Niclas Larssons debutfilm “Mother Couch” ståtar med stora affischnamn som Ewan McGregor som desperat försöker få Ellen Burstyn ur en soffa. Men i Anglais hotellfoajé är det Larsson som sitter på soffan och svarar på våra frågor i en både kaxig och tänkvärd intervju.
Det var mors dag igår - hur gratulerade du din mamma?
– Hon skickade sms till mig och påminde mig om att det var mors dag och då skickade jag tillbaka ett hjärta. Vi släppte ju vår trailer på amerikanska mors dag och då så skrev jag "Happy moms day" under min post på Instagram. Det tyckte jag ändå var ganska chill.
Hjärtade hon inlägget?
– Nej men jag tror att hon kommenterade.
När nu filmen släpps - blir du inte rädd att man kommer att uppfatta ditt liv som taget ur en berättelse av Stephen King då folk tenderar att blanda ihop konstnärens liv med verket?
– Det är möjligt, men det här är en slags spegling av mitt liv. Men såhär: jag respekterar konstnärer som vågar vara äkta och ärliga. Det finns två typer av regissörer. Det finns de som är "gun for hire" och gör film. Sen finns det de som vågar berätta ärligt om saker. Jag är den sekundära. För mig är “Mother Couch” det mest ärliga jag gjort.
Men vad är då det ärliga? Finns det beröringspunkter till ditt eget liv?
– Allt i “Mother Couch” är mitt liv.
Så det finns alltså någon form av trauma där?
– Jag tror inte man kan vara konstnär utan trauma. Då blir du PR-konsult. För att göra det här måste du ha gått igenom någonting. För annars är det inte värt det. Det är för jobbigt att göra film. Det är för jobbigt att göra konst. Det är för jobbigt att bli kritiserad. Det är inget jobb - du måste bara göra det.
Nu när du har gjort den här filmen - är det en lättnad efteråt? Eller känns det mer som “Yeah, fuck yeah, jag gör nästa”?
– Nej, där kommer rädslan in. Helt plötsligt blir det en ensamhet. Man jobbar på ett projekt under tre år och spenderar tid med det varje dag. Och plötsligt är det inte mitt längre. Nu har jag berättat klart den här historien. Är jag en regissör som upprepar mig och gör samma berättelse igen men i andra former? Eller gör jag någonting nytt?
– Och om vi pratar om trauman. Finns det mer? Eller är jag klar som konstnär? Och det finns inget läskigare. Du vet, det är därför musiker, regissörer och konstnärer bara blir sämre och sämre med åren.
Kan du ge några exempel?
– Ja, Scorsese, Scott, Fincher. Alla. Alltså Coppola. Bob Dylan! De blir sämre och det är för att deras trauman redan är klara tror jag.
Är det för att du efter en film saknar en mission som ger dig mening och kraft som gör dig rädd? Eller är det allmänhetens dom?
– Det är mer den egna ensamheten i att berätta en till historia. Nu har jag projekt som jag har skrivit klart och som jag vill göra - jag håller på att välja mellan två, tre stycken. Så jag är inte så rädd för nästa film. Men det är en personlig ensamhet i att lämna projekt över till en publik.
– Inte nödvändigtvis för domen för den bryr jag mig inte så mycket om. Folk får älska filmen eller hata den. Och folk har ju både älskat och hatat den. De finns de som verkligen hatar filmen. Men de som älskar den älskar den och då är filmen för dem. Det är okej.
Ewan McGregor har det inte helt lätt i det skruvade familjedramat "Mother Couch"
Känner du att filmteamet man jobbar med blir som en familj?
– Det är ju exakt det. Det är ju inte för intet att folk jobbar med samma personer om och om igen. För att det är ju en familj liksom. Att göra en film är ju ett trauma i sig. Att jobba så tätt med någon så pass länge och bara säga “hej då” och gå vidare är ju en jätteklurig grej alltså.
Många förundras över hur du lyckas få så stora namn till debuten. Megastjärnan Ewan McGregor, legendaren Ellen Burstyn och Rhys Ifans, bland annat.
- Och F. Murray!
Är du en såpass grym manusförfattare att de blir så övertygade när du ger dem manus? Eller är det vodoo och andra tricks inblandat?
– Nej, man kan inte lura dom där människorna för de är skolade av Hollywood. Tricket är att få människor runt omkring dig som de litar på som också gillar manuset. Du får inte deras uppmärksamhet- om inte någon de litar på säger till dem att "det här är bra".
Har Alicia Vikander sprungit runt och sagt till alla att “det här är ett bra manus”?
– Nej, Alicia har inte gjort någonting, men jag har andra vänner som Spike Jonze och Gus van Sant som har sagt det. Ewan har ju sagt att det är ett fantastiskt manus men jag tror att han läser mycket bra som han tackar nej till för att det bara kommer in och inte är rekommenderat.
Du har ju en mångårig vänskap med Alicia Vikander - vad är det fånigaste eller mest minnsevärda ni två har gjort tillsammans?
– Vad är det fånigaste jag och Alicia har gjort? Ja men vi dansar... Nej, men jag kan inte, det är också PG-13 här, jag kan inte outa henne.
Du får säga precis vad du vill…
– En gång tog jag Alicia till ett, nu nedstängt ställe när jag hade uppdraget att ta henne och Michael (Michael Fassbender som är Vikanders partner) till en restaurang i New York. Det var med hennes pappa och Michaels bästa kompis och jag skulle boka bord någonstans. Och den där uppgiften är ganska svår.
Det låter som rätt mycket press.
– Ja, men det är det jag menar, det är inte en sån lätt uppgift. Och då tog jag dem till ett rumänskt- judiskt ställe som heter Sammy’s Steakhouse, som är det värsta stället du kan tänka dig i New York med dålig mat och det är så skabbigt och äckligt.
Du tänkte alltså traumatisera dem?
– Jag tog dem dit och väl där satte de oss i ett hörn. Hela restaurangen var abonnerad till en Bat-Mitzvah (en coming of age fest för tjejer i judisk tradition) med massa New Jersey-trash.
– Så vi satt i hörnet medan det pågick ett party med enbart 16-åriga tjejer. Och jag tror Michael tyckte det här var så roligt, för de gick ju bananas när de dansade till rumänsk musik. Så han började filma dem och då kommer några arga fram och bara: “You fucking creep, why are you filming us?”
– Jag bara tänkte att det var så jävla kul för att de inte visste vem de pratade med. De var inte från samma värld, de var inte ens från samma planet! Så det är ett väldigt roligt minne jag har av en fantastisk kväll.
Du bor ju själv i New York numer. Hur känns det att bo i en riktig metropol?
– Det coola med att bo i New York är att jag blir utmanad kreativt på ett sätt jag inte var när jag bodde här i Stockholm. Jag bor i Midtown och möts av staden dagligen.
– Det räcker med att jag går ut med min hund på morgonen så ser jag Wall Street-typer som hoppar ur sina Maybachs. Jag ser den kinesiska tidningsgubben. Jag ser och hör världen. Det tycker jag är ens uppgift som regissör - du ska veta vad världen är.
Skriver du ner riktiga människor som idéer för manus som en typisk författare gör?
– Jag skriver ner och fotar. Dagligen så tar jag en promenad och tar bilder och skriver ner vad jag ser. Det är inte alla dagar jag tycker att jag finner inspiration. Men en gång i veckan minst, så ser jag någonting i New York där jag känner “det där sparar jag”.
Tar du och frågar de här personerna om tillstånd eller smygfotar du?
– Nej, jag smygfotar. Häromdagen så kunde jag inte sova och då gick jag ner typ runt Times Square. Det blev en av de finaste bilderna. Det är alltså en man i en kostym för typ en mille som sitter och glufsar på sin kebab. Medan hans förrare i en svart Mercedes står och väntar. Vi pratar klockan 5.30 på morgonen.
En nyrik från Wall Street?
– Nej, jag tror att han var gammalrik. Det var bara så att han satt och vinden slet i en gul presenning. Medan han satt och åt sin kebab och hans Mercedes väntade. Ja, vad som än hände där är jag inte exponerad för här.
Skulle han kunna bli en historia?
– Han är en historia. Jag satte honom direkt i den nya filmen jag skriver som utspelar sig i Connecticut, det är perfekt.
Du regisserar och skriver dina egna manus. Finns det tillfällen då du har tänkt att “jag borde släppa lite åt kontrollen åt någon annan?”
– Ja, folk säger det. Men jag ser inte varför man ska släppa kontrollen. Det är en uppgift som konstnär att behålla kontrollen så långt det bara går. De bästa, mina förebilder behåller all kontroll.
Vilka är dina förebilder?
– Mina riktiga idoler är ju Robert Altman och Billy Wilder och det gänget som inspirerade Paul Thomas Anderson och David Russell och 90-talsgänget. Och de behöll all kontroll.
– Altman släppte aldrig kontrollen, han var kontroll. Varför ska jag släppa kontrollen över det här? För att låta andra improvisera i mitt konstverk eller? Det förstår jag inte meningen med.
Auturen Robert Altman är en av Larsssons stora förebilder. Ovan en scen ur hans "Spelaren" (1992).
För att det är det som är samtidens koncept - platt organisation och "lyhört".
– Ja och det är jag fullständigt emot. Jag hatar det sättet. När jag möter de människor tycker jag synd om dem.
– Jag frågade Spike (Jonze) innan jag började filma -“ge mig bara en grej”. Han sa: “tänk att du är på ett tåg och du är på väg framåt. Alla som du jobbar med kommer vilja få tåget ur spår. Om du tillåter det så blir det inte samma resa. Du måste göra ditt jobb och hålla kvar tåget på spåret annars blir det inte din film”.
– Jag förstod inte då , men nu förstår jag vad han menar. Om du hade ställt den frågan för ett år sedan så hade jag sagt att jag lyssnar och tar in. Men jag tror inte på det längre. Jag tror att det finaste är att vara lyhörd men att göra sin grej.
I filmen finns en scen som känns extra intensiv. Ellen Burstyn, som ju är 90 år, hamnar i handgemäng med Ewan McGregor. Var det jobbigt att spela in den?
Ellen Burstyn spelar ett omedgörligt modersmonster i "Mother, Couch"
– Ja, det var jobbigt för att Ellen Burstyn är metodskådespelare skolad av Lee Strasberg. Så under inspelningen, så var hon "Mother" och inte Ellen. Allt blev jobbigt - även bakom kameran. Hon var i rollen 24/7. Och du har ju sett filmen, och det är inte en så trevlig karaktär. Vidrig, narcissistisk, med psykopatiska drag. Så det var vi tvungna att deala med.
– Så på ett sätt, när Ewan går i clinch med henne, och hon börjar blöda så fanns det en release i det. Att det var skönt att vi förstörde den här jäveln nu. “Nu jävlar ska hon blöda”. Jag tror till och med hon själv kände att det var skönt, att hon måste få stryk.
Du pratade om grekiska masker i andra intervjuer, folks goda och onda sidor. Men vilka goda sidor kan man ens se hos "Mother"?
– Jag tror på henne när hon säger "I saved you". Om man kollar på syskonen, så visst är de friare. Men de har haft ett jobbigare liv än vad Ewan's karaktär har haft. Pradoxalt nog hade han varit friare utan henne men han hade nog inte vågat ha familj och barn. Så om man ger henne någonting är det att hon lika gärna hade kunnat överge honom också.
"Mother Couch" känns väldigt kondenserad, nästan som en teatral iscensättning.
– Ja, det är ju en teater. Alltså det är inte för intet som någon kom på premiären i Göteborg och bara “kan vi sätta upp den här på Dramaten?” Det är klart att det vore ett fantastiskt teaterstycke. Det är ett filmat teaterstycke, ett kammarspel. Hollywood har en tendens att berätta historier på ett visst sätt och det här är inte det sättet. Kanske är det därför vissa där har haft problem med filmen för att den har en mer europeisk ton.
Är du rädd för utebliven kommersiell succé på grund av filmens abstraktioner?
– Ja det är klart. Jobbet är att få tillbaka alla pengar som jag har spenderat så det är klart att den tanken finns alltid. Men jag kan inte heller börja nagga på det jag vill berätta för att någon finansiär har gjort ett dåligt val. Jag tror att det kommer gå bra, men visst är jag är rädd för det. Det kanske var ett skitdumt val.
– Men vad annars skulle jag gjort? Det är ju den här filmen jag ville göra och jag är svinstolt över varenda klipp. Det är så jag tänker. Och om folk behöver mer backstories så får de väl se den igen. För allting är där, men gömt. Jag lovar.
Vilken möbel anser du är gravt underutnyttjad i filmsammanhang? Och när tänker du ge den upprättelse?
(Niklas skrattar) - Mitt svar på det - säger Niklas passande teatraliskt – är gardinstången!
Pappa Gardinstång! Det låter lite snuskigt...
– Ett speciellt Alfons Åberg-avsnitt.
Sista frågan: Netflix ber dig att spela in en låt säga 12 avsnitt lång adaption av"Mästaren och Margarita". Tackar du ja eller nej?
– Jag säger nej direkt för jag kommer aldrig att göra avsnitt. Det finns inget jag gillar med det. Jag gillar kortare enhetliga berättelser
Så inga tv-serier i din framtid alltså?
– Nej framförallt inte för Netflix. De är ett techbolag som vill ha streams och jag vill inte vara klick. Jag vill inte vara en del av ett diagram som visas för chefer i Silicon Valley.
Men om de viftar med många miljoner?
– Det bryr jag mig inte om, har fortfarande inget intresse av det.
Okej. Men om du skulle få adaptera en långfilm då?
– Det kan jag kanske tänka mig att göra!
