Jag är besatt av ”Call of Duty: Warzone”

Det är tråkigt att sitta i karantän. Att behöva ställa in påskmiddagen, att inte kunna träffa sina vänner, att knappt kunna röra sig utomhus utan att bli skrämd av minsta nysning. I början försökte jag tafatt att hitta nya lösningar. Jag organiserade virtuella AW med mina vänner och kollegor, där man på något sätt alltid lyckas tala i munnen på varandra. Jag gjorde till och med ett försök att spela brädspel online (vilket inkluderade en webkamera som varsamt tejpades upp i taket ovanför spelbrädet), men det var helt enkelt för svårt att hitta en social och digital aktivitet.

 

 

 

Det var faktiskt genom att läsa en artikel på MovieZine, som jag först fick upp ögonen för ”Call of Duty: Warzone”. Jag är ingen van ”gamer”, särskilt inte av multiplayer-spel, men har starka minnen från att ha spelat de första spelen i ”Call of Duty”-serien som tonåring. När jag hörde att man hade lanserat ett så kallat ”Free-to-play” spel i serien blev jag genast intresserad. Spelet är helt gratis att spela, men det finns möjligheter att köpa varor inom spelet.

”Call of Duty: Warzone” lånar material från utvecklarens kioskvältar-titel ”Modern Warfare”, med skillnaden att man endast kan spela en bana och några få spellägen. 

 

 

 

Det som framförallt lyfter spelupplevelsen och som gör titeln så passande under Corona-epidemin, är möjligheten att spela tillsammans med sina vänner. Spelet stödjer så kallad ”Cross Play” och man kan alltså spela tillsammans med sina vänner, oavsett om de har en Xbox, Playstation eller PC. Eftersom spelet är gratis, är dessutom inträdesbarriären väldigt liten, man kan spela både med spelfantasterna och med vännerna som sällan spelar liknande spel.

Man spelar i lag om fyra personer som måste överleva sammandrabbningar med totalt 150 spelare. Slagen är stora, episka och spännande. Framförallt gäller det att samarbeta med sina vänner för att lyckas klara sig ur en närstrid med spelare av den högre kalibern. Vikten av samarbete gör aktiviteten långt mer underhållande än mina tidiga försök till hemmasnickrade digitala aktiviteter.

 

 

 

Fördelen av ett välutvecklat spel att stödja sig mot (”Modern Warfare”) märks tydligt. Det finns otroligt många vapen att testa, alla med sina fördelar och nackdelar. Dessutom kan varje vapen skräddarsys med olika tillägg som man samlar på sig under spelets gång. Justeringarna är inte heller enbart kosmetiska, helt nya strategier kan skapas genom att byta till ett större sikte som gör en dödlig på långt håll, eller till en ljuddämpare som gör att man kan smyga sig på sina fiender.

 

Möjligheterna till helt individanpassade vapen gör spelet otroligt beroendeframkallande. Jag har spenderat flera timmar på att fila på nya sätt att förbättra mitt tillvägagångssätt genom att sätta på en ny vapenkomponent.

 

 

 

I ”Call of Duty: Warzone” kan man endast spela på en bana, men det är inte vilken bana som helst. Den enorma banan ”Verdansk” innehåller allt från små utrymmen där häftiga närstrider kan utspela sig, till stora öppna ytor, där du endast hinner se en glimt av krypskyttens sikte innan det är för sent. Med så många spelare uppstår snabbt stora drabbningar som påminner om spelserien ”Battlefield” i dess glansdagar.

 

En plötslig explosion gör att jag snabbt måste slänga mig ner och ta skydd, samtidigt som en av mina lagmedlemmar blir nerskjuten i en häftig eldstrid och jag snabbt måste välja att antingen försöka rädda honom, eller själv söka skydd. Hela upplevelsen är väldigt uppslukande.

 

 

 

Jag tror att ”Call of Duty: Warzone” tilltalar mig för att det är ett lätt spel att komma in i. Så länge man har spelat liknande actionspel tidigare, så känner man igen konceptet och är bekant med mekanismerna. Trots att jag inte spelar tv-spel särskilt ofta, krävdes ingen lång introduktionsperiod, jag kunde börja spela med mina vänner direkt.

 

När jag väl börjat spela, märkte jag däremot snabbt att det var betydligt svårare att sluta, än det var att börja. Det finns så många nya komponenter att vinna till favoritvapnen, så många nya taktiker att pröva, om jag bara spelar en runda till. När jag dessutom lever i semi-karantän är det extrasvårt att hitta en anledning till att sluta spela.

 

Det är möjligt att min besatthet avtar när omvärlden börjar återgå till mer normala rutiner, men än så länge kommer jag fortsätta svara ja när mina vänner frågar om jag hinner med en runda till över lunch.