Daredevil är våghalsen utan vare sig syn eller rädsla (sägs det), men med flera andra sinnen kraftigt förstärkta efter en radioaktiv olycka i barndomen. Han är också en av serietidningsförlaget Marvels äldsta, mest älskade, karaktärer, och det första samarbetet med Netflix. Ett lyckat samarbete, och första säsongen var fram till dess en av de bästa TV-produktioner Marvel haft sitt namn på (kanske den allra bästa men SpikeTV:s underskattade vision av Blade borde få vara med i den diskussionen). Med bara ett fåtal, skälvande, dagar kvar till säsong två, har jag fått tjuvkika på de fem första avsnitten, för att försöka se om succén kan upprepas.
Och det ser jävligt lovande ut. Det känns inledningsvis som om serien återigen försöker hitta sin form, det saknas bitvis den säkerhet som brukar komma med en andra säsong, och det tror jag beror att TV-serien har bytt showrunners. Sådant sker inte alltid helt friktionsfritt. Doug Petrie och Marco Ramirez (som ersätter Steven S. DeKnight) är dock inga nykomlingar här, de arbetade båda på första säsongen och känns snart bekväma i sina nya positioner.
Nya kostymen är på när Matt Murdock återvänder.
Vad är då nytt och vad är sig likt? Stadsdelen Hell’s Kitchen fortsätter vara en ständigt närvarande karaktär. Där är det fortfarande mörkt, fortfarande brutalt. Jag tror fotot har blivit något ljusare (det var trots allt en återkommande kritik under första säsongen) men moralen har befinner sig fortfarande djupt inne i skuggan. Och den som hade problem med det råa våldet tidigare, kommer inte känna sig lugnare nu. Inte alls. Håll speciellt utkik efter en scen i tredje avsnitt, som lär bli årets snackis. Årets svar på förra säsongens korridorscen. En imponerande upptrappning (som att gå från "The Raid" till "The Raid 2").
Jag har fortfarande problem med Daredevils kostym men det finns en gradskillnad i hur karaktären skildras, kanske en logisk utveckling, och det är hur mycket Matt Murdock trivs i den där dräkten. Hur nöjd han är, hur sadistiskt det där leendet efter varje fight känns. Jag hoppas och tror det är något som kommer spelas in i Matts utveckling under säsongens gång.
Jon Bernthal imponerar som The Punisher.
Och jag kan ju knappast lämna lämna er utan att nämna några ord om ett par av seriens nya tillskott, två för fans välbekanta karaktärer som här får sina bästa representationer utanför serietidningens tvådimensionella format.
Av de båda är det Elektra Natchios som hinner synas minst under de avsnitt jag såg, det är ändå fullt tillräckligt för skådespelerskan Élodie Young ("The Girl with the Dragon Tattoo") att tydliggöra hennes mörka elegans. Jon Bernthals ("The Walking Dead") Frank Castle, även känd under aliaset Punisher, imponerar ännu mer. Jag gillade Thomas Janes försök att föra karaktären till liv, och Dolph Lundgrens film är klassisk VHS-action från 80-talet, men ingen sätter karaktären som Bernthal. Det här är Punisher gjord på rätt sätt. Med sina orubbliga övertygelse målas han effektivt upp som en ostoppbar kraft, råstyrka med vapen och kuslig precision, inga superkrafter men ändå med en nästan övermänsklig aura kring sig. Mytologin som skrämmer skurkar. Det är väldigt snyggt, och väldigt troget förlagan.
Om succén upprepas, om andra säsongen av "Daredevil" håller hela vägen, får vi inte veta förrän till helgen, men jag kommer ta reda på min inställning så fort det går.
Alla avsnitt från "Daredevils" andra säsong släpps på Netflix på fredag morgon.
