Cannes filmfestival närmar sig med stormsteg och snart befinner sig MovieZine på croisetten för sin årliga rapportering. På årets festival visas flera svenska bidrag, kortfilmen ”Pojkarna” är ett av dem. Vi tar pulsen på regissören Isabella Carbonell inför premiären.
Vad handlar “Pojkarna” om?
- Den utspelar sig under ett laddat dygn i en ung mans liv. Vi närmar oss honom utan någon som helst kunskap om vem han är eller var han kommer ifrån. Sakta men säkert får vi en klarare bild av hur hans tillvaro ser ut och det faktum att han gjort sig skyldig till ett brott som är minst sagt tabu. Just denna dag då vi får följa honom så kommer han tvingas stå till svars för sina handlingar. Handlingar han själv inte verkar kunna förklara och förstå.
Hur har du gått tillväga med arbetet bakom filmen?
- Mycket research. Facklitteratur, statistik, dokumentärer, grävande journalistik, filmer och så vidare. Långa samtal med människor i och utanför filmbranschen. Vi spenderade mycket tid till att repa med skådisarna innan inspelningen satte i gång. Men framför allt så är ämnena som filmen behandlas i filmen hjärtefrågor för mig som jag har jobbat mycket med under åren som ledde fram till ”Pojkarna”.
Berätta hur arbetet var med Sebastian Hiort af Ornäs.
- Att arbeta med Sebbe är helt otroligt lätt och roligt! Han vet vad han gör men är alltid ödmjukt öppen för kritik eller förslag. Han är professionell, tålmodig och en riktig kämpe. Hur pinsam, jobbig eller tråkig en situation på plats än råkar vara så är han där med ett leende på läpparna och lyfter stämningen direkt!
Vad betyder Cannes för dig?
- Rent privat så är det något likt en dröm som får den 10-åriga flickan i mig att skrikande hoppa upp och ned! Professionellt sett så är det en fantastisk chans att jobba sig fram till nästa steg i karriären. Det är en chans som gör att jag känner mig mycket privilegierad.
Hur känns det att just din film blivit uttagen?
- Det känns häftigt att de frågor och ämnen som filmen belyser äntligen blir uppmärksammade i stället för att man lägger locket på och inte orkar ta i det. Jag vill självklart inte reducera mig själv till mitt kön men det klart att det även är positivt att mer och mer kvinnor tar plats i sammanhang som dessa.
Är du nervös?
- Oerhört! Jag lär stamma och snubbla konstant. Förhoppningsvis så kanske någon finner det lite charmigt.
Vad hoppas du på för mottagande? Vad ska publiken ha med sig efter att ha sett din film?
- Mitt mål med filmen är att den ska skapa ett samtal och en debatt. Att den kollektiva illusionen om att en våldtäktsman går att definiera genom sociala, politiska och ekonomiska markörer, äntligen kan börja ifrågasättas på allvar.
Har du några förebilder inom filmens värld? Berätta.
- Oj det finns ju så många! Men de första som dyker upp är nog ändå Jacques Audiard och Ruben Östlund. De har lyckats skapa sig karriärer där deras filmer drar publik men deras berättande känns ändå kompromisslöst och alltid med en mycket personlig integritet. Wim Wenders, Jane Campion, Dardenne-bröderna och Alejandro Gonzales Inarritu är också bra exempel på regissörer som blivit oerhört framgångsrika men aldrig förlorat det som gör just dem unika. Deras berättande förlorar aldrig en känsla av sann intimitet. De jobbar alltid karaktärsdrivet på ett sätt som gör att allt vi tar in under filmens gång verkar ske på karaktärernas villkor.
Har du något nytt projekt på gång? Vad är drömprojektet?
- Jag håller på och utvecklar två projekt just nu. Båda känns väldigt personliga och spännande. Det ena projektet är en långfilm som jag har arbetat med sen cirka sju år tillbaka och den är absolut mitt drömprojekt. Den har fått ett eget liv, en egen form utanför mig själv. Jag känner en så pass stor respekt för karaktärerna, som ha inspirerats av olika människor jag har träffat i verkligheten, att jag är rädd för att göra dem besvikna! Den behandlar teman som invandring, trafficking och utsatthet. Jag vill att det ska vara en rå, ful, sann och vacker film.
