kritikerhållet. Även 2002 års "Hollywood Ending", där Allen spelade en blind filmregissör, fick utstå många sågningar. År 2003 återvände han till mer bekant territorium med "Anything Else" där Jason Biggs spelar den neurotiska Allen-stereotypen. Nästa år provade Allen någon nytt igen, när han gjorde "Melinda and Melinda" (2004) med Will Ferrell, Radha Mitchell och Steve Carell. Filmen är uppbyggd som två parallella berättelser, en tragedi och en komedi, båda med Michell i huvudrollen. År 2005 släppte han "Match Point", också en av de som räknas till hans bästa. Jonathan Rhys-Meyers gör i filmen rollen som ett tennisproffs som har en krävande affär med en amerikansk skådespelerska, spelad av Scarlett Johansson. Efter "Match Point" kom två filmer med svagt kritikerstöd, journaliststoryn "Scoop" (2006) och "Cassandra's Dream" (2007), en berättelse om två bröder (Colin Farrell och Ewan McGregor) som hamnar i en mycket knepig situation.
År 2008 återvände Allen till högform igen, när han gjorde den kritikerrosade och prisbelönta filmen "Vicky Christina Barcelona" som bland annat blev en stor biosuccé i Sverige. Penélope Cruz fick en Oscar för sin biroll som ett av kugghjulen i en mycket komplicerad kärlekshistoria kring tre kvinnor (Cruz, Scarlett Johansson, Rebecca Hall) och en man (Javier Bardem). År 2009 släppte Woody en film baserat på ett manus som han skrev redan på 70-talet, "Whatever Works". Larry David gör filmens huvudroll och spelar en misantropisk och ensam man som trasslas in i en svår kärlekstriangel. Filmen fick blandad kritik och blev relativt framgångsrik finansiellt sett.
Hans senaste projekt, innan aktuella "Midnight in Paris", blev dramakomedin "You Will Meet a Tall Dark Stranger" som kom ut förra året. Rollistan inkluderar stora namn som Josh Brolin, Anthony Hopkins, Antonio Banderas, Naomi Watts och Freida Pinto. "You Will Meet a Tall Dark Stranger", som utspelar sig i London, är en klassisk Allen-historia som visar både tragiska och humoristiska öden. Filmen skildrar allt från misslyckade författare till osäkra prostituerade och gamlingar med ålderskriser. Den hade premiär på Cannes Filmfestival och fick då både negativ och positiv kritik. När den släpptes på bio blev det en mild succé ur Box Office-perspektiv.
Nu, år 2011, är det alltså "Midnight in Paris" som gäller för Allen, en film som blivit en stor succé ur alla aspekter. Denna gång är det en manusförfattare spelad av Owen Wilson som står i filmens centrum. Filmen kretsar kring hur han börjar fundera över sitt liv och sina bekantskaper när han befinner sig i Paris och vandrar omkring på nätterna. "Midnight in Paris" har också en ingrediens som är helt ny för Allen, men den bör man själv upptäcka när man ser filmen istället för att läsa det i denna typ av artikel. Istället får man lita på den säkra regissören och den fantastiska casten som också innehåller Rachel McAdams, Michael Sheen, Adrien Brody, Marion Cotillard, Tom Hiddleston och Kathy Bates. Efter premiären på Cannes Filmfestival och den efterföljande bioreleasen har "Midnight in Paris" blivit hyllad av kritiker och är även Allens mest framgångsrika film genom tiderna ur ett finansiellt perspektiv.
Även om Woody Allen nu är 75 år gammal verkar det inte som att han har några planer på att sluta med sitt filmskapande. Nästa år är det "The Bop Decameron" som står på schemat, en Italien-baserad romantisk komedi med Jesse Eisenberg, Alec Baldwin, Roberto Begnini, Penélope Cruz och Judy Davis. Enligt uppgifter är "The Bop Decameron" löst baserad på Giovanni Boccaccios "Decamerone", något man kunde räkna ut i och med titeln.
Woody har också uttryck intresse för att regissera en film vid namn "American Blues". Filmen ska handla om musikerna Louis Armstrong och Sidney Bechet, men Allen har sagt att det är osannolikt att han får göra den på grund av den höga budget som filmen skulle kräva. Detta tycker jag är mycket synd, Allen är ju själv jazz-musiker och skulle säkerligen kunna göra något mycket intressant med ett sådant projekt. Sist men inte minst är han involverad i Broadway-pjäsen "Relatively Speaking" som han har skrivit en akt till. Även Ethan Coen har bidragit till manuset och hela kalaset kommer att regisseras av skådespelaren John Turturro. Vad som händer sedan i Allens karriär, det får framtiden visa.
