”Det har aldrig hänt tidigare i filmhistorien"

I 2009 års rysare ”Orphan” spelade en ung Isabelle Fuhrman en av sina första roller som Esther, en artig men kuslig nioåring vars adoptivfamilj upptäcker att hon inte bara är en psykotisk mördare - utan även en vuxen kvinna med hormonstörningar!

 

Nu kommer en prequel, ”Orphan: First Kill” och via filmmagi spelar Fuhrman återigen Esther medan Julia Stiles spelar en mamma vars försvunna dotter Esther imiterar. William Brent Bell (”The Devil Inside”, ”The Boy”) regisserar denna gång. MovieZine tog ett snack med alla tre.

 

Första filmens twist är liksom Esther själv något ikonisk inom skräckgenren och det påverkade inte minst Furhman själv.

 

- Jag hade en sådan otrolig upplevelse under inspelningen och när filmen kom ut kunde jag inte tro det. All press, alla posters över hela staden, det kändes inte verkligt. Jag tror inte jag insåg då att det var en sådan stor film. På den tiden gick jag i sjätte klass och oroade mig över andra, dumma, vardagliga saker. (skratt) Det var en chock för mig och jag trodde nästan inte på det. En klasskamrat till mig kom tillbaka från en basketmatch med en T-shirt med mitt ansikte på, en mugg och massa annat. När jag undrade vad det var så sade han att jag var på matchens stora skärm. Jag minns det som väldigt surrealistiskt.

 

 

William Brent Bell var på den tiden en relativt ny filmskapare och minns den lika väl.

 

- Det är en av de bästa twistarna, speciellt inom genren och min reaktion var inte något annorlunda. Jag blev ganska förbluffad av att se henne som barn förvandlas till vuxen i slutet av filmen. Så möjligheten att göra det motsatta i den här var absolut en av anledningarna till att jag ville göra den.

 

Julia Stiles å andra sidan har en personlig anledning till att hon inte såg "Orphan".

 

- Jag måste erkänna att jag är för mycket av en fegis för skräckfilmer. Och nuförtiden med tanke på hur världen ser ut så ser jag bara på komedier. Men jag kommer ihåg att jag reagerade på filmens annonser och att det var sådana bra skådespelare att jag tänkte att det kanske var lite mer sofistikerat.

 

Filmens kultstatus har inte oväntat lett till en del underliga reaktioner från fans, minns Isabelle Fuhrman.

 

- Det roliga med när fans kommer fram till mig är att vanligtvis vet de inte varifrån de känner igen mig. Vi pratar lite medan de ser på mig lite konstigt. De frågar ofta om vi gick i skolan tillsammans och jag svarar att jag troligen hemsökt deras mardrömmar. Många såg nog filmen när de gick i skolan och tyckte den var läskig, och de känner igen mitt ansikte men vet inte från var. När de upptäcker vet de inte riktigt vad de ska göra. Det kan också bero på att jag är en ganska snäll person (skratt)

 

 

Den nya filmen har liksom originalet en unik twist och det var den stora anledningen till att alla tre ville göra den.

 

- När jag fick manuset till uppföljaren så kom jag ihåg första filmen. Jag var lite tveksam men sen så kom jag fram till twisten. Och då kände jag ”fan, det här är bra”. Då var jag fast. Jag tyckte det var en riktigt smart prequel till första historien, säger Julia Stiles.

 

Fuhrman drogs till såväl twisten som chansen att spela Esther igen.

 

- Uppenbarligen var jag väldigt intresserad av att komma tillbaka och spela Esther. Jag hade faktiskt pratat med David Leslie Johnson (manusförfattare, exekutiv producent) om filmen innan den ens var planerad efter att det i "Dr. Phil" kom fram en historia om ett barn som kanske var vuxen, hade adopterats av en familj i USA. Då hade de ett manus och jag sa att de måste få ut den nu då det är den rätta tiden och folk skulle bli intresserade. Sen gick allt väldigt fort med att folk anlitades och skrev på. Så när jag läste manuset så var det twisten som riktigt fångade mig. Och hur vi skulle få det att fungera.

 

- William Brent Bell (regissör) ville inte ha någon CGI och bara göra det praktiskt. Det var mycket hype kring vad filmen skulle kunna vara med den nya twisten och storyn, och hur vi skulle få mig att se ut som ett barn igen. Och framför allt att få återvända och spela den rollen jag gjorde som barn, vilket aldrig hänt i filmhistorien tidigare.

 

Filmens balans mellan skräck och humor var också något som Bell drogs till.

 

- Det var inte svårt för skådespelarna var så kul och uppspelta att få göra film, och göra den på det sättet. Och manuset var liksom djävulskt på bästa möjliga sätt. Att hitta balansen var nog störst utmaning i post-produktion när vi klippte filmen. Att mycket ska stå på spel samtidigt som man tillåter karaktärerna ha kul med varandra i en slags psykologisk katt-och-råtta-lek.

 

 

Men att numer 25-åriga Furhman skulle spela barn igen var inte oväntat en utmanande process, något som regissören Bell omfamnade.

 

- Min första fråga var hur vi skulle kunna rollsätta någon ny som Esther då hon var så ikonisk. Så fort vi gjorde filmen officiell så skickade Isabelle ett meddelande på Instagram där hon skrev att hon tyckte det var coolt och spännande att vi skulle göra filmen, men hon var inte planerad att spela karaktären. Så jag bjöd in henne till en filmvisning jag hade och när jag såg henne tänkte jag ”wow, hon ser likadan ut, bara lite större”. Men allt annat var likadant. Och hon sade ”bara så du vet så är det här min karaktär och jag vill spela den här rollen”. Så vi åt middag nästa kväll och satte ihop en slags plan som vi presenterade för alla. Ett år senare efter att ha provfilmat alla flickor i staden och gjort både kamera- och makeup-test så fick vi det godkänt av alla andra. Så det var en process men det lyckades till slut.

 

Processen involverade flera tricks inom film- och fotomagi för att komma undan med fusket.

 

- Allt började med en stillbildsfotografering där kamerans position är väldigt viktig, du får höja den lite, du vill aldrig fotografera någon underifrån. Vi fick börja med att fylla i linjer i ansiktet med ljus, det är lite som skönhetsfotografering. Vi bytte lins baserat på henne, använde en bredare lins och hade henne nära kameran så vi kunde förvränga hennes ansiktsdrag, berättar regissören.

 

- Och sedan självklart forcerat perspektiv, så varje gång hon var i en scen så var det alltid med något slags magiskt trick. Om hon satt vid ett bord så behövde hon inte bara sitta lägre än de andra utan stolen var tvungen att vara större, tallriken, etc. När de går och pratar på gatan så ser de egentligen inte på varandra för vanligtvis så är Isabelle två steg bakom den personen. Så varje ögonblick är ett trick och det var spännande att leka med det.

 

 

Fuhrman fick jobba med två yngre body doubles för att hitta Esthers rörelsemönster.

 

- Jag kände en viss tvekan till om vi lyckats få mig att se ut som ett barn igen och vi skulle inte få veta resultatet förrän vi såg filmen. Det var först för några månader sen när jag såg filmen i en biograf och jag tappade hakan fullständigt. På något sätt lyckades vi, det är helt galet! Det var riktigt spännande, för som publik vet jag inte om det är obehagligare att se ett barn spela vuxen eller en vuxen spela barn. Jag kände att den här var nästan mer skruvad på ett häftigt sätt. Det var kul att se och jag ser fram emot att andra ska se den, säger Furhman.

 

Bell minns också att i arbetet med att klara fusket med föryngringen av Fuhrman så fanns både bisarra och roliga situationer.

 

- Det mest intressanta var nog att Isabelle skulle spela sig själv som barn och resten av skådespelarna fick anpassa sig. Att se alla, team och skådespelare, samla sig kring idén att hon och hennes body doubles löper omkring och spelar henne som barn. Det var hysteriskt kul att i slutet av inspelningen se hela familjen ha på sig platåskor så de såg ut som Kiss med Gene Simmons-skor. Jag kommer aldrig uppleva något sådant igen. (skratt)

 

Men fördelen för Fuhrman med att återbesöka Esther var också att fördjupa karaktären och ge henne mer bakgrundshistoria.

 

- Jag tror att den här gången fanns det en tanke om att göra henne mer mänsklig istället för enbart ett mysterium. Jag fick hitta tillbaka till henne och barnet inom mig, och försöka agera yngre istället för äldre. Jag var 10, 11 år när jag gjorde första filmen så även om jag jobbade mycket med karaktären och förstod henne på ut- och insidan, så är det så mycket man lär sig när man växer upp, som kommer med åldern. Man förstår på en djupare nivå. Så att komma tillbaka nu gjorde att jag kunde porträttera henne med flera färger. Hitta sätt att nästan förälska sig lite i henne.

 

 

Med filmer som ”Stay Alive”, ”The Devil Inside” och ”The Boy” på meritlistan så har Bell blivit ett stadigt namn inom skräck. Han dras till genren även om det fortfarande är historierna som är det viktiga när han väljer filmer.

 

- Det är alltid annorlunda beroende på storyn. En film jag precis filmat färdigt i London är det helt motsatta från Esther och ”Orphan: First Kill”. För mig handlar det om att hitta historier jag fäster mig vid och sen hitta sätt att göra de skrämmande, kul eller hur de nu passar in i skräckgenren. Att vara kvar i genren är jättespännande för responsen från skräckfans är så mycket större än när jag utvecklar andra idéer. Det kan också vara den hårdaste domen men det är mest kul. Det är galet, det startar konversationer i jämförelse med andra genrer.