"The Crown" är tillbaka - nya skådespelare men samma kungliga glans

Året är 1964 och en något äldre drottning Elizabeth II, som i säsong tre spelas av den Oscarsvinnande skådespelerskan Olivia Colman, möts av risken att de anti-rojalistiska socialisterna kan vinna parlamentsvalet. Kommer kungahuset störtas om de vinner? Vi som befinner oss i nutid kanske vet svaret på frågan men känslan av oro är ändå överhängande.

Samtidigt går rykten i hovet om en KGB-agent inom landets högsta ledning. Misstankarna faller snabbt på ledaren för socialisterna. På typiskt brittiskt manér behandlar drottningen frågan diskret med kyliga undertoner i ett offentligt tal. Rädd för att gå utanför sitt mandat men samtidigt patriotisk nog att inte kunna släppa frågan helt. Olägligt nog dör också en kär karaktär från tidigare säsonger och kungafamiljen får snabbt hantera flera parallella kriser.

 

 

På grund av tidens gång är nästan alla karaktärer från säsong ett och två utbytta. Drottningen spelas som sagt av Olivia Colman medan hennes syster, prinsessan Margaret, spelas av Helena Bonham Carter och prins Philip av Tobias Menzies. Därmed har karaktärerna också tagit delvis andra vägar än tidigare. Colman spelar drottning Elizabeth i linje med Claire Foys tolkning, accenten är kusligt lik och den något osäkra och stela drottningen finns kvar. Däremot har hennes drottning en aura av sorgsenhet runt sig och är lite mer osäker än hennes föregångare.

- Mina första veckor försökte jag bara göra en imitation av Claire. Vad skulle Claire göra? Jag var tvungen att kanalisera henne, men nu är jag så upptagen att jag glömt det, har Olivia Colman sagt.

Colman gör en bra skådespelarinsats men det är inte på samma nivå som hennes mästerliga porträttering av drottningen Anne i ”The Favourite”. Vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att drottning Elizabeth inte ger någon så mycket känslor att jobba med. Men med det sagt tyckte jag att Claire Foy gjorde en något mer mångfacetterad tolkning av drottningen.

 

 

Helena Bonham Carter har på många sätt en annan karaktär än hennes föregångare att tolka. Prinsessan Margarets kärlek till cigaretter, skandaler och alkohol har satt sina spår. Borta är den karismatiska prinsessan, ersatt av en mer bitter och arg karaktär. Hur väl det överensstämmer med verkligheten är svårt att säga men det hade kanske varit önskvärt om något av den charm som vi lärt oss älska fanns kvar. Så är tyvärr inte fallet.

- Jag tror att Margaret mycket var sin fars dotter. Hon hade samma typ av oro som han, och jag tror att många tolkade henne som arg, oförskämd och tuff, menar Helena Bonham Carter.

Däremot hittar vi en karaktär med ett riktigt stort lass charm i den 82-åriga, excentriska och kedjerökande nunnan Alice, spelad av Jane Lapotaire. Hon dyker upp hos kungafamiljen på avvägar och det är svårt att inte bli kär i Alice och hennes rakryggade ärlighet. Dessvärre gör hon inte speciellt många framträdanden under seriens gång.

 

 

I det stora hela är säsong tre en bra fortsättning på tidigare säsonger. Den når inte riktigt upp till säsong ett och två men är ändå underhållande och intressant. Avsnittet när en gruvolycka sker i Wales är ett av de mer känslosamma.

Men det finns även exempel på mindre bra avsnitt. Prins Philips religiösa tro ägnas ett helt avsnitt och hans enerverande monologer lämnar mycket att önska. Till det kan läggas att prins Philip och prinsessan Margaret båda är något förbittrade och sura. Det gör serien lite mindre njutbar samtidigt som det är mindre fokus på större händelser nationellt och internationellt.

Fokus ligger istället mer på skandaler och bråk mellan kungligheterna, vilket i min mening gör de tidigare säsongerna intressantare. Men har man följt serien är säsong tre ett måste. Den bjuder på extravaganta miljöer, autentiska intriger och färgstarka kungligheter. Jag ser redan fram emot säsong fyra.