Daisy Ridley om tuffa filmrollen: "Jag gör aldrig om det igen"

Från en galax långt, långt borta till Engelska kanalen. "Star Wars"-stjärnan Daisy Ridley är tillbaka hos Disney med dramat "Young Woman and the Sea". Filmen berättar den sanna historien om simmerskan Trudy Ederle som för hundra år sedan gav sig på en till synes omöjlig utmaning.

 

Norske regissören Joachim Rønning står för regin, och i en mindre roll som simmare och vän syns också svenske Alexander Karim.

 

MovieZine fick chansen att ställa frågor till Daisy Ridley via Zoom under en pressdag i maj. Då fick vi höra henne berätta hur stolt hon är över den inspirerande filmen, och hur hon övervann sin rädsla för att simma i öppet hav.

 

 

- Jag fick läsa manuset som Jeff Nathanson hade skrivit. Det byggde på boken av Glenn Stout, och jag bara älskade det. Jag blev förälskad i Trudy och i hennes värld. Jag älskade hennes familj. Hon övervann så många hinder. Jag kände inte till mycket om henne sedan innan, så jag fick också en chans att lära mig om henne. Sen pratade jag med Joachim, regissören, och jag såg fram emot att jobba med Jerry Bruckheimer. Så hela paketet lockade mig, men främst var det Jeffs vackra manus.

 

 

- Först kom jag ombord som skådespelare. Sedan blev jag omfamnad av hela det kreativa teamet och fick stå med som producent, vilket verkligen var ett nöje. Jeff och jag pratade mycket om hans manus. Jag älskar som sagt vad han skrev, men jag ville att relationen mellan Trudy och Meg skulle stå i centrum. Som producent får man se helheten och och se hur alla pusselbitar hänger ihop. Även när jag är med i en film bara som skådespelare så kan jag inte sluta vara involverad. Jag lär mig ständigt något nytt.

 

 

 

- Det var faktiskt inte alls så mycket green-screen på "Star Wars". Mycket var praktiska effekter. Vi använde green-screen för rymden, eftersom vi såklart inte åkte ut i rymden, men annars byggde de upp fantastiska miljöer. I allt jag gjort har jag haft turen att jobba med en otrolig scenografi.

 

- Att vara ute på havet är ju något helt annat. Det kan man inte fejka. Men allt är Joachims förtjänst. Han sa från början att det måste vara verkligt, och jag tror det märks när man ser filmen. Det hade varit svårt att återskapa om vi inte gjort det på riktigt.

 

- Men såklart fanns det utmaningar. Jag kände mig verkligen liten i det enorma havet, och kan inte föreställa mig hur det kändes för Trudy under så många timmar. Hur klarar man av det så länge? Men det gav mig en känsla för utmattningen och rädslan för det okända. Och det blev så vackert i filmen eftersom vi gjorde det på riktigt.

 

 

- Ja. När jag träffade Jerry Bruckheimer, Joachim och Jeff Nathanson för första gången, visste jag att vi skulle börja filma om några månader, så jag behövde börja träna. Jag är rädd för öppet vatten, och alla skrattade åt mig - "varför tackade du ja till rollen?" tänkte de säkert.

 

- Saken är den, när man verkligen vill göra något man är rädd för, så gör man ett avtal med sig själv. Man bestämmer sig för att övervinna varje hinder och inte låta det stoppa en. Det var ett mentalt hinder som jag behövde övervinna. Jag hade otroliga människor omkring mig som stöd. Jag kastades ned i vattnet och tänkte "vad har jag gjort?" men sen fick jag komma upp i båten och skaka av mig allt, och samla ihop mig, redo att göra det igen.

 

- Visst fanns det tillfällen då jag tyckte det var tufft och svårt. Och sedan vi slutade filma har jag inte varit i havet igen. Det här kommer jag aldrig göra igen. Så jag är stolt över mig själv att jag lyckades. Det var bara att ta en dag i taget, ett simtag åt gången. Självklart var jag både rädd och obekväm, men när jag ser mig själv på bioduken tänker jag "bra jobbat".

 

 

- Jo, mentalt. Jag tänkte kanske mig slutet att jag skulle älska att simma i öppet vatten. Men det är ingenting för mig. Jag har så mycket respekt för folk som gör det. När jag tränar så tränar jag för en sprint, inte ett maraton. Jag är inte byggd för att vara så uthållig. Jag förundras över folk som gör det. Men jag förstod vad Trudy gick igenom och fick allt mer respekt för henne. Det hon gjorde hade inte gjorts förut. Det var en psykisk och fysisk utmaning.

 

 

 

- Det är intressant, man har inte alltid kontroll över tajmingen, men nu kommer OS och det är 100 år sedan allt det här hände. Det är så häftigt att kunna introducera Trudy Ederle för en modern publik. Jag kände inte till henne. Och nu får jag vara med och hedra hennes minne.

 

- Jag tycker att det pratas allt mer om kvinnor inom sporten. Vi har såklart gjort stora framsteg under de senaste 100 åren, men man kan ibland tycka att vi inte har kommit så mycket längre. På sistone blir den här konversationen allt mer progressiv. Kvinnor inom sporten blir synliga, och vi tar äntligen större steg mot jämlikhet. Det känns otroligt.

 

- Och det här är verkligen en film om glädje, om en familj och om människor som älskar varann. Trudys familj får berätta sin historia. Hon var den som simmade, ja, men de stöttade henne längs vägen. Det är en lycklig och kärleksfull historia. Mottagandet har varit riktigt fint och jag ser att folk blir upprymda efter att ha sett filmen.

 

 

- Jag träffade Diana Nyad för några veckor sen, och hon hade faktiskt mött den verkliga Trudy. Hon sa att hon var väldigt ödmjuk och vänlig och tystlåten. Jag hade gärna velat ta reda på mer om hennes senare liv. Vad gjorde hon? Vi vet att hon ägnade sig åt att lära barn med hörselsvårigheter att simma. Men det hade varit intressant att förstå hur en person som fick det största firandet någonsin för en atlet i New York bara kan bli någon som går till sitt jobb varje dag.

 

- Jag tror hon bodde i Brooklyn tills hon dog. Hur var det för henne? Simmade hon igen? Vad tyckte hon var den svåraste utmaningen att övervinna? Jag hade gärna velat veta mer om hennes liv efter att hon simmade över Engelska kanalen.

 

 

- Han har så mycket energi att man inte kan låta bli att smittas av det. I en film som denna med många scener i vatten behövde vi räkna ut längs vägen hur vi ska göra det. Han hade gjort "Kan-Tiki" men den utspelar sig på vatten, inte i vatten. Men han är så fylld av glädje, och så fokuserad på att berätta den bästa versionen av den här historien. Han tänker på de minsta detaljerna, och det stora hela. Han var lika passionerad som oss andra.

 

- Jerry (Bruckheimer) har sagt att de försökte få till den här filmen under nio års tid. De jobbade på den i fem år innan jag kom ombord. Man kände passionen på inspelningen varje dag.

 

 

 

- Jag tar inte beslut baserat på hur stora filmerna är. Det råkade vara bli så att min första film var rätt stor, men det var inte det som lockade mig. Jag dras till alla slags projekt, och det här är verkligen ingen liten film jämfört med annat jag gjort. Jag älskar att berätta historier, och jag älskar känslan av att få göra det med olika regissörer och i olika genrer varje gång.

 

- Det finns ingen strategi i vad jag vill göra härnäst. Jag älskar det jag gör. Det är svårt att beskriva vad jag lockas av för det är olika från fall till fall.

 

- Jag läste en intervju med Mads Mikkelsen för ett tag sedan. Han tänker aldrig på "de bästa filmerna han gjort", han tänker på "de viktigaste". Så känner jag med varje jobb, att jag är omringad av personer som ser det som det viktigaste de gjort, och det är underbart.

 

 

- Jag producerade en film tillsammans med min make förra året, den heter "Magpie". Det var första gången som jag producerade något från början. Jag hade en filmidé, och sedan jobbade vi med att finansiera filmen, få ihop ett team, hitta skådespelarna, göra filmen, klippa filmen, sälja filmen... Det var verkligen en erfarenhet.

 

- Det jag ville från första början var att alla skulle känna sig trygga och kreativt uppfyllda. För jag har lärt mig att kommunikation är det viktigaste. Folk kan jobba långa dagar på en inspelning. Det är viktigt att gruppen jobbar mot samma mål. Och att se till att folk mår bra och känner sig uppskattade, trots långa dagar och andra hinder.

 

 

- Vi har haft flera visningar de senaste veckorna där jag fått chansen att prata med folk i publiken efteråt. Många är glada. Några har sagt att de vill börja simma. De kände inte till historien, men de hade också ingen aning om att filmen skulle påverka dem som den gör. Flera säger att de grät, men tårar av lycka.

- Jag hoppas den tas emot lika starkt av alla. Det finns roliga ögonblick, det finns jobbiga ögonblick, så filmen är som en underbar berg-och-dalbana. Alla hejar på Trudy. Jag hoppas folk känner sig inspirerade efteråt.