Danny Philippou är ena halvan av årets Sundance-succé, bröderna Phillippou - Australiens senaste filmexport att ta filmvärlden med storm. Tvillingarna har redan impat på samtidens stora skräcknamn som Ari Aster och Jordan Peele - men kommer Danny lyckas att impa på Moviezines läsare?
Det är med en viss besvikelse jag tar emot nyheten att Michael - den ena halvan av den underhållande kaotiska brödraduon inte kommer att dyka upp i rutan från ett hotell i New York. Ingen Twinergy! Men peppen för att snacka med den andra halvan är fortsatt stor - jag blev trots allt genuint imponerad av brödernas debutfilm "Talk to Me" som släpps idag på landets biografer.
Vilket stort nöje att se dig - vi har många frågor åt dig idag! Som många vet är du och brorsan stora på Youtube. "Talk to Me" är en film med överraskande känslomässigt djup. Vad det ett medvetet val från er sida för att överraska era följare?
– Ja, det är kul för vi gjorde inte den med tanke på vår publik. Jag visste att jag ville göra något som levde utanför Youtubekanalen. På filmaffischerna står det till exempel inte att filmen regisserades av RackaRacka utan Danny och Michael Philippou.
– Youtubekanalen är specifikt innehåll för en specifik publik och jag kände aldrig att jag kunde uttrycka mig själv på ett personligt plan där. Det handlade alltid om att få uppmärksamhet och att få stora extrema grejer att hända och jag blev livrädd vid tanken på att ladda upp ett vanligt samtal mellan två människor - jag postade aldrig sånt.
Fanns alltid tanken på att använda Youtubekanalen som en språngbräda till regi?
– Ja vi lärde oss så mycket och vässade våra förmågor och utforskade så många olika aspekter av filmskapande. Youtube var helt avgörande för oss att bli redo att göra långfilmer.
Låt oss dyka rakt in i filmen och dess huvudroller. För mig verkar det som att Jade är en motpol till Rileys och Mias äventyrslusta och även till er som personer - ni är vilda, driver framåt hela tiden, ni är nyfikna... och där är hon helt rättrådig liksom.
– Ja precis, och i slutändan visade det sig att hon hade rätt, säger Danny med ett skratt.
– Hon mognar lite snabbare än de andra och hon kan se det dåliga i det som händer medan Mia är så desperat att bli en del av den familjen att hon vill bli den coola äldre systern.
– Jade är som den som säger "jag vill inte att min lillebror experimenterar med den här drogen och Mia är mer "varför inte bara låta honom smaka". Hon har på sätt och vis tvingat in sig i familjen och gör vad hon kan för att bli omtyckt av Riley som ger henne uppmärksamhet medan Jade distanserar sig från henne litegrann.
Hur är det med er två - har ni en syster?
– Vi har två äldre systrar. En av dem är den som säger nej och den andra är Mia. Så vi har en Jade i familjen!
Ni är riktigt bra på att gestalta riktiga ungdomar i energin och dialogerna. Tror du att det hade funkat att göra samma film med vuxna i alla roller?
– Ah, förmodligen inte! (Danny hugger av frågan så sorglöst och tvärt att jag blir full i skratt).
– Det är så roligt för när jag når en viss ålder känns det som att jag "låser upp" åldern under den. Nu när jag fyllt 30 kan jag ohhhh ... - här ger Danny plötsligt ifrån sig ett exalterat tjut - skriva om 21-åringar för man får någon slags perspektiv och distans till det.
– Karaktärerna Riley och James i filmen är baserade på mina grannar Riley och James och deras dynamik. Vi har tom castat James som James! Dialogen och sättet de pratar på är med i filmen. Att sätta dem på stora duken är som att lyssna på mina småkusiner. Det är alltid värt att hämta inspiration från verkliga livet.
Så du är alltså som en ganska typisk författare som skamlöst stjäl från verkligheten!
– Jag känner att om man inspireras av filmer så kommer allt att känna som att det gjorts tidigare men om man tar jordnära grejer från verkligheten så finns det mer verklighet i de situationerna.
Polarna fick en nära andar-upplevelse
Tyckte du att det var svårt att undvika hela stereotypen med besatthet och kristendom som i "Exorcisten" när ni filmade?
– Jag tyckte mest att det var spännande att göra en modern tolkning av det och att basera det på samtiden och tänka hur folk jag känner eller jag själv skulle reagera på handen. Det var alltid på något sätt att omfamna vissa av de där troperna men samtidigt grunda dem i samtida reaktioner.
– När vi skrev den framställde vi en hand och så byggde vi två tunnlarna bredvid varandra. Vi lät en av våra vänner sitta med ryggen mot en av tunnlarna och en annan vän som gömde sig i den andra tunneln.
– De slöt ögonen, fattade tag i handen, vi spelade musik och så fick vi den andre att röra vid deras axel eller trycka ner deras hand för att se hur de skulle reagera på en ande som interagerade med dem. Det var intressant att se hur olika folk reagerade - vissa blev riktigt rädda, andra uppspelta och andra såg sig runt som "vad i helvete?"
Jag vill dyka ner i filmens känslomässiga kärna. Det är spänningar som byggs upp mellan Mia och Jade. De är nära vänner men de är också rivaler...
Ja! (Danny skrattar förtjust)
Det känns som att det är mycket dold förbittring som växer fram och som sedan driver spökintrigen framåt i filmen.
– Ja, andarna dras till olika känslor som ungdomarna går igenom. Anden som Daniel kommer i kontakt med till exempel - det är en scen där, som är tematiskt bunden med hans karaktär. Det är också olika aspekter av Mia som drar till sig olika andar. De fäster sig vid de värsta impulserna och sidorna av hennes personlighet.
Eller dras till det som är undertryckt. För att bygga vidare på det - det verkar som att Jades pojkvän Daniel har ett problem med undertryckt sexualitet. Det var en ganska uppenbar scen där det visas vad han går igenom inombords men det blir aldrig bekräftat i filmen. Det känns som Daniel är i garderoben.
– Vi planterade så många olika frön i karaktärerna och du är den första som tar upp det - det är verkligen helt grymt av dig! Jag gillar verkligen att hålla saker öppna för tolkning så jag kan varken förneka eller bekräfta! Men det är väldigt skarpsinnigt av dig! Det är grymt att du tar upp det - jag har bara sett en recension på Letterboxd som nämner det tidigare.
"Tanken på att fortsätta storyn är så spännande"
Ni har varit väldigt öppna med att ni vill göra en uppföljare - eller rentav två - till filmen. Ni har talat om om mytologin ni skapat, har rentav ett kompendium som Tolkien... Betyder det att vi kommer återse samma karaktärer?
– Till och med när jag skrev på den första filmen och skrev scener till andra filmen så tänkte jag "jag älskar de här karaktärerna så mycket". Jag vet vad de skulle vara i en uppföljare och tanken på att fortsätta storyn är så spännande. Men samtidigt tänker jag "tänk om en annan grupp kommer i kontakt med handen" och den tanken är lika spännande!
– Så jag känner mig fångad i mitten jag vet inte vilken jag ska välja. Vad skulle du välja - vad tycker du?
Jag tycker att bägge valen är genomförbara. Men som du säger så har ni sått frön som ni skulle kunna göra mycket med och ni har redan bra skådisar. Så jag hade nog velat utforska det mer.
– Just nu är det överväldigande. Jag stretar åt olika håll - "vad ska jag välja?" liksom.
Det är förståeligt. Det är mycket som har hänt er under så kort tid. Jag såg videon om skapandet av "Talk to Me". Det är rörande att se era och skådespelarnas starka reaktioner på filmens framgångar. Men nu när vi ända är inne på val - "Barbie" eller "Oppenheimer" - vilken av filmerna blir det?
– Oh my Gosh. Vet du vad - jag älskar verkligen Greta Gerwig så jag väljer "Barbie". Jag känner mig uppspelt över den filmen personligen. Att ta sig an tretimmarsfilmer är ett sånt företag. Jag tror att Chris Nolan klarar det men jag älskar Gerwigs arbete och rötter i mumblecore. Men jag kommer att kolla på båda så klart!
Skulle Michael säga samma sak?
– Nej han skulle säga "Oppenheimer" Vi är varandras totala motsatser! (vi garvar båda)
Obarmhärtiga frågor på väg
Underbart! Ni har hyllats av skräckfilmens stora efter premiären - namn som Ari Aster, Jordan Peele och så klart skräckens nestor själv Stephen King. Om ni fick samarbeta med bara en av dem - vilken skulle ni välja?
– Åhhhh, stönar Danny plågat. Det där är en omöjlig fråga!
Japp, den är elak eller hur?
– Ja det är det. Jag vet inte hur jag ska svara! Det skulle faktiskt bero på projektet. Vi jobbar på en bunt saker just nu där jag tänker - "det här manuset hade varit perfekt för Ari" eller "det här hade varit perfekt för Jordan" för båda är intresserade av att producera våra grejer. Det blir manuset som avgör!
När vi ändå är inne på framtida projekt så är det officiellt att ni kommer att regissera en ny "Street Fighter"-film. Är ni gamers?
– Ja jösses, vi var de största spelnördarna när vi växte upp. Jag älskar "Street Fighter". Vi har till och med gjort en video på street-fighter på RackaRacka tidigare för många år sedan. Tanken på att göra den filmen är så otroligt spännande.
Så vilka karaktärer spelar ni som i Street Fighter VI?
– Det är alltid Chun-Li eller Ryu! Älskar dem.
De gamla klassikerna alltså! Jag såg en lista som rankade de sexigaste Street Fighter-karaktärerna nyligen. Vem är sexigast enligt dig?
– Oh my Gosh. (vi skrattar) Jag känner fortfarande att det är de två - Chun-Li och Ryu!
Det är ju före produktion och allt men vem om ni skulle få välja fritt vem hade ni velat se i rollerna för den nya filmen?
– Det är så tidigt i processen och det är ju strejk så vi har inte ens ett manus än...
Men om ni fick drömma helt fritt...
– Åh fan, igen det är en tuff fråga att besvara för att jag har gett svar på sånt tidigare och så hamnar jag i trubbel med filmstudiorna. Jag har svarat på sådana frågor på livestreams med fans och i nästa ögonblick är det en massa artiklar som skrivs på det!
Ja man måste alltid vara försiktig när det gäller nutidens snabba kretslopp av nyheter. Annars blir det "XYZ" kommer spela huvudrollen i nya filmen!"
– Exakt och eftersom jag är så ny i den här världen och inte vet hur man formulerar vissa saker på rätt sätt så kan vissa saker jag säger innebära något annat och jag bara " från och med nu ska jag hålla käften"... Man blir rädd att besvara frågorna!
Och rädd blir man ju också när man tittar på"Talk to Me" men filmens största "what the fuck" för mig var nog ändå scenen där Mia kalasar på Daniels fot. Inte nog med att det är något man inte brukar se - det var genuint förvirrande med det androgyna andeväsendet. Visste ni att den scenen skulle skapa reaktioner?
– Det är så svårt att säga vad som blir ett "WTF"- moment. Vad som är spännande med den scenen är att se hur olika publik runtom i världen reagerar på den. I USA har folk skrikit åt den scenen och nyligen i Montreal så skrattade alla istället . Det är kul med alla reaktioner.
Det är rätt jäkla vilt!
– När jag skrev på uppföljaren till "Talk to Me" fick jag till en hel del nya "WTF"-ögonblick!
Läs också: Recensionen av "Talk to Me"
"Talk to Me" har fått premiär på landets biografer idag 28 juli och är väl värd en titt!
